mini|Odens ritt in i Valhall på Sleipner, från Tjängvidestenen funnen i Alskogs socken på Gotland. mini|Vikingatida bronsstatyett föreställandes en enögd figur, troligen Oden. Oden eller Odin (, ,Runskrift: DREM85;151b$ , ; , ,Simek, Rudolf (2007) översatt av Angela Hall. Dictionary of Northern Mythology. D.S. Brewer. , av ett ) är en högtstående gudom eller överstegud inom asatron och nordisk mytologi, bland annat omnämnd som "allfadern för människor och gudar" och "den enögde allfadern som offrat sitt öga i Mimers brunn, för att kunna se allt som händer i världen".Historiska museet

Han är ledaren över gudasläktet asarna, och är känd för att söka och besitta hög visdom, samt för att rutinmässigt använda list, villfarelse, missvisning, bedrägeri, förförelse och trolldom för att uppnå sina mål. Han är även den främste utövaren av sejdkonsten, trolldomen att sia framtiden, hamnskifta, återuppväcka döda, etc, och är således den enda manliga sådana känd i detalj. Odens gudaroller, likt de flesta fornnordiska gudar, är därmed många och spretiga: han är vishetens gud, runkonstens gud, skaldekonstens gud, sejdkonstens gud, stridens samt raseriets gud och de stupades dödsgud, bland fler exempel. Som krigsgud var han domare på slagfältet och valde vem som skulle vinna slaget. Som dödsgud för han dem som stupat i strid till efterlivet. De kommer till en speciell plats kallad Valhall, eller de stupade krigarnas hall, där de kan öva strid och äta i överflöd. Syftet med detta är att samla en erfaren här (armé) som ska strida tillsammans med asarna i Ragnarök, den avgörande strid som förutspåtts leda till jordens undergång. Oden verkar även ha varit associerad till nekromantik och läkekonst.

I den nordiska mytologin är Oden son till Bor och sonson till Bure. Han har flera söner, den mest kände är Tor, och han har nära kopplingar till tricksterguden Loke, vilka tillsammans är de tre gestalter som uppträder oftast i myter och berättelser. Enligt myten är Oden stamfader till asarnas släkte. Oden, tillsammans med sina bröder Vile och Ve, sägs i deras ungdom ha slagit ihjäl urjätten Ymer och ur hans kropp ha skapat jorden. Stor betydelse läggs även på berättelserna om Odens uppoffringar för kunskap. Enligt myten ska Odens törst på kunskap bland annat ha fört honom till jätten Mimer, väktaren av Mimers brunn, visdomens brunn. För att få ta del av dess inre kunskap offrade Oden sitt ena öga åt brunnen, det vill säga halva sin yttre kunskap. Det sägs även att Oden förvärvade runkonsten, speciellt hos nordborna och anglosaxarna. I sin jakt på kunskap ska han ha hängt sig från världsträdet Yggdrasil i nio nätter som offer åt sig själv, varefter han upptäckte runornas betydelse och användning.

Jag vet att jag hängdei vindigt trädnio hela nätter,sårad med spjutoch offrad till Oden,mig själv till mig själv,i det trädetsom ingen vetfrån vilken rot det vuxit. Man offrade mig inte för bröd,inte heller för hornboskap,jag såg nedåtjag tog upp runor,ropande tog jag demsedan föll jag tillbaka ned därifrån. /Hávamál - Odens sång

Namnet Oden har samma etymologiska grund som Od, Frejas försvunne make. Oden hade också flera andra namn, såsom Gånglere ("Den färdtrötte") – se vidare lista över namn på Oden. Under namnet Jólnir ("Julner") eller Jólfǫðr ("Julens ledare") är Oden känd som julens speciella gud. Många ytterligare namn har tillkommit genom bruket av kenningar i den fornnordiska diktningen, där Oden har över 200 namn och smeknamn.

