Alexander III Aleksandrovitj (ryska: Александр III Александрович), född 10 mars 1845 på Vinterpalatset i Sankt Petersburg, död 1 november 1894 på Livadiapalatset på Krim, var kejsare av Ryssland, kung av Polen och storfurste av Finland från 1881. Han var son till Alexander II och Maria av Hessen.
Alexander III kom till makten sedan hans far mördats i mars 1881 och övergav faderns reformpolitik. Påverkad av Konstantin Pobedonostsev och Michail Katkov gjorde han kampen mot den revolutionära rörelsen till huvudmålet för sin inrikespolitik. Hans regering drev en förryskningspolitik i rikets icke-ryska randområden och förföljde religiösa minoriteter, framför allt judarna. I utrikespolitiken höll han fast vid freden trots påtryckningar från det panslavistiska partiet och närmade sig från slutet av 1880-talet Frankrike. Hans sista regeringsår präglades av hungersnöden 1891–1892, och han efterträddes av sonen Nikolaj II.
Som storfurste av Finland höll Alexander III fast vid storfurstendömets grundlagar. Under trycket av växande ryska centraliseringskrav lät han 1890 utfärda postmanifestet och skjuta upp den nya strafflagen, men avvärjde planerna på att upplösa Finlands egen armé. Där äldre finländsk historieskrivning såg honom som den regent under vilken förryskningen inleddes, beskriver nyare forskning honom som en konstitutionell monark som satte värde på finländarnas lojalitet.
Uppväxt och tronföljartid miniatyr|Bröllopet mellan Alexander och prinsessan Dagmar av Danmark den 9 november 1866 i Vinterpalatset i Sankt Petersburg. Alexander uppfostrades tillsammans med sin 17 månader äldre bror, storfurst Nikolaj. Sedan denne avlidit i Nice den 24 april 1865 blev Alexander rysk tronföljare (tsarevitj).
Alexander gifte sig den 9 november 1866 i Sankt Petersburg med danska prinsessan Dagmar, kung Kristian IX:s och Louise av Hessen-Kassels andra dotter, som förut varit Alexanders äldre brors trolovade. Storfurstinnan Maria Fjodorovna – som var det namn prinsessan Dagmar fick vid övergången till Rysk-ortodoxa kyrkan – fick snart ett ganska betydligt inflytande på sin gemål, som fullkomligt delade hennes danska antipatier mot Preussen. Alexander trädde i uppseendeväckande opposition mot sin faders tyskvänliga politik. I Anitjkovpalatset, där tronföljarparet residerade, var det till och med en tid vid 10 rubels plikt förbjudet att tala tyska språket.
Ett stort inflytande på Alexanders utveckling utövade hans deltagande i rysk-turkiska kriget, då han förde befälet över Donau-arméns vänstra flygel. Han fick där med egna ögon skåda krigets fasor, och från denna tid förblev han under alla ödets växlingar en uppriktig fredsvän. Den revolutionära organisationen Narodnaja voljas aktiviteter, som fördystrade de sista åren av Alexander II:s regering, gjorde även ett outplånligt intryck på Alexander III. Han slöt sig till sådana panslavistiska fanatiker som Michail Katkov och Konstantin Pobedonostsev, vilka i pressen och från predikstolen förkunnade att gammalrysk, patriarkalisk despotism och intolerant ortodoxi vore de bästa hjälpmedlen mot revolutionärerna.
Kejsare av Ryssland miniatyr|Porträtt av Alexander III från 1886 av Ivan Kramskoj. Då Alexander efter sin faders mord den 13 mars 1881 besteg tsartronen, gjorde han kampen mot revolutionärerna till huvudmålet för sin inrikespolitik. Den 11 maj 1881 offentliggjordes ett tsarmanifest, vari Alexander förklarade sig lita på sin självhärskarmakt allena och vara fast besluten att kraftigt åtdraga maktens tyglar. Detta manifest betecknade Katkovs och Pobedonostsevs seger över den upplyste och frisinnade inrikesministern, general Michail Loris-Melikov, som också avskedades den 16 maj 1881 och fick till efterträdare panslavisten, general Nikolaj Ignatiev.
