Dolken från Tunis (originaltitel: The Murder of Roger Ackroyd), på svenska först utgiven under namnet Hur gåtan löstes år 1927, är en detektivroman av Agatha Christie från 1926. Det var när den återutgavs 1940 som den fick titeln Dolken från Tunis. Det var den tredje romanen med Hercule Poirot som detektiv.
Romanen fick bra kritik redan från början. 2013 röstade British Crime Writers' Association fram den som den bästa detektivromanen någonsin. Det är en av Christies mest välkända och mest kontroversiella romaner, där dess nyskapande plot twist hade en avsevärd inverkan på genren. Författaren Howard Haycraft hade med den på sin lista över de mest betydande romaner som skrivits.
Karaktärer Hercule Poirot – pensionerad från sin roll som privatdetektiv, men återtar det när han ombeds assistera i undersökningen. Vän till offret. Dr James Sheppard – den lokale läkaren, Poirots medhjälpare i undersökningarna, och romanens berättare. Kommissarie Davis – lokal kommissarie i King's Abbot och undersökningsofficer. Kommissarie Raglan – Polisinspektör från den närbelägna staden Cranchester. Överste Melrose – Överkommissarie i länet. Roger Ackroyd – fallets offer. En rik affärsman och änkling, som är skakad över det nyligen infallna dödsbudet av kvinnan han ämnade gifta sig med, Mrs Ferrars. Mrs Ferrars – en änka som ryktades ha förgiftat sin make Ashley Ferrars, en elak alkoholist. Begår självmord i romanens början. Mrs Cecil Ackroyd – änka efter Rogers bror Cecil. Hon och hennes dotter har bott i Fernly Park i två år och är ekonomiskt beroende av Roger. Flora Ackroyd – Ackroyds brorsdotter, Cecils dotter. Ber om Poirots hjälp med att undersöka mordet på farbrodern. Enligt farbroderns önskan är hon förlovad med Ralph, ovetande om att han redan är gift med Ursula Bourne. Kapten Ralph Paton – Ackroyds styvson från hans förra hustrus äktenskap; ibland omnämns som hans "adopteraded" son. Hemligt gift med Ursula Bourne, och polisens starka kandidat till mordet. Major Hector Blunt – Ackroyds vän, storviltjägare, gäst i hushållet. Han är hemligt förälskad i Flora. Var närvarande när kroppen hittades. Geoffrey Raymond – Ackroyds sekreterare, en ung och energisk man. Närvarande när kroppen hittades. John Parker – Ackroyds butler. Bestrider att han ringde till Sheppard natten när Ackroyd mördades; närvarande när kroppen hittades. Elizabeth Russell – Ackroyds hushållerska. En attraktiv kvinna för sin ålder. Ursula Bourne – Ackroyds husa. En högättad kvinna som tvingats arbeta på grund av fattigdom. Hemligt gift med Ralph och avskedades av Ackroyd när hon berättade detta. Charles Kent – Russells illegitime son. Knarkare, nyligen anländ från Kanada. Sheppard såg honom vid grinden till Fernly Park natten då mordet skedde. Caroline Sheppard – Dr Sheppards äldre, ogifta syster. Hon har en sällsynt förmåga att vara informerad om vad som pågår i byn. Mrs Folliott - Ursulas äldre syster, men undanhöll detta faktum när hon anställdes som husa hos Ackroyd. Mr Hammond – Ackroyds advokat. Skeppssteward – en okänd patient till Dr Sheppard. Senare påkommen med att ha ringt honom från den lokala järnvägsstationen, vilket Poirot får bekräftat genom ett telegram från skeppet.
Handling Berättelsen utspelar sig i den fiktiva byn King's Abbott i England med detektiven Hercule Poirot i en av huvudrollerna. Boken blev en stor framgång, bland annat eftersom den var ett extremt exempel på att mördaren är den allra minst misstänkta. Bokens berättare, Dr James Sheppard, presenterar sig och förklarar att detta är hans minnen av ett mord som inträffade i byn.
