miniatyr|Exempel på några olika militära uniformer. Uniform (av latinets uniformis, ”likformig”) är en tjänstedräkt som är fastställd i regler eller avtal för viss personal under tjänsteutövning.
Ofta finns på en uniform någon form av gradbeteckning, eller en namnbricka. Vad som ingår i uniformen varierar mellan olika arbetsgivare, arbetsplatser, länder och yrkesgrupper. Även kön och religionstillhörighet kan påverka uniformens utformning. En militär uniform visar att bäraren är en krigsman, dvs. en legal kombattant och därmed åtnjuter skydd enligt krigsfolkrätten. En civil uniform utvisar att bäraren är utövare av offentlig myndighet, dvs. har rätt att ägna sig åt myndighetsutövning. En yrkesdräkt är ett yttre tecken på att bäraren tillhör det yrke som dräkten symboliserar.
Uniformstyper En uniform visar att man tillhör en viss organisation, och ibland även vilken ställning man har inom denna. Uniformer är särskilt vanliga inom militär- och polisväsendet, och andra yrken i ordningsmakt eller yrken med disciplinära uppgifter, som kriminalvårdare, väktare, ordningsvakt, tulltjänsteman, parkeringsvakt, sjöbefäl, konduktör. Även Frälsningsarmén och musikkårer bär uniform. Uniformen är i sig självt ett insignium som visar uniformsbärarens ställning. En militär uniform visar att bäraren är en krigsman, dvs. en legal kombattant och därmed åtnjuter skydd enligt krigsfolkrätten. En civil uniform utvisar att bäraren är utövare av offentlig myndighet, dvs. har rätt att ägna sig åt myndighetsutövning. En yrkesdräkt är ett yttre tecken på att bäraren tillhör det yrke som dräkten symboliserar.
Militära uniformer Militära uniformer är grunden i uniformsväsendet. Fram till mitten av 1600-talet var det bara vissa gardesförband som var uniformerade. För adelsmän var det då tabu att bära uniform, eftersom det ansågs socialt degraderande, då uniformer menades likna yrkesdräkter för lakejer och betjänter.Preben Kannik, Uniformer i färg (Stockholm 1969).
Arméuniformer När legoknektsarméerna ersattes av kungliga arméer började staten förse regementena med likformig klädedräkt och adelns motvilja att ikläda sig uniformer övervanns. Från början var likformigheten inskränkt till soldaterna i samma regemente, men mot slutet av 1600-talet var i allmänhet truppslagsvisa uniformstyper införda. Genom silver- eller guldknappar, olikfärgade uppslag, västar och byxor, samt olika former på uppslag och ficklock kunde de olika förbanden skiljas från varandra.
Under 1700-talet hade vissa uniformsfärger för framförallt infanteriet kommit att förknippas med vissa länder, så att man kan tala om nationella uniformsfärger. Under 1800-talet övergick de flesta länder till blå uniformer som mera praktiska, utom i Ryssland vilken ju traditionellt hade en praktisk uniformsfärg (grön) och i Storbritannien som bibehöll rött. I Brittisk-indiska armén började man dock att använda uniformer av inhemskt khakifärgat tyg, som svalare och mera praktiskt i fält. Under boerkrigen infördes denna uniform som fältuniform även för den brittiska armén. Detta ledde till att de flesta europeiska arméer övergick till olika former av mera praktiskt utformade fältuniformer i början av 1900-talet. Utvecklingen under resten av detta århundrade var sedan mot alltmer praktiska och skyddsfärgade uniformer.