De reaktionära tendenser, som ända från början utmärkt Alexanders regering, framträdde ännu skarpare sedan Ignatiev avgått 1882 och den fanatiske greve Dmitrij Tolstoj i hans ställe blivit utnämnd till inrikesminister. Tolstoj, som fick behålla inrikesministerportföljen ända till sin död 1889, införde det mest tryckande polistvång på nästan alla livets områden. Inte bara tusentals revolutionärer, utan även många oskyldigt misstänkta, inspärrades i fängelser eller deporterades till Sibirien. Revolutionärerna å sin sida utfärdade den ena våldsamma proklamationen efter den andra och uppgjorde ständigt nya mordplaner. Av fruktan för revolutionärerna tillbringade Alexander en stor del av sin regeringstid på det svårtillgängliga, av träsk omgivna slottet Gattjina. Det är omtvistat huruvida ett revolutionärt attentat eller järnvägspersonalens försumlighet var orsaken till järnvägsolyckan vid Borki den 29 oktober 1888, då tsartåget, på väg mellan Azov och Charkiv, spårade ur, varvid 21 personer dödades och 37 sårades, men Alexander själv undkom oskadd.
Russifiering och religionspolitik Alexanders regering tog på allvar itu med att russifiera områden som Polen, Östersjöprovinserna och det autonoma storfurstendömet Finland, som enligt finländsk uppfattning endast genom en personalunion var förenat med Ryssland. Målet var att utbreda ryskt språk och ryska institutioner och utrota den västerländska bildningen där den vunnit insteg. Pressen reglerades hårt, universiteten bevakades strängt och utländska tidskrifter och tidningar fick endast passera gränsen med polisens tillåtelse.
På samma sätt skulle alla som inte hörde till statskyrkan tvingas till underkastelse. Detta drabbade lutheranerna i Östersjöprovinserna och de närstående stundistförsamlingarna i Ukraina. Även de romerska katolikerna i Polen utsattes för förföljelser. Men framför allt riktade man in sig på judarna, som på många håll på landet och i småstäder sysselsatte sig som ockrare. Judarna förbjöds helt att handla med starka drycker och att förvärva jordegendom och fick endast uppehålla sig i vissa noga bestämda provinser och städer. Dit flyttades de, ibland med våld, från andra delar av riket. Tillträdet till gymnasierna och universiteten försvårades också för judarna. På många orter där de uppehöll sig i större antal inträffade pogromer: folkmassor förstörde judarnas hus, stal deras egendom och dödade dem i massor. För att undgå dessa förföljelser utvandrade många tusen judar, antingen till det närbelägna Rumänien eller via Västeuropa till Amerika.
Utrikespolitik Alexander, understödd av Nikolaj von Giers, som 1882 utnämndes till utrikesminister, iakttog en fredsvänlig politik trots alla påtryckningar från det panslavistiska partiet. I september 1884 hade Alexander en vänlig sammankomst med kejsarna Vilhelm I av Tyskland och Frans Josef av Österrike i Skierniewice. Men 1885 väckte Österrikes och Tysklands hållning i den bulgariska frågan hans förbittring, och med anledning därav började han koncentrera stora truppmassor i Polen. Dessa truppsammandragningar vid Tysklands och Österrike-Ungerns gränser fortsattes under de följande åren och uppfattades i Europa som ett bevis på att Ryssland rustade sig till ett krig mot trippelalliansens makter. Ännu större blev spänningen mellan Ryssland och Tyskland efter kejsarna Vilhelm I:s och Fredriks död. Visserligen skyndade sig kejsar Vilhelm II strax efter sin tronbestigning att göra ett besök vid ryska hovet (juli 1888), men Alexander besvarade detta besök först i oktober 1889, och detta långa dröjsmål karakteriserade den kyla som då rådde mellan de båda hoven.
Ännu mer ökades spänningen genom det tullkrig som 1887 började mellan Tyskland och Ryssland. Det var under sådana förhållanden som Alexander började närma sig den franska republiken. Den rysk-franska vänskapen – sakta men säkert förberedd under åren 1888–1890 – framträdde öppet vid amiral Gervais och den franska eskaderns besök i Kronstadt andra halvan av juli 1891, då de franska sjömännen mottogs som bröder av det ryska folket och den annars så konservative tsaren med blottat huvud åhörde Marseljäsen.