Ursprung Oden är bror till Ve och Vile, Lodur och Höner. Hans föräldrar är Bor och Bestla och hans anfader Bure. Hans hustru är Frigg, med vilken han har flera söner. Han är även far till Tor, Balder, Vidar, Höder och enligt den Prosaiska Eddan, men i konflikt med den Poetiska Eddan, far till Tyr. Romarna omtalar en gud som jämställs med Mercurius och Tacitus vilken skall ha varit huvudgud hos Suebi - en konfederation av germanska stammar. Denna gud har av vissa forskare identifierats med Oden.Birley, Anthony R. (Trans.) (1999). Agricola and Germany. Oxford World's Classics. Hilda Ellis Davidson (1993). The Lost Beliefs of Northern Europe. Routledge. p. 134. Odens ursprung har varit omdiskuterat sedan medeltiden. Ett tidigt omnämnande av Oden är i en inskription från 400-talet på , som upptäcktes i Danmark år 2020. Tidigare forskning har tolkats som ett skifte i religionsuppfattning vid 500-talets början, då soldyrkan tycks ha övergivits till förmån för krigsgudar i Norden, men vad detta skifte hade för exakt inverkan på gudsföreställningen är okänt. Länge menade historiker att Oden skulle varit en kung eller hövding som upphöjts till gudom efter sin död. Sedan 1800-talet har dessa idéer i stort sett övergetts. Ett återkommande förslag har varit att Oden skulle ha varit en utomnordisk import, vilket möjligen grundar sig i Snorres berättelse i Ynglingasagan, där asarna skulle varit ädlingar från Troja.

En annan uppfattning är att Oden från början varit en ren dödsgud som med tiden spelat en allt mer central roll i den nordiska mytologin. Av etymologiska skäl har vissa forskare föreslagit att Tyr varit den ursprungliga överguden (även Tor har föreslagits) som sedan trängts undan av en sydlig kult. Andra menar att en ur-Oden framträdde under bronsåldern som en reflektion av sociala klasser. Georges Dumézil föreslog i sin ifrågasatta teori om trefunktionalitetssystemet att den för-indo-europeiska kulturen skulle haft ett "kastsystem" innefattande tre klasser: härskare, krigare och bönder. Terje Leiren tolkade denna tanke utifrån att Frej skulle representera bönder, Tor krigare och Oden härskare, i referens till möjliga representationer av denna treenighet på runsten G 181 och Skogbonaden, amuletter med (Odens) spjut, (Tors) hammare och (Frejs) skära samt att dessa tre är gudarna som Adam av Bremen säger dyrkades i Uppsala tempel . Eftersom det saknas utförligt skrivet material från Skandinavien innan vikingatidens slut så är det svårt att kunna bevisa någon av dessa teorier helt tillfredsställande.

Det möjligen äldsta belägget för Odendyrkan stammar från Gotland. 2011 upphittades en nästan 2000 år gammal romersk bronsmask. Masken var den första i sitt slag att hittas i Skandinavien. Det särskilt uppseendeväckande med masken var att den tyckts ha bearbetats. Det ena ögonhålet på masken hade satts igen med en metallbit i form av ett öga. Arkeologen Neil Price tolkade detta som att maskens ägare hade förändrat masken för att använda den som en symbol för Oden. Platsen för fyndet var för övrigt i Hellvi socken, vars namn varslar om en att det en gång varit en helig plats inom asatron.http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=94&artikel=4768827 Price elaborerade sedan sin teori: ett andra öga upphittades på platsen vilket betydde att masken en gång haft två ögon. Price pekade ut att man inte kunde finna några tecken på naturlig korrosion eller yttre våld. På masken fanns även tecken på att den spikats fast vid en stolpe eller en figur. Price föreslog därför att masken hade försetts med två ögon och att man möjligtvis tagit bort och symboliskt begravt det andra ögat nedanför masken som en symbolisk återskapning av hur Oden offrade sitt öga. Price pekade på andra fynd, framför allt kring Östersjön, där figurer tillverkats med två ögon för att ett öga sedan skulle tagit bort med flit.An Eye for Odin? Divine Role-Playing in the Age of Sutton Hoo. Neil Price and Paul Mortimer (European Journal of Archaeology 17 (3) 2014

Namnvarianter

Oden har omnämnts med ett mycket stort antal namnvarianter, exempelvis "Allfader" när han uppträdde som alla människors och gudars fader, "Enöga" på grund av att han offrade sitt ena öga i Mimers brunn och "Hangadrott" då han hängde sig själv på Yggdrasil som offer åt sig själv både för att vinna kunskap och för att få runornas visdom. Därav kommer en tradition att hänga människor och djur som offer åt Oden. Vissa har velat mena att detta är en influens av kristendomen, men Kimberley Christine Patton skriver i en ingående analys att likheten är en tillfällighet och att koncepten utvecklades självständigt.Kimberley Christine Patton, Religion of the gods: ritual, paradox, and reflexivity Oxford University, , chapter 7 "Myself to Myself: The Norse Odin and Divine Autosacrifice".