Arméuniformerna stod i nära förbindelse med det civila modet och det förekom en växelverkan mellan den militära uniformen och den civila modedräkten. Uniformerna är därför lika tidsbundna som den civila klädseln vilka de i stor utsträckning liknade. Uniformstypernas utvecklingshistoria
Hatten, kråset, justaucorpsen, knäbyxorna, strumporna och skorna är i det närmaste identiska för den militära uniformen och den civila modedräkten under den sista tredjedelen av 1600-talet. Även frisyren är liknande. Mot högreståndspersonens stora allongperuk svarar soldatens fritt hängande långa hår. Uniformen och modedräkten har i början av 1700-talet följts åt vad gäller hattbrättenas uppvikning (trekantig hatt), justaucorpsens tillskärning, de smalare knäbyxorna och strumporna som går upp över knäna.På 1740-talet hade den militära uniformen och modedräkten skilt sig åt i många detaljer. Den militära livrockens skörtar fästes upp och strumporna hade i det militära utvecklats till stibletter som gick över skon. Den civila dräkten var ledigare skuren och gav ett elegantare, icke-militärt intryck. De civila strumporna fästes nu upp under knäbyxorna.Både den militära och civila rocken hade mot slutet av 1700-talet fått en allt snävare tillskärning, som pekade fram mot fracken; hatten hade övergått från trikorn till bikorn. Frisyren, med en rokokoperuk eller pudrat hår och stångpiska var densamma. Den militära uniformen kännetecknades dock även av tydliga militära drag genom stibletterna, officerens knytskärp eller den meniges livgehäng, men framförallt genom den särskilda fysiljärmössan med plåt. Den militära uniformen i början på 1800-talet kan inte misstas för en civil dräkt, men följer ändå det civila modets lagar med dubbelknäppt frack med hög krage, långbyxor och tschakå som motsvarar den höga hatten. Här är det den civile herrn som är efter i modeutvecklingen, då han bär knäbyxor och stibletter. När de militära uniformerna från 1840-talet övergick från frack till vapenrock, var det en utveckling mot större fältmässighet, men det var också i högsta grad en utveckling som följde det civila modet. Epåletterna signalerar tillsammans med uniformsfärgen och de nya militära huvudbonaderna dock tydligt uniformens militära tillhörighet. Preussen var det första land som övergav fracken (1843) tätt följt av Sverige två år senare, men i Storbritannien ägde detta uniformsbyte rum först efter Krimkriget. Källa:
Nationella uniformsfärger på 1700-talet InfanterietFrankrike Spanien Sardinien Österrike Sachsen från1734Storbritannien Hannover Danmark Hamburg Lübeck Sachsen till 1734 Portugal till ca 1750Irländska regementen i fransk tjänstSchweizerregementen i fransk tjänst RysslandBayernSverige Preussen Nederländerna Holstein-Gottorp Würtemberg Savojen Portugal från ca 1750 Källa:
Infanteriet i de protestantiska staternas arméer bar mörkblå eller röda livrockar, medan i många katolska stater infanteriet hade ljusgrå rockar, vilka omkring 1730 ändrades till vita. Ryssland med sina gröna och Bayern med sina ljusblå infanteriuniformer skapade en egen typisk uniformsfärg. De olika staternas karaktäristiska uniformsfärger för infanteriet kom att associeras med respektive nation, även om stora delar av arméerna, inte minst kavalleriet, bar andra uniformsfärger.
Uniformer under 1800-talet Under 1800-talet övergick de flesta länder till använda blå uniformer för infanteriet. Undantagen var Storbritannien som fasthöll vid röda vapenrockar och Ryssland som i sina gröna uniformer redan hade en slitstark uniformsfärg. Trots den ofta gemensamma färgen kom dock infanteriuniformerna att få ett nationellt snitt, som gjorde dem igenkännliga på långt håll. USA:s armé var också blåklädd, vilket utgjorde nordstatsarméns uniform under amerikanska inbördeskriget, medan sydstatsarmén hade grå uniformer.
För husarerna var uniformerna närmast internationella ännu under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Dolman, pelissen och husarmössan var typiskt för detta truppslag i de flesta länder.
Källa:
Uniformsutvecklingen under 1900-talet Under 1900-talet kom uniformerna att få kamouflagefärger, till en början enfärgat khaki, brunt, grått eller grönt, och så småningom på många olika sätt kamouflagemönstrat. Uniformerna utvecklades mot större specialisering, där funktion var viktigare än utseende. Från de militära kläderna kom sådant som trenchcoats och t-shirts att ta sig in i det civila modet och militära uniformer tog efter arbetskläder med slitstarka material, många fickor och i vissa fall som overaller eller andra funktionella kläder.
