Tinnerö eklandskap, egentligen Tinnerö eklandskap kultur och natur, är ett naturreservat i Linköpings kommun. Det består av ca 6,3 km² av det östgötska eklandskapet. Under stor del av nittonhundratalet har det varit del av ett militärt övningsområde till de ingående förbanden i Linköpings garnison. Naturreservatet bildades den 13 juni 2006.

Reservatet är en del av riksintresseområdet KE100, betecknat som ”ett av landets bästa exempel på odlingslandskap från järnåldern”. Det är alltså landskapet som är av riksintresse inom kulturmiljövården.

Förutom ett rikt växt- och djurliv, odlingslandskap, våtmarker, sjöar och vattendrag, skogar samt bebyggd miljö, finns många välbevarade fornlämningar i form av boplatser, gravfält och fornåkrar, främst från järnåldern.

I området finns Rosenkällasjön som återskapades hösten 2003 efter att ha varit helt igenvuxen i mer än hundra år.

En stadsnära del av området, Smedstad dammar går att nå via Haningeleden. Där finns bland annat fransfladdermus.

Naturbeskrivning Tinnerö eklandskap utgör den nordligaste delen av det nästan 5000 hektar stora eklandskapet runt Stångån på Östgötaslätten i Linköpings och Åtvidabergs kommuner. Det större eklandskapet, som är ett område av riksintresse (NRO 050 46), bildar Sveriges största samlade areal med ek och har ett mycket rikt djur- och växtliv.

Tinnerö eklandskap är 683 hektar och består till större delen av ekdominerade hagar och skogar, åkermark, slåttermark och blandskog. Stångådalens milda klimat har skapat goda förutsättningar för bestånd av ädellövträd. Landskapet är öppet och har hävdats med bete och slåtter. På markerna runt Tinnerö gård och Halshöga är hävden obruten, och i andra delar av området har igenväxta marker röjts och åter tagits i hävd.

På sina håll finns mindre partier av skog, främst granbestånd som tidigare varit utmarksskog. Historiskt har området haft en större andel våtmarker, i synnerhet fuktiga gräs- och starrmarker som användes för slåtter. Som nästan all mark i södra Sverige har marken dock dikats ur. På senare tid har man låtit återskapa våtmarker i området. Till exempel återställdes Rosenkällasjön hösten 2003 efter att den dikades ur på 1800-talet för att utvinna mer åkermark.

Flora och fauna thumb|Läderbaggen förekommer i Tinnerö och är Östergötlands landskapsinsekt.

Tinnerö präglas av ett stort antal gamla, grova och ihåliga ekar som är ett karakteristiskt inslag i landskapsbilden. Förekomsten av dessa träd skapar stora naturvärden i området. Ett mycket stort antal arter av insekter, svampar och lavar knutna till äldre ekar har påträffats, däribland ett femtiotal rödlistade vedskalbaggar. Arter som läderbagge, mulmknäppare och hålträdsklokrypare är välkända exempel på rödlistade arter i området. Området är också rikt på äldre träd av andra trädslag än ek, vilka också hyser rödlistade arter såsom almvedvivel och trubbknäppare. 2025 noterades en individ av bredbandad ekbarkbock som inte har setts i Östergötland sedan 1800-talet.

Även bland lavar, tickor och svampar är mångfalden i Tinnerö hög. En rik flora av dessa arter anses vara en tydlig signal om höga naturvärden. Bland lavar förekommer exempelvis gammelekslav och ekpricklav, och bland tickor ekticka och kärnticka. På en ek i landskapet har den hotade saffranstickan påträffats. Läderbagge, mulmknäppare, gammelekslav och kärnticka har i Stångådalens eklandskap ett av sina starkaste fästen i Europa. Svampfloran inventeras årligen och bland ängssvampar förekommer till exempel arter som grålila vaxskivling och praktvaxskivling. I skogsmiljöerna finns ovanliga svampar som bombmurkla och svartnande kantarell.

thumb|Den violettkantade guldvingen har en stark population i området. 2014 och 2015 skedde en inventering av hela fjärilsfaunan då 58 arter av äkta dagfjärilar noterades, bland annat mindre blåvinge och violettkantad guldvinge. Silversmygare uppträder mera sällsynt. 2012 och 2013 återplanterades dårgräsfjäril i Tinnerö efter 50 års frånvaro som har etablerat sig centralt i området. Bland nattfjärilar har över 1000 arter noterats, varav 34 rödlistade, däribland silverfläckpraktmal och ekglasvinge.

2014 och 2015 inventerades gaddsteklar i området vilket ledde till att 224 solitära gaddsteklar noterades, varav 114 vildbin och 72 rovsteklar. Bland vildbin förekommer bland annat de rödlistade arterna märgelsandbi och fransgökbi.

Efter att våtmarker som Rosenkällasjön återskapades har områdets antalet rödlistade fågelarter ökat i området. Totalt har 201 fågelarter noterats, däribland svarthakedopping och årta. Fågelarter som trivs i hålträd och hävdade jordbruksmarker påträffas också, såsom göktyta, mindre hackspett och törnskata.

