Bysantinska riket, eller Bysans, är en historiografisk term för det romerska kejsardömet under medeltiden med Konstantinopel som huvudstad.
Termen avser generellt den östliga fortsättningen av det romerska riket efter antiken, sedan Konstantin I/den store valt Nova Roma (som senare döptes om till Konstantinopel) till huvudstad och på så sätt flyttat rikets centralmakt från Italien till dagens Grekland och Turkiet.
Det benämns även som det Östromerska riket (latin: Imperium Romanum Pars Orientalis) eller Östrom, då syftande på att kejsardömet mellan åren 286 och 480 periodvis var delat efter två kejserliga hov, det östliga med centrum i Konstantinopel och det västliga med centrum i Mediolanum och senare Ravenna.
Efter Västroms fall 476 och upplösningen av titeln "västromersk kejsare" 480 var Östrom det enda kvarvarande romerska riket och var då känt i omvärlden och av sig självt som Romerska kejsardömet (latin: Imperium Romanum, grekiska: Basileía tôn Rhōmaíōn), förkunnat av kejsaren Zeno.Stephen Williams och J.G.P. Friell, The Rome that did not fall: the survival of the East in the fifth century, CRC Press, 1999, . Sida 187. I traditionell europeisk historieskrivning har riket under den här tiden och framåt sedan 1500-talet generellt kallats för det Bysantinska riket eller Bysans för att skilja på antikens romerska rike och den medeltida stat som växte fram ur det.
I det östromerska riket kom på sikt arvet från det romerska riket (statsskick, förvaltning och romersk rätt) att mer och mer förenas med grekisk kultur (vilken redan hade varit högt ansedd i antikens Rom) och till viss del hellenistiska kosmopolitismen. Under Theodosius I (r. 379–395) blev kristendomen rikets officiella statsreligion medan de hedniska kulterna förbjöds.https://ore.exeter.ac.uk/repository/bitstream/handle/10036/30020/TildenP.pdf?sequence=2Hughes, Philip (1949), A History of the Church I (rev ed.), Sheed & Ward. Följden blev att många tempel och andra uttryck för de gamla religionerna förstördes.Grindle, Gilbert (1892) The Destruction of Paganism in the Roman Empire, pp. 29–30 Under kejsar Herakleios (r. 610–641) ersatte grekiskan latinet som imperiets administrativa språk.Ostrogorsky 1969, pp. 105–107
Riket nådde sin höjdpunkt under Justinianus I (527–565) då en betydande del av de områden som hade gått förlorade för romarna i samband med Västroms upplösning på 400-talet återerövrades. På 600-talet inleddes ett långvarigt krig med sasaniderna, vilket utarmade rikets finansiella resurser, även den Justinianska pesten var en betydande anledning till rikets gradvisa minskning i makt och kontroll. Den ekonomiska nedgången öppnade i det längre perspektivet vägen för imperiets upplösning.Liska, George (1998), "Projection contra Prediction: Alternative Futures and Options" Expanding Realism: The Historical Dimension of World Politics, Rowman & Littlefield, Efter nederlaget mot seldjuker i slaget vid Manzikert år 1071 försvagades riket allvarligt och efter det fjärde korstågets plundring av Konstantinopel, som följde på erövringen av staden 1204, återhämtade sig riket aldrig helt trots att staden återtogs 1261. Dess undergång skedde slutligen med Konstantinopels fall för Osmanska riket 1453. Precis som Västroms fall 476 brukar avse slutet på antiken och början av medeltiden brukar det östromerska rikets fall 1453 ses som slutet på medeltiden och början av, eller åtminstone en stor bidragande orsak till, den europeiska renässansen.
Etymologi vänster|miniatyr|190x190px|Platsen där staden Byzantion legat, en strategisk plats ur både militära och finansiella synpunkter och den plats där huvudstaden Konstantinopel kom att grundas av Konstantin den store. Byzantion var det gamla grekiska namnet på den grekiska stad som ursprungligen legat på den plats som kom att bli platsen för den östromerska huvudstaden Konstantinopel sedan 300-talet och är ursprunget för termen "bysantinska riket". För invånarna i riket skulle "bysantinska riket" te sig främmandeProfessor Glanville Downey, "Byzantium" was an unbroken continuation of the Roman Empire 29 mars 2008.
