Shetlandsöarna är en skotsk ögrupp och kommun (tidigare ett grevskap och en region) belägen på gränsen mellan Nordsjön och Atlanten, nordöst om Storbritannien; mellan Orkneyöarna, Färöarna och Norge. Ytan är .
Den största ön heter Mainland, där också huvudorten Lerwick ligger. Shetland erövrades på 800-talet av norska vikingar som kallade öarna Hjaltland. Trots att Skottland övertog styret av ögruppen 1472, levde det nordiska språket (kallat norn) kvar till in på 1800-talets början. Dialekten på Shetland är fortfarande starkt präglad i tonfall och ordförråd av det nordiska inflytandet.A current Shetland song by Alec Couper Lyssnad på 2014-09-20
Till Shetland kommer man med färja från Skottland eller Orkney. Regelbundna flygningar finns även från Aberdeen, Edinburgh och Glasgow. miniatyr|Shetlandsöarnas flagga miniatyr|Shetlandsöarna
Etymologi Året 43 e.Kr. respektive 77 e.Kr. refererade de romerska författarna Pomponius Mela och Plinius den äldre till sju öar som de kallade Haemodae och Acmodae. Båda antas vara Shetlandsöarna. En annan tidig möjlig referens till ön kan vara Tacitus som år 98 beskrev upptäckten och erövrandet av Orkneyöarna där en romersk flotta även sett en annan ö som man antog kan ha varit det mytomspunna Thule. Det råder oenighet om ön som romarna såg var Shetland. I fornirisk litteratur refererar man till Shetland som Inse Catt vilket betyder Katternas ö vilket även kan ha varit de förnordiska invånarnas namn på ön. Folket som befolkade Shetlandsöarna bebodde även norra skotska fastlandet och deras namn kan idag härledas till Caithness vilket är det skotsk-gaeliska namnet för Sutherland. (Cataibh, betyder "bland katter").
Den äldsta versionen av det moderna namnet Shetland är Hetlandensis, som är en latiniserad form av det fornnordiska namnet som hittats i ett brev till den norska jarlen Harald år 1190.DIPLOMATARIUM NORVEGICUM. sid.2 Dilectissimis amicis suis et hominibus Haraldus Orcardensis, Hetlandensis et Catanesie comes salutem. archive.org Namnet hade senare utvecklat sig till Hetland år 1431. Det är även möjligt att det piktiska namnet för katt kan ha påverkat namnet. Under 1500-talet hade namnet utvecklat sig till Hjaltland.Gammeltoft (2010) sid. 21-22Sandnes (2010) sid. 9
Då norn gradvis ersattes av scots blev Hjaltland Ȝetland. Den första bokstaven i namnet, yogh, uttalas nästan identiskt som det nordiska hj. När bokstaven yogh försvann från scots ersatte man det med z, därav hade ön namnet Zetland.
Nästan alla individuella öar har kvar sitt fornnordiska namn, dock finns vissa namn som man tror kan vara piktiska och även namn som härstammar från tiden innan kelternas ankomst till Britannien.Gammeltoft (2010) sid. 19
Djurliv Shetlandsponnyn härstammar också ifrån Shetlandsöarna och är än idag anpassade till Shetlandsöarnas klimat genom sin lurviga päls och sin envishet. Till de djurraser med ursprung på Shetlandsöarna hör också Shetlandsko, Shetlandsfår, Shetlandsanka, Shetlandsgås, Shetland Sheepdog och grice. Se även Shetländska djurraser.
Historia Förhistorisk tid Shetlandsöarna har varit bebott sedan 3000 f.Kr. Befolkningen levde då av kreatursskötsel och jordbruk och anlade megalitiska monument. Från omkring år 2000 f.Kr. blev klimatet kallare och befolkningen flyttade närmare kusten. Under järnåldern byggdes många stenhus och det är av dem det finns ruiner idag. Exempel som kan nämnas är Jarlshof och Stanydaletemplet. Från omkring 297 e.Kr. berättar romerska texter om det keltiska folkslaget pikter som bebodde öarna. Under 800-talet undanträngdes de av vikingarna.
