miniatyr|Adolf Hitler, Tysklands diktator 30 januari 1933 – 30 april 1945. miniatyr|Valaffisch för nazistpartiet vid riksdagsvalen 1933. miniatyr|Martin Bormann och Hitler 1941. miniatyr|Hermann Göring (till höger) utnämner SS-Reichsführer Heinrich Himmler till chef för Geheime Staatspolizeiamt 1934. miniatyr|Albert Speer och Hitler 1942. miniatyr|Förordning utfärdad av ministerrådet för riksförsvaret 1942. miniatyr|Rikspartidagen 1938 öppnas. Rudolf Hess lämnar över till Hitler. miniatyr|Höga partifunktionärer 1938. miniatyr|Koncentrationslägervakter i Mauthausen. miniatyr|Ett tjänsterum hos Gestapo (modern rekonstruktion).
miniatyr|Stalin och Ribbentrop skakar hand efter undertecknandet av det fördrag. miniatyr|Tysk stridsvagn Panzer IV 1941. Nazityskland ( eller NS-Staat, ”NS-staten”) kallas traditionellt den period i tyska rikets historia då landets statsskick var en enpartistat under Nationalsocialistiska tyska arbetarepartiet (NSDAP) ledd av Adolf Hitler, vilken varade från Nazisternas maktövertagande 30 januari 1933 till Tysklands kapitulation i andra världskriget 8 maj 1945. Nazitysklands kapitulation avslutade kriget i Europa. Ett annat namn för periodens statsapparat är tredje riket (Drittes Reich).
Den 30 januari 1933 utnämndes Adolf Hitler till tysk rikskansler. Trots att han först ledde en koalitionsregering eliminerade han snabbt sin regeringspartner. Vid denna tid var de tyska nationella gränserna fortfarande de som fastställts i fredsfördraget i Versailles (1919) mellan Tyskland och de allierade (Storbritannien, Frankrike, USA, Italien, Japan et al.) i slutet av första världskriget (1914–1918). I norr gränsade Tyskland till Nordsjön, Danmark och Östersjön. I öster var gränsen uppdelad i två och gränsade mot Litauen, fristaden Danzig, Polen och Tjeckoslovakien. I söder gränsade Tyskland till Österrike och Schweiz samt i väster till Frankrike, Luxemburg, Belgien, Nederländerna, Rhenlandet och Saarland. Dessa gränser ändrades då Tyskland återtagit kontrollen över Rhenlandet, Saarland och Memelland och annekterat Österrike, Sudetenland, Böhmen och Mähren. Tyskland expanderade till Stortyskland (Großdeutsches Reich) under andra världskriget, som började efter att Tyskland den 1 september 1939 invaderade Polen, vilket fick Storbritannien och Frankrike att förklara krig två dagar senare.
Under andra världskriget erövrade och ockuperade Tyskland merparten av Europa och Nordafrika. Nazisterna förföljde och mördade miljontals judar och andra minoriteter inom ramen för Förintelsens slutgiltiga lösning. Trots alliansen Axelmakterna med andra nationer, främst Italien och Japan, besegrades Tyskland 1945 och ockuperades av fyra av de allierade länderna (Frankrike, Sovjetunionen, Storbritannien och USA).
Tysklands namn under nazitiden Tysklands officiella namn var Deutsches Reich, "Tyska riket", från 1871 till 1943, då namnet ändrades till Großdeutsches Reich (Stortyska riket). Namnen Nazityskland och Hitlertyskland har framför allt använts av eftervärlden för att skilja perioden 1933–45 från Kejsardömet Tyskland och Weimarrepubliken, då landet också kallades "Tyska riket". Namnet Tredje riket () betecknar den nazistiska staten som en historisk efterföljare till det medeltida Tysk-romerska riket (962-1806) och det moderna Kejsardömet Tyskland (1871–1918), men termen förklarades förlegad av propagandaministeriet den 10 juni 1939, både för att utvecklingen passerat kriterierna och för att politiska motståndare drev gäck med regimen genom att spekulera om det Fjärde riket.Cornelia Schmitz-Berning: Vokabular des Nationalsozialismus. Walter de Gruyter, Berlin/New York 1998, S. 157; Wolfgang Wippermann: Drittes Reich. In: Wolfgang Benz et al. (Hrsg.): Enzyklopädie des Nationalsozialismus. 5., aktualisierte und erweiterte Aufl., dtv, Stuttgart 2007, S. 479 f.