De kallade alltid sig själva för romare även om deras kultur blev mer och mer grekisk än latinsk under sin tusenåriga historia, vilket är förklarligt genom att rikets centrum allt mer blev det som idag är Grekland på grund av de många och rika städer som existerade i området. Riket kallades generellt för "Romarriket" (Ρωμανία, Rómanía, en populär men inofficiell term) eller "Romarnas kejsardöme" (Βασιλεία Ρωμαίων, Basileía Romaíon).
Termen "bysantinska riket" myntades 1557, det vill säga drygt ett sekel efter Konstantinopels fall, av den tyske historikern Hieronymus Wolf och populariserades senare av författare som Montesquieu. I Corpus Historiae Byzantinae introducerade Wolf en ny bysantinsk historiografi där han genom en tydlig distinktion mellan den antika romerska historien, som många ville bli associerade med, och den medeltida grekiska historien tonade ned det romerska arvet i Greklands historia. Wolfs distinktion härstammar från schismen mellan romarna och frankerna under 800-talet då Karl den store, i samförstånd med påven i Rom, ville legitimera sina maktanspråk genom att överta det romerska arvet. Den så kallade Konstantinska donationen, en av historiens mest välkända falsarier, spelade en avgörande roll i detta syfte. Därefter kallades kejsaren i Konstantinopel för "Imperator Graecorum" ("kejsare över grekerna") av många medeltida västeuropeiska riken, särskilt de belägna i Italien, Tyskland och Frankrike och titeln "Imperator Romanorum" ("kejsare över romarna") användes av den frankiske monarken. Bysantinska riket refererade man i dessa delar av världen ofta till som "Imperium Graecorum" ("grekernas kejsardöme")Klein, Holgen A. (2004). "Eastern Objects and Western Desires: Relics and Reliquaries between Byzantium and the West". Dumbarton Oaks Papers. 58: 283–314. doi:10.2307/3591389, "Graecia" ("grekland"), "Terra Graecorum" eller "Imperium Constantinopolitanum" ("kejsardömet Konstantinopel"), delvis på grund av att kejsardömet till överväldigande del använde grekiska som språk.
Det är värt att nämna att medeltida stater i västeuropa fortfarande var fullt medvetna om att det "bysantinska" riket var samma stat som antikens romerska rike. Bland annat kan det nämnas att det dokument som gjordes vid utropandet av det latinska riket, Partitio terrarum imperii Romaniae, identifierar det bysantinska riket under ett av dess vanligare lokala namn, Romania ("romarnas land").R.L. Wolff, "Romania: The Latin Empire of Constantinople". I: Speculum, 23 (1948), sid. 1-34.
Riken belägna närmare medeltidens romerska rike, särskilt slaviska riken på Balkanhalvön och i Ryssland samt den islamiska världen, gjorde ingen skillnad på det medeltida och det antika romarriket och såg det bysantinska riket som en kontinuerlig del av det romerska riket, precis som invånarna i riket själva ansåg. Islamiska riken i dess närhet, inklusive deras fiender osmanerna, kallade det senare bysantinska riket för "Rûm".
Modern historieskrivning ser allt mer det bysantinska riket som en kontinuerlig del av det romerska kejsardömet, med starka exempel på kontinuitet såsom den kontinuerliga kontrollen av huvudstaden Konstantinopel (som varit huvudstad under Theodosius I redan innan rikets delning in i två administrativa regioner) samt den i princip obrutna och kontinuerliga linjen av romerska kejsare sedan 395.Mitchell, Stephen (2007). A History of the Later Roman Empire, AD 284 - 641Barker, John W. (1966). Justinian and the Later Roman EmpireDihle, Albrecht (1994). Greek and Latin Literature of the Roman Empire: From Augustus to Justinian
Den östromerska identiteten Bysans kan definieras som ett multietniskt imperium som uppstod som ett kristet kejsardöme för att snart omfatta det östra helleniserade romerska riket och som slutade sin tusenåriga historia 1453 som en grekisk-ortodox stat: Ett imperium som blev en nation, nästan i ordets moderna mening.1 Efter 1453 uppbars den bysantinska traditionen av den ortodoxa kyrkansVärldshistorisk atlas, sida 72. patriark av Konstantinopel och tillfälligt diverse mindre riken, bland annat Kejsardömet Trabzon, som levde kvar i några få år innan de också blev övertagna av osmanerna.