Norsk kolonisering av Hjaltland (Shetland) miniatyr|Harald Hårfagre tog kontroll över Hjaltland cirka år 875.Illustrationen är från det isländska manuskriptet Flateyjarbók från 1400-talet. Under slutet av 800-talet ändrade vikingarna fokus från att plundra till att kolonisera. Avvikelsen kan härledas till att Norge under denna tid började bli överbefolkat och att tillgången till naturresurser och brukbar jord minskade. Deras skepp fraktade utöver nybyggarna även nödvändigheter såsom virke, verktyg och djur. Vikingarna drog till Orkney, Hjaltland, Island och Grönland och senare även till Vinland. Det var i huvudsak norska vikingarna som drog åt detta håll medan danskarna drog sig till mer befolkade områden som England och Frankrike och svenskarna drog österut mot Ryssland och Baltikum.James Graham-Campbell: Cultural Atlas of the Viking World, 1999. Sida 38.
Hjaltland koloniserades av norska vikingar under slutet av 800-talet. Kolonisatörerna kallade ögruppen för Hjaltland och etablerade ett mindre kungadöme med egna lagar och språk. Språket som i början var diverse västnorska dialekter utvecklade sig senare till ett eget språk, norn, som dog ut först under 1800-talet.
Efter att Harald Hårfagre enat Norge till ett och samma kungadöme flydde många av hans motståndare till bland annat Orkneyöarna och Hjaltland. Här ifrån gick de på plundringståg mot Skottland och Norge, något som fick Harald Hårfagre att samla en stor flotta som år 875 ankom till den lilla orten Haroldswick på ön Unst.Undiscovered Scotlands side om Haroldswick Samma år tog Harald Hårfagre och hans män kontroll över öarna och annekterade både Orkneyöarna och Hjaltland. Ragnvald Mørejarl fick Orkneyöarna och Hjaltland som sitt jarldöme av Harald Hårfagre som ersättning att hans son, Ivar hade stupat i krig i Skottland. Ragnvald Mørejarl gav öarna vidare till sin bror Sigurd Eysteinsson som gick under tilltalsnamnet Sigurd den mäktige.
På 900-talet kom kristendomen till Hjaltland och ön kristnades snabbt.
Strid med Norge År 1194 då kung Sverre Sigurdsson var kung över Norge och Harald Maddadsson var jarl över Orkneyöarna och Shetland samlade landsmannen Hallkjell Jonsson och jarlens svåger Olav en här som kallades øyskjeggene på Orkneyöarna och seglade mot Norge. De hade som mål att störta kung Sverre och sätta Olavs unga fosterson, Sigurd, son till kung Magnus Erlingsson på tronen. De besegrades dock vid slaget vid Florvåg utanför Bergen. Omkring 2500 man stupade i det blodiga slaget. Liket av Sverre Magnusson visades efter för kung Sverre i Bergen som försäkran att han stupat. Därefter reste kung Sverre med en här till Orkneyöarna och krävde att jarl Harald Maddadsson kunde försvara sin andel i upproret. År 1195 reste jarlen till Norge för att förlika sig med kung Sverre.
Det så kallade såttmålet utredde de rättsliga och politiska förbindelserna mellan jarl och kung. Som passande straff för delaktighet i upproret tog kung Sverre över jarldömet över Shetland från jarl Harald och lade det direkt under den norska kronan. Nominellt förblev Harald Maddadsson jarl men i realiteten var han underställd den norske kungen. Harald Maddadsson var även tvungen att acceptera en kunglig sysselman som förvaltade Orkney. Dock så mördades han efter kung Sverres död. Avtalet mellan jarlen och den norske kungen stadfästes ytterligare år 1210 för att sedan ske igen 1267.
Jarldömets makt var betydligt försvagad och gav nu möjlighet för Skottland att öka sitt inflytande. Skottland låg knappt 16 km ifrån Orkneyöarna och Harald Maddadsson kämpade för att bevara sin självständighet.
Ökat skotskt intresse för de norska öarna miniatyr|vänster|Efter att ha försvarat Hebriderna dör Håkon IV i Kirkwall samma år. Illustrationen är från det isländska manuskriptet Flateyjarbók från 1400-talet. Då Alexander III av Skottland fyllde 21 år 1262 och blev myndig deklarerade han sina avsikter att fortsätta med överförandet av de västliga och nordliga öarna i Nordsjön till Skottland, en politik hans far påbörjat men som lagts på is då denne dog 13 år tidigare. Han sände ett formellt krav till den mäktiga norska kungen Håkon Håkonsson.