I King's Abbot har den rika änkan Mrs Ferrars oväntat begått självmord, vilket har upprört hennes fästman, änklingen Roger Ackroyd. Vid middagen samma kväll i Ackroyds hus Fernly Park består gästerna av hans svägerska Mrs Cecil Ackroyd och hennes dotter Flora, storviltsjägaren major Blunt, Ackroyds privatsekreterare Geoffrey Raymond och doktor Jmaes Sheppard, som Ackroyd bjöd in tidigare på dagen. Under middagen tillkännager Flora sin förlovning med Ackroyds styvson Ralph Baton. Efter middagen avslöjar Ackroyd för Sheppard att mrs Ferrars har berättat att hon var utsatt för utpressning angående mordet på hennes make. Därpå ber han Sheppard att lämna honom ensam då han ska läsa ett brev från mrs Ferrars vilket ankom med posten och som ska vara hennes självmordsbrev. Väl hemma får Sheppard ett telefonsamtal och beger sig till Fernly Park igen efter att ha informerat sin syster att Ackroyds butler Parker har funnit Ackroyd mördad. Men när Sheppard anländer till Fernly Park förnekar Parker att ha ringt. Tillsammans med Raymond och Blunt finner de Ackroyd död i sitt arbetsrum, knivhuggen till döds med ett vapen från sin samling.
Hercule Poirot, som bor i byn, tvingas lämna sin pensionstillvaro efter Floras önskan. Hon tror inte att Paton dödade Ackroyd, trots att han är försvunnen och polisen fann hans fotavtryck på fönsterkarmen till arbetsrummet. Poirot får reda på en rad viktiga fakta om fallet: alla i huset, förutom husan Ursula Bourne, har alibi för mordet; Raymond och Blunt hörde Ackroyd prata med någon efter att Sheppard lämnat rummet, Flora var den sista som såg honom; Sheppard mötte en främling på hemvägen från Fernly Park; Ackroyd hade ett möte med en representant från ett diktafonbolag några dagar tidigare; Parker drar sig till minnes att ha sett en stol i en ovanlig position i arbetsrummet när kroppen hittades, en stol som nu står på sin vanliga plats; brevet från mrs Ferrars har försvunnit. Poirot ber Sheppard om den exakta tiden då han såg främlingen. Han finner senare en gåspenna och en bit styvt tyg i huset, samt en ring med inskriptionen "Från R" i en guldfiskdamm i trädgården.
Raymond och mrs Ackroyd avslöjar att de är skuldsatta och att Ackroyds död kommer lösa detta då de är omnämnda i hans testamente. Flora medger att hon aldrig återsåg farbrodern efter middagen; hon stal pengar från hans sovrum. Hennes avslöjande kastar tvivel på alla andras alibin och ger vid handen att Raymond och Blunt var de sista som hörde Ackroyd vara vid liv. Blunt avslöjar att han är hemligt förälskad i Flora. Poirot kallar till ett andra möte med butlern Parker, hushållerskan miss Russell och den återfunne Ralph Baton. Han avslöjar att gåspennan är en heroingömma som tillhör miss Russells oäkta son, främlingen som Sheppard mötte på mordnatten. Han informerar också att Ursula i hemlighet är gift med Paton då den funna ringen tillhör hennes; den kastades bort efter att Paton bannade henne för att informerat farbrodern om hemligheten, vilket ledde till hennes avskedande. Poirot förklarar därpå att han vet vem mördaren är efter att ha fått ett telegram under samtalet. Han avslöjar inte namnet; istället varnar han mördaren. När Poirot blir ensam med Sheppard avslöjar han att han vet att Sheppard är mördaren.
Sheppard var en som övade utpressning mot mrs Ferrars och mördade Ackroyd för att hindra honom från att få vetskap därom; han antog att hennes självmordsbrev skulle avslöja detta och han stal det efter mordet. Därpå använde han sig av Ackroyds diktafon och fick det till att låta som att Ackroyd var i livet när han gick, varpå han smög tillbaka till rummets fönsterkarm och applicerade Patons fotavtryck; Poirot hade noterat en motsägelse för den tid han uppgav när han såg främlingen. Eftersom han ville vara närvarande på platsen när Ackroyds kropp hittades hade han tidigare samma dag bett en patient att ringa honom hem en tid efter mordet, för att han en ursäkt att återvända till Fernly Park; Poirots telegram bekräftade detta. När Sheppard blev ensam med liket tog han bort diktafonen och flyttade stolen, som hade dolt den, till sin ursprungliga plats. Poirot berättar att all information kommer lämnas till polisen men föreslår att Sheppard begår självmord för att skona sin syster Caroline från sanningen. Doktor Sheppard fortsätter sin berättelse om Poirots undersökning (själva romanen), medger sin skuld och önskade att Poirot skulle misslyckas med att lösa mordet. Romanens epilog tjänar som hans självmordsbrev.