Historia Förhistoria
Efter de frustrationer som växte efter Versaillesfördraget, den världsomspännande ekonomiska depressionen under 1930-talet, anti-traditionalismen under Weimarrepubliken och ökad aktivitet från kommunismen i Tyskland, började många vända sitt stöd mot Nazistpartiet, som gav stora löften om en ekonomisk, kulturell och militär återfödelse. Dolkstötslegenden om hur Tyskland förlorade första världskriget fick stor spridning.
Sedan slutet av 1920-talet upplevde NSDAP en brant uppgång. 1928 hade 800 000 röstat på partiet. Två år senare, 1930, hade antalet väljare ökat till 6,5 miljoner och hade därmed blivit näst största partiet. I valet sommaren 1932 blev NSDAP största partiet med knappt 14 miljoner röster. De sista valen i mars 1933, när nationalsocialisterna redan hade börjat med sin terror mot oliktänkande, gav 43,9% och fortfarande ingen egen majoritet. En hemlighet bakom framgången var att partiet var öppet för alla yrken och grupper och att det samlade de missnöjda. 1930 var bönder, självständiga och pensionärer överrepresenterade. 1932 var det främst människor i små samhällen, pensionärer, studenter och husfruar som röstade på Hitler och hans parti. Arbetarna och framförallt katolikerna röstade i mindre utsträckning på NSDAP. I storstäderna var det främst de välbärgade som röstade på nationalsocialisterna eftersom man uppfattade partiet som ett "bålverk mot bolsjevismen".
Den 30 januari 1933 utnämndes Hitler till rikskansler av president Paul von Hindenburg efter att försök av General Kurt von Schleicher att skapa en fungerande regering misslyckats. Hindenburg pressades av Hitler genom sin son, Oskar von Hindenburg, och även från före detta kansler Franz von Papen.
Trots att NSDAP erhållit flest antal röster i de två riksdagsvalen 1932, hade de ingen egen majoritet, och endast en tunn majoritet i riksdagen med deras nationalistiska DNVP-NSDAP-koalition.
NSDAP konsoliderar sin maktposition Den 30 januari 1933 (efter en längre period av politisk instabilitet) utsågs NSDAP:s ledare Adolf Hitler till tysk rikskansler av Tysklands rikspresident Paul von Hindenburg, vilket skedde till följd av påtryckningar från bland annat den förutvarande rikskanslern Franz von Papen. von Papen gjorde detta för att utmanövrera sin rival, den dåvarande rikskanslern Kurt von Schleicher som bland annat förhandlade om en kompromisslösning på det politiska dödläget med den tyska arbetarrörelsen vilket inte gillades av den konservative von Papen. Efter att rikspresident von Hindenburg avsatt von Schleicher och tillsatt Hitler som rikskansler utsågs Franz von Papen till den maktlösa positionen vice rikskansler och han hade därifrån tänkt styra landet bakom ryggen på amatören Hitler men detta visade sig vara en grov missräkning då Hitler snart började inrätta sig själv som diktator. Trots att NSDAP blivit största parti i valet november 1932 med 33,1 % av rösterna skedde det nazistiska maktövertagandet alltså inte vare sig genom val eller statskupp. I samband med Hitlers utnämning bildades också en koalitionsregering med NSDAP och det konservativa Tysknationella folkpartiet.
Riksdagshusbranden 27 februari 1933 gav nazisterna en förevändning att sätta den tyska rättsstaten ur spel under förespeglingen att man måste rädda landet undan kommunistisk terror och annalkande revolution. Tysklands kommunistiska parti förbjöds och de kommunistiska ledamöterna i den tyska riksdagen som inte lyckades fly fängslades och sattes snart i koncentrationsläger. Allt detta skedde i enlighet med nödlagarna i Weimarrepublikens grundlag artikel 48 och Hitlers dekret som gav denna makt skrevs under av rikspresident von Hindenburg. Riksdagshusbrandsdekretet följdes av en våldsvåg från nazisternas paramilitära SA riktad mot judiska advokater, skiljedomare, samt vänsterrörelsens kontor och tidningar.