Under de sekel som följde de arabiska och langobardiska invasionerna på 600-talet behöll riket sin multietniska (om än inte sin multinationella) karaktär även om den stora majoriteten i rikets centrum på Balkan och i Mindre Asien var romerskNikolaos Provatas, The Early Centuries of the Greek Roman East, I.The Foundation of Constantinople and the Adoption of Christianity, Departments of Physics and Mechanical Engineering, University of Illinois at Urbana-ChampaignCyril Mango. Byzantium: The Empire of New Rome, PEOPLES AND LANGUAGES, p13, Scribner's, 1980. Etniska minoriteter och betydande icke-ortodoxa kristna samhällen existerade vid rikets gränser, varav det kristna armeniska var det största.
Bysantinarna kallade sig själva för "romare" (Ρωμαίοι, Rhomaioi). De utvecklade en stark nationalism och kallade sitt rike för romerskt (Ρωμανία, Romania). Denna nationalism tog sig i den bysantinska litteraturen uttryck i hjältedikter, i synnerhet i eposet Digenis Akritas, där gränskrigare (ακρίτες) hyllades för sin kamp mot rikets angripare. Efter rikets upplösning på 1400-talet fortlevde denna nationalism och befolkningen fortsatte att identifiera sig som romareClifton R. Fox, Professor of History, WHAT, IF ANYTHING, IS A BYZANTINE?, Tomball College, Tomball TX, USA.
Historia Bysantinska rikets historia 330 Konstantin gör Konstantinopel till huvudstad. 395 Romerska riket delas permanent efter Theodosius I:s död. 527 Justinianus I blir kejsare. 532–537 Justinianus bygger Hagia Sofia. 533–554 Justinianus generaler erövrar Nordafrika och Apenninska halvön från vandaler och ostrogoter. 568 Apenninska halvön förloras till langobarder. Arabiska arméer erövrar Levanten och Egypten. Under de efterföljande decennierna erövrar de först större delen av Nordafrika och senare även Sicilien. Ikonoklasmen. Större delen av de romerska territorierna går förlorade. 1054 "Stora schismen": Kyrkan i Rom bryter med Konstantinopel. 1071 Romanos IV besegras av seldjuker i slaget vid Manzikert. Större delen av Mindre Asien förloras samtidigt som normander övertar de sista bysantinska positionerna på Apenninska halvön. 1204 Konstantinopel ockuperas av korsfarare. Latinska riket bildas. 1261 Konstantinopel befrias av Mikael VIII Palaiologos. 1453 Konstantinopels fall för Osmanska riket innebär slutet för Bysantinska riket. Se även: Bysantinska kejsare
Bakgrund Genom Caracallas dekret 212, Constitutio Antoniniana, erhöll alla fria män i det romerska riket romerskt medborgarskap och fick samma juridiska status som invånarna i Rom. Förordningen ledde inte till några stora politiska omvälvningar men kom att få stor historisk betydelse då den lade grunden för den integrationsprocess där statens ekonomiska och juridiska system i Italien kom att tillämpas över hela Medelhavet, liksom man tidigare utökat dess jurisdiktion från Latium till hela Italien. Hela riket integrerades dock inte i samma omfattning. Förordningen kom att favorisera redan väl integrerade delar av riket, som till exempel Grekland, på bekostnad av de provinser som var för fattiga eller för kulturellt avlägsna, som Storbritannien, Palestina och Egypten.
Tetrarkin vänster|miniatyr|Tetrarkin under Diocletianus. De delar som härskas över av den östliga kejsaren och dennes Caesar (i tetrarkin en titel som är under den kejserliga titeln Augustus) i lila.