Tinnerö har även visat sig vara rikt på fladdermöss som är beroende av ett mosaiklandskap rikt på boträd. Totalt har elva arter noterats, däribland de rödlistade arterna fransfladdermus, barbastell och sydfladdermus.

thumb|Tinnerö har en av norra Europas individrikaste förekomster av spetsnate.

På områdets öppna marker finns en rik flora av hävdgynnade kärlväxter. Bland annat har växter som ängsstarr och sommarfibbla påträffats. I våtmarkerna finns en individrik förekomst av den ovanliga sorten spetsnate och även den ovanliga uddnaten.

Historia Äldre tid Tinnerö är mycket rikt på fornlämningar från i synnerhet bronsålder och äldre järnålder. Fornlämningarna utgörs främst av stensträngar och gravar. Stensträngarna har fungerat som gärdesgårdar som avgränsat markslagen från varandra. Dessa lämningar bildar således större system med boplatser och fossila åkerytor.

Under yngre järnålder på 500-talet minskade den mänskliga närvaron i Tinnerö, och de gårdar som blev kvar samlades i byar. Tinnerö gravfält på Villbacken utgör en begravningsplats för en sådan byliknande storgård. På Bergsängen i Halshöga finns det största gravfältet i området. Byarna Smedstad och Åsmestad, som har levt kvar in på 1900-talet, är exempel på byar med ursprung i yngre järnålder. Från yngre järnålder finns även en 200 meter lång brokonstruktion som gick över Tinnerökärret.

Under medeltiden ägdes många av gårdarna i Tinnerö av kyrkan. Efter att gårdarna togs i besittning av kronan under Gustav Vasa kom gårdarna att tillhöra Linköpings kungsgård. I slutet av 1500-talet avhystes gårdarna i Tinnerö by av kungen och området nyttjades i stället som ängsmark. 1606 inrättade hertig Johan av Östergötland en djurgård i den norra delen av området med dovhjort och rådjur. Djurgården var i drift i 100 år till och med början av 1700-talet då den avvecklades. 1688 skickades 70 hjortar levande med släde till Kungliga Djurgården i Stockholm som Karl XI hade låtit uppföra.

1703 bytte greve Carl Piper till sig Tinnerö gård från kronan mot 8 mindre hemman. Piper var ägare till Sturefors gods, och Tinnerö ängar kom att användas som slåttermark för godset under 200 år. 1904 bedrevs för sista gången lieslåtter på Tinnerö ängar med hjälp av skördefolk från Sturefors ägor. Efter första världskriget lade ägaren till Sturefors ut Tinnerö på arrende. I samband med detta uppfördes det nuvarande bostadshuset. Tinnerö arrenderades av en familj fram till 1963 då staten köpte tillbaka Tinnerö för militära ändamål.

Övningsfältet

Delar av dagens naturreservat började nyttjas som militärt övningsområde och skjutfält från 1911. 1922--1924 omlokaliserades infanteriregementena Första livgrenadjärregementet (I 4) och Andra livgrenadjärregementet (I 5) till södra Linköping, vilket krävde en omdisponering av övningsfältet, inte minst för att tillgodose behovet av skjutbanor.

Detta innebar att staten tog ett område i anspråk, vilket omfattade gården Smedstads ägor, Djurgården och några mindre fastigheter. På 1960-talet omlokaliserades Svea artilleriregemente (A 1) till Linköping, vilket medförde ett utökat behov av övningsmark. I slutet av 1960-talet förvärvades och införlivades därför gårdarna Tinnerö, Rosenkälla-Stensätter och Halshöga i övningsområdet.

1997 lade garnisonen i Linköping ned och området upphörde således som militärt övningsfält.

Naturreservat Efter att området upphört som militärt övningsfält genomförde Linköpings kommun 1998–2003 en översiktsplan över området för att bestämma hur marken skulle användas framledes. Övningsområdet hade utgjort ett hinder för stadens expansion söderut och gett staden en avlång utbredning. Marken var således attraktiv för byggnation samtidigt som området hade höga naturvärden och kulturhistoriska värden med bland annat ett stort bestånd av äldre ekar, hög biologisk mångfald och ett mycket välbevarat järnålderslandskap rikt på fornlämningar. Att området hade varit ett militärt övningsområde bidrog till att området undantogs från modernt intensivt jord- och skogsbruk. Detta gjorde att det äldre odlingslandskapet blev konserverat. Vissa slåtter- och betesmarker i området en i stort sett obruten hävd, vilket har gynnat djur och växter.

Översiktsplanen ledde till att den nordvästra delen av övningsområdet blev stadsdelen Djurgården, medan eklandskapet och det äldre odlingslandskapet förvärvades av Linköpings kommun 2002 och skyddades som naturreservat i juni 2006. Sedan dess har man vidtagit åtgärder för att restaurera området. Bland annat har hävden återupptagits och igenvuxna partier har röjts. Flera våtmarker har återställts, till exempel Rosenkällasjön, Frökärret och Edhaga våtmark.

Bilder

Referenser

Externa länkar

Fotoblogg med bilder tagna från Tinnerö Eklandskap Linköpings Kommun, Tinnerö Linköpings Ekopark

Kategori:Naturreservat i Linköpings kommun Kategori:Naturskyddsområden bildade 2006