Norge hade efter tio år med bittra inbördes strider uppnått stabilitet och växt till en betydlig nation med europeiskt inflytande och var potentiellt en betydlig krigsmakt. Med det som bakgrund avvisade kung Håkon blankt det skotska kravet. Från norsk sida var de yttersta öarna i Nordsjön en del av det norska riket. För att säkerställa öarnas tillhörighet till Norge utlyste den norska kungen ledung och skickade den största flottan Norge någonsin hade rest mot öarna. Flottan samlades i Breideyarsund (troligtvis dagens Bressay Sound) varefter Håkon och hans män seglade till västkusten av Skottland och gick i land på Isle of Arran för att starta förhandlingarna med hären bakom sig.
Alexander III sköt upp förhandlingarna envist medan han tålmodigt väntade på att höststormarna skulle börja. Till slut efter otaliga försök att inleda diplomatiska samtal miste kung Håkon tålamodet och beslutade att anfalla. Samtidigt blåste en förfärlig storm upp, förstörde delar av hans flotta och hindrade resten från att landstiga. Slaget om Largs i oktober 1263 slutade oavgjort mellan de inblandade parterna, men både den skotske och den norske kungen hävdade att de segrat. Dock lyckades kung Håkon inte uppnå sina krigsmål och återvände nedslagen med en trött armé tillbaka till Orkneyöarna. Där dog han av feber 17 december 1263. En död som förhindrade vidare norsk expansion i Skottland.
Kung Magnus Lagaböter avbröt faderns expansionspolitik. Han inledde fredsförhandlingar med kung Alexander III. Vid freden i Perth år 1266 gav kung Magnus upp de norska besittningarna i väst till Skottland. Dessa var dagens Isle of Man i Irländska sjön samt ön Sudreyar i Hebriderna, och ersättningen var 4000 mark samt en årlig avgift på 100 mark (som skottarna ganska snart slutade att betala). Samtidigt erkände Skottland Norges överhöghet över Orkneyöarna och Hjaltland.
Pantsättning av öarna till Skottland miniatyr|vänster|Kristian I pantsatte öarna som betalning av hemgift.Illustrationen kommer från boken Nordens Historie från 1887 av Niels Bache. Under 1300-talet behandlade man fortfarande Orkneyöarna och Shetland som en norsk provins, men det skotska inflytandet växte och år 1379 tog den skotske jarlen Henry Sinclair över öarna med den norske kungen Håkon VI Magnusson beskydd.Julian Richards, Vikingblod, sida 235, Hermon Forlag, År 1348 försvagades Norge kraftigt av digerdöden och år 1397 blev Norge en del av Kalmarunionen. Med tiden kom Norge under dansk överhöghet. Kung Kristian I av Norge, Danmark och Sverige var skuldsatt och behövde pengar till hemgift. Utan det norska riksrådet medvetande ingick han ett kontrakt med den skotske kungen 8 september 1468 om pantsättning av Orkneyöarna för en summa på 50 000 gulden. 28 maj året efter ingick han ett liknande avtal om Shetland för 8000 rhenska gulden. För att vara på säkra sidan sökte han efter möjligheter att införliva öarna igen för framtida kungar. För ett fast värde på 210 kg guld eller 2310 kg silver skulle öarna åter igen vara i norska händer. Flera kungar av dubbelriket försökte under 1600- och 1700-talet förgäves att åter införliva öarna. Det engelska inflytandet över öarna var alldeles för starkt men förbindelserna med Norge fortsatte att behållas. Norska institutioner och myndigheter fortsatte delvis att fungera och norska var både tal- och skriftspråk under en ganska lång tid.
Den spanska armadan miniatyr|Den spanska armadans seglats. Påven Sixtus V ville knäcka protestantismen i England och allierade sig med den spanske kungen Filip II. Den 28 maj 1588 sände kungen ut den Spanska armadan som bestod av 130 skepp, 18 000 soldater, 7 000 sjömän samt 2500 kanoner från Lissabon till Engelska kanalen med avsikt att invadera England. En armé på 30 000 man väntade i Spanska Nederländerna. Planen var att först landsätta armén från Lissabon i Plymouth och därefter flytta trupperna från spanska Nederländerna till en plats nära London. Angreppet gick inte som planerat och spanjorerna bestämde sig för att fly ut i Atlanten.