Källa:
Marina uniformer Sjöstridskrafternas uniformering kom relativt senare än arméernas. De flesta länders flottor kom att bära blå uniformer som på grund av Storbritanniens sjömilitära överlägsenhet kom att likna dess flottas. Sjöofficersuniformerna kom sedan att ligga till grund för civiluniformer inom lots- och fyrväsende, hamnväsende med mera samt för yrkesdräkter inom handelsflottan och den civila sjöfartsnäringen i övrigt. Sjömansuniformen Karaktäristiskt för sjömansuniformen är sjömansmössa (rundmössa), sjömanskrage (blåkrage) och sjömansblus (bussarong). I vissa länder är även en randig sjömansskjorta kännetecknande för sjömansuniformen.
Sjöofficersuniformen Kännetecknande för sjöofficersuniformen är skärmmössa och dubbelknäppt kavaj där, i de flesta länder, gradbeteckningarna bärs i form av galoner på underärmen. Vit sommaruniform är en variant där gradbeteckningarna ofta bärs på kavajen eller skjortans axelklaffar. I de flesta länders flottor bär sjöunderofficerare uniformer av samma typ. Tidigare bar underbefälet i många länder istället enkelknäppta kavajer.
Marinkårsuniformer Marinkårer och marininfanteri intar en mellanställning, som markstridsförband underställda flottan. Detsamma gäller för det svenska kustartilleriet och amfibiekåren. Uniformeringen kan antingen vara en variant av arméuniformen eller en variant av flottans uniform.
Flygvapenuniformer När flygstridskrafterna efter första världskriget fick en permanent och självständig ställning, som truppslag i armén, vapenslag i flottan eller som en egen försvarsgren, uppkom frågan om deras uniformering. Storbritanniens flygvapen (Royal Air Force, RAF) var det första flygvapen som blev en egen försvarsgren 1918. Dess uniform kom i viss utsträckning att vara vägledande för världens flygvapenuniformer, även om den inte fick samma genomslagskraft som den brittiska flottans uniformer fick på marinuniformerna. RAF antog en gråblå uniform med officerarnas gradbeteckningar på underärmarna, precis som i flottan. Vapenrocken var av kavajtyp med nedvikt krage och slips. När Nazityskland upprustades med ett eget flygvapen 1935, antogs en uniform av motsvarande typ för det nya Luftwaffe, dvs. gråblå vapenrock med nedvikt krage. Gradbeteckningarna var dock av armétyp och på kragen anbragtes för vapnet karaktäristiska färgade kragspeglar. I andra länder antog flygvapnen en uniform som var ett mellanting mellan RAF-uniformen och den traditionella sjöofficersuniformen. Det innebar en blå enkelknäppt kavaj med slips och gradbeteckningar i guld på underärmarna. Det franska flygvapnet fick en sådan uniform 1935. Men det svenska flygvapnet som blev en självständig försvarsgren 1926 fick en uniform av denna typ redan 1930. USA:s flygvapen blev 1947 en egen försvarsgren och antog en uniform som liknade arméns, men i ett flygvapenblått utförande. 1993-1999 hade man en uniform liknande de svenska och franska flygvapnens med officerarnas gradbeteckningar på underärmarna. Då gradbeteckningarna var i silver kom uniformen att se ut som en yrkesdräkt för kommersiell flygtrafik vilket gjorde den mycket impopulär bland personalen.http://en.wikipedia.org/wiki/Uniforms_of_the_United_States_Air_Force
Modifikationer på grund av religion Invigda sikher måste följa de fem K:na i Khalsa. Länder som är måna om att rekrytera soldater tillhörande den sikhiska religionsgemenskapen tillåter att de fem K:na bärs till uniform.
Civiluniformer