Namnet Oden kommer från fornnordiskans "Odr" som både betyder "sinne", "ande", "raseri", "extas", och "poesi" och ändelsen "-ìnn" som är en föregångare till -en, som i vargen. Alltså refererar namnet till den som är "odr". Namnet finns i flera språkliga varianter hos germanska folk och antyder till hans roll som gud över bärsärkar, poeter och sejdkonsten. Det antyder också att både nordmännen och andra germaner såg en likhet mellan dessa ting.Richard Cleasby and Gudbrand Vigfusson, An Icelandic-English Dictionary. (1874)Northcote Toller, Ed. An Anglo-Saxon dictionary, based on the manuscript collections of the late Joseph Bosworth, and Old English Made Easy. "Odr" är etymologiskt relaterat till tyskans wut (raseri), holländskans woede (raseri), fornengelskans wod (ursinne) och möjligtvis besläktat med latinets vates (siare, poet, orakel) genom den gemensamma teoretiska Indo-europeiska roten "(H)weh₂t-i-"

Utanför Skandinavien mini|En av Torslundaplåtarna, pressbleck i brons från vendeltiden, som föreställer en enögd figur med spjut och hjälm dansandes bredvid en bärsärk eller ulvhedning. Den vänstra figuren torde föreställa Oden då dess högra öga är utslaget. Hjälmen är beprydd med fågelhövdade horn som skulle kunna symbolisera Hugin och Munin. Oden dyrkades utanför Skandinavien, men det mesta av vår kunskap om guden kommer från de nordiska, framförallt isländska, litterära källorna. Dock finns spår av Odendyrkan utanför Skandinavien. Ett exempel är den så-kallade spjutdansaren. Figuren finns i vendeltida konst från både Skandinavien och England, och avbildas ibland som enögd. De horn som figuren bär på fynd av oskadda figurer har oftast fågelhuvuden i ändarna. Ibland styr en sådan figur i miniatyr en ridande krigares spjut. Denna figur tolkas ofta som Oden eller en medverkande i hans kult. På 600-talet beskriver munken Jonas Bobiensis att den iriske munken Columbanus skulle avbrutit ett öloffer (ett bruk också känt senare i Skandinavien) till guden Vodano (Oden), som "andra kallar Merkurius", i SchwabenMunro, Dana Carleton (Övers.) (1895). Life of St. Columban. The Department of History of the University of Pennsylvania.. En doped från 800-talets Mainz kräver att den omvändande hedningen förkastar de tre gudarna "'UUôden, Saxnôte, och Thunaer (Tor).

Godan och winnili-kvinnorna I Langobardernas historia, författad av munken Paulus Diaconus, och verket Origo Gentis Langobardorum återger en legend om hur langobarderna fick sitt namn. De var först kallade winnili, ledda av en kvinna vid namn Gambara. Winnili-folket trakasserades av vandaler, ledda av Ambri och Assi, som krävde dem på skatt. När winnili-folket vägrade gick Ambri och Assi till guden Godan (Oden) och bad om seger i strid mot winnili-folket. Godan sa att de första som fångade hans blick på morgonen för slaget skulle segra. Gambara gick till Frea (Frigg/Freja), Godans hustru. Frea sa åt Gambara att hon och de andra winnili-kvinnorna skulle ställa sig med sina män på slagfältet och binda sitt hår under sina hakor så de såg ut som skägg och strida i slaget. På morgonen vände Frea Godans säng så han vaknade åt öster och fick syn på winnili-kvinnorna när hon väckte honom. Godan sa: "Vilka är de med de långa skäggen?" Frea svarade: "Eftersom du gett dem ett namn, ge dem seger". Godan gjorde som Frea sa och sedan dess kallades Winnili-folket för langobardi - "långskäggen".

Merseburgbesvärjelserna