Den 5 mars 1933 hölls nyval men trots hotet från SA mot de andra partierna och en statsunderstödd propagandakampanj fick nationalsocialisterna inte majoriteten av rösterna utan 43,9 %. Tillsammans med Deutschnationale Volkspartei hade man dock majoriteten i riksdagen med 51,8 % av rösterna. Den 21 mars hölls riksdagens öppningsceremoni i Garnisonkirche i Potsdam, den så kallade Potsdamdagen. Sista steget i upplösningsprocessen av demokratin och säkrandet av NSDAP:s makt kom i och med framröstningen av fullmaktslagen (Ermächtigungsgesetz), vilka gjorde att rikskansler Hitler kunde styra direkt genom dekret utan att ta hänsyn till vare sig presidenten eller riksdagen i fyra år varefter Hitler lovade att avgå. För att få igenom fullmaktslagarna krävdes 2/3 av riksdagens röster och med avgörande hjälp från det katolska Centrumpartiet och det faktum att de kommunistiska ledamöterna satt i fängelse nåddes detta mål. Även detta drastiska steg fanns det utrymme för i Weimarrepublikens grundlag. Det stod nu Hitler fritt att förbjuda alla andra partier och etablera en enpartistat. 21 mars etablerades det första koncentrationslägret i Dachau för politiska fångar.
Efter att på detta vis kväst den yttre oppositionen vände sig Hitler nu mot meningsmotståndare inom partiet. Inom SA (som varit så viktigt för NSDAP:s makttillträde) fanns det många (däribland ledaren Ernst Röhm) som ansåg att det var dags för en "andra revolution" där partiet slutligen svepte undan det konservativa etablissemanget och grep all makt själv. Som ett led i detta utövade Röhm påtryckningar mot Hitler för att SA skulle bli en del av de väpnade styrkorna, vilket i sin tur förskräckte den konservativa arméledningen. Ställd inför hotet om konflikt mellan armén och partiet (i förlängningen möjligtvis ett inbördeskrig) valde Hitler att undanröja detta hot genom att låta mörda Röhm och andra SA-ledare i de långa knivarnas natt den 30 juni 1934. Detta våldsutbrott riktade sig inte endast mot SA utan drabbade även andra tänkbara utmanare och motståndare, som Kurt von Schleicher och Gustav von Kahr som var den som hade satt stopp för Ölkällarkuppen 1923. Antalet dödsoffer var totalt mellan 150 och 200 döda. I och med rikspresident von Hindenburgs död i augusti 1934 försvann ännu en potentiell utmanare, och Hitler kunde nu göra sig till ensam diktator av Tyskland genom att avskaffa presidentämbetet och utnämna sig själv till statschef med den nya titeln Führer ("ledare") som lades till hans roll som rikskansler (regeringschef).
Hitler hade då slutligen konsoliderat partiets makt. Även om han aldrig helt lyckades få absolut kontroll över vare sig det konservativa etablissemanget eller det egna partiet, var enpartistatens maktposition solid från och med då mer eller mindre ända fram till krigsslutet.
Gleichschaltung Gleichschaltung (tyska för likriktning) var en term för nazisternas successiva etablering av ett system med totalitär kontroll över individen och alla delar av samhället. För kyrkans roll, se Kyrkan i Nazityskland För organiserandet av kulturlivet, se Reichskulturkammer
Andra världskrigets utbrott
Den 1 september 1939 gick Tyskland in i Polen. Två dagar senare, den 3 september förklarade Storbritannien och Frankrike krig, vilket blev startsignalen för Andra världskriget. Efter ungefär fyra veckor var det polska militära motståndet brutet. Samtidigt som Polen befann sig i krig med Tyskland i väst, marscherade Sovjetunionen in från öster i enlighet med Molotov-Ribbentroppakten.
Sovjetunionen annekterar Litauen, Lettland och Estland den 3 oktober, efter överenskommelse mellan Stalin och Hitler vid Ribbentrops besök i Moskva den 27 september. Därefter inleddes, den 30 november 1939, det finska vinterkriget med Sovjetunionens invasion av Finland. Samtidigt kom även Ungern, Rumänien och Bulgarien att sluta pakt med Tyskland.
Den 9 april 1940 angrep Tyskland Danmark och Norge i ett försök att säkra järnmalmstransporterna från Sverige och samtidigt etablera fördelaktiga flottbaser längs den norska kusten. Angreppet blev en tysk framgång trots att man förlorade en stor del av sin flotta längs Norges västkust. Danmark och Norge ockuperades.