Storfurste av Finland miniatyr|Kejsarens fiskestuga vid Langinkoski i Kotka, som senaten lät uppföra på hans begäran 1889. Som storfurste av Finland styrde Alexander III ett land med egna grundlagar, egen lantdag och egen senat, vars ärenden föredrogs för honom av en egen finländsk ministerstatssekreterare. I Finland har han, särskilt i äldre historieskrivning, framställts som en obetydlig eller rentav reaktionär regent — den under vilken förryskningen inleddes. Nyare forskning ser i stället en landsfader som respekterade landets grundlagar och satte värde på finländarnas lojalitet, och som sökte tillmötesgå det ryska rikets växande centraliseringssträvanden utan att i grunden bryta mot lagen.
Band till landet hade han redan som tronföljare: han efterträdde sin bror som kansler för Kejserliga Alexandersuniversitetet i Finland, och under rysk-turkiska kriget lärde han känna finländska officerares mod och lojalitet. Ett av hans allra första beslut som kejsare fick också stor betydelse för storfurstendömet. Alexander II hade före sin död hunnit underteckna ett förslag, utarbetat av inrikesministern Loris-Melikov, som skulle ha gett Ryssland vissa rådgivande representativa organ; Alexander III lät det falla. För Finlands del hade förslaget inneburit att landet blivit ett guvernement bland andra, med rätt att sända en representant till det rådgivande organet — och därmed sannolikt förlorat sin egen lantdag.
Utnämningarna 1881–1882 Till ministerstatssekreterare, den finländske ämbetsman som föredrog Finlands ärenden för kejsaren, utnämnde Alexander III i september 1881 geheimerådet Theodor Bruun, en finländsk adelsman från Summa gård i Veckelax som gjort karriär i Ryssland. Bruun ivrade inte för Finlands särställning, men förverkligade som lojal ämbetsman kejsarens politik. Till hans adjoint utsågs generallöjtnanten Casimir Ehrnrooth, känd som "Bulgariens finske diktator".
Till generalguvernör hade kejsaren i juni 1881 utnämnt infanterigeneralen greve Fjodor Heiden, som anslöt sig till de slavofila idéerna men respekterade Finlands grundlagar eftersom hans kejsare gjorde det. Heidens mål var att befria finländarna från "svenskt förtryck" och återbörda dem till "moder Rysslands famn", och medlet var att gynna det finska partiet och främja finskans ställning. På hans förslag utnämndes 1882 både liberalernas ledare Leo Mechelin och de finsksinnades ledare Georg Zacharias Forsman till senatorer. Vid samma tid utnämndes den finsksinnade generallöjtnanten Christian Theodor Oker-Blom till senator och den liberale professorn Robert Montgomery till prokurator. Utnämningarna innebar en viss politisering av senaten.
Lantdagen, senaten och grundlagsfrågan Vid den första lantdagen under Alexander III:s regering 1882 framlades ett förslag om att återinföra den propositionsrätt som ständerna fråntagits genom Förenings- och säkerhetsakten 1789, och om en treårig lantdagsperiod. Alexander II hade i sitt trontal 1863 lovat återinföra propositionsrätten men senare skjutit upp frågan. Alexander III godtog å ena sidan att ständerna och kejsaren kunde ha olika uppfattning, å andra sidan höll han fast vid regentens rätt att låta bli att stadfästa lagar som ständerna antagit, och lade fram nya propositioner i omtvistade frågor tills enighet nåtts.
Kejsarens välvilja mot senaten framgår av att han 1883 på eget initiativ överlät behandlingen av en del kejserliga ärenden till den; delegeringen kompletterades 1887. Genom den lagberedning som grundades 1884 fick senaten ett eget beredningsorgan, som den dock mera använde till att begrava obekväma uppdrag från Sankt Petersburg än till egentligt reformarbete. En grundlagskommitté under Alexander von Weissenberg utarbetade samtidigt ett förslag till regeringsform som definierade förhållandet mellan Finland och Ryssland som en realunion, i linje med de tankar Mechelin under 1880-talet drev i sin europeiska kampanj, medan Robert Hermanson i en avvikande åsikt såg Finland som en autonom del av Ryssland. Förhållandet mellan länderna förblev odefinierat.
Postmanifestet och strafflagen