Litterär betydelse och mottagande Recensionen i Times Literary Supplement började: "Det här är en välskriven detektivhistoria där den enda kritiken kanske är att det finns alltför många märkliga händelser som egentligen inte har med brottet att göra och som måste klarläggas innan den verklige brottslingen kan upptäckas". Recensionen avslutades: "Det hela är mycket förbryllande, men den store Hercule Poirot, en pensionerad belgisk detektiv, löser mysteriet. Man kan lugnt påstå att mycket få läsare kommer att göra det."
En lång recension i The New York Times Book Review löd bland annat:
Det finns säkert många deckare som är mer spännande och blodisande än 'Dolken från Tunis', men den här recensenten har på senare tid läst väldigt få som ger större analytisk stimulans. Denna berättelse, även om den är underlägsen dem när de är som bäst, är i samma tradition som Poes analytiska berättelser och Sherlock Holmes-berättelserna. Författaren ägnar inte sin talang åt att skapa spänning och chocker, utan åt den ordnade lösningen av ett enda mord, konventionellt dessutom. Miss Christie är inte bara en skicklig tekniker och en anmärkningsvärt bra historieberättare, utan hon vet också precis hur många ledtrådar hon ska ge om den verklige mördaren. I det aktuella fallet blir hans identitet än mer förbryllande genom författarens tekniska skicklighet när det gäller att välja vilken roll han ska spela i berättelsen; Och ändå gör hennes till intet förpliktande karakteristik av honom det till ett helt rättvist förfarande. Den erfarne läsaren kommer förmodligen att upptäcka honom, men det är säkert att säga att han ofta kommer att ha sina tvivel när berättelsen utvecklar sig.
The Observer hade mycket beröm för romanen, särskilt karaktären Caroline:
Ingen är skickligare än miss Christie i att manipulera falska ledtrådar och irrelevanser och villospår; och Dolken från Tunis är en andlös läsning från första till det oväntade. Det är olyckligt att fröken Christie på två viktiga punkter – lösningens natur och användningen av telefonen – har föregripits av en annan nyutkommen roman: sanningen är att just detta fält håller på att bli så välplojat att det är svårt att hitta en jungfrulig plätt någonstans. Men Miss Christies berättelse skiljer sig från de flesta i sin klass genom sitt sammanhang, sin resonlighet och det faktum att karaktärerna lever och rör sig och har sitt varande: den skvallerälskande Caroline skulle vara ett förvärv till vilken roman som helst.
The Scotsman tyckte att handlingen var smart och originell:
När svaret på frågan "Vem dödade Roger Ackroyd?" på de sista tolv sidorna av Miss Christies detektivroman kommer läsaren att känna att han har blivit rättvist eller orättvist såld. Fram till dess har han från kapitel till kapitel fått balansera i sitt sinne sannolikheterna för eller emot de åtta eller nio personer som misstankarna pekar på. Alla i berättelsen verkar ha en egen hemlighet gömd i rockärmen, vars produktion är absolut nödvändig för att få bitarna i pusslet på plats; och i slutändan visar det sig att doktorn själv är ansvarig för den största biten av tystlåtenhet. Boken kan rekommenderas som en av de smartaste och mest originella i sitt slag.
Howard Haycraft inkluderade i sitt verk Murder for Pleasure från 1941 romanen i sin lista över de mest inflytelserika kriminalromanerna som någonsin skrivits.
Den engelske deckarförfattaren och kritikern Robert Barnard skrev i A Talent to Deceive: An appreciation of Agatha Christie att denna roman är "Skild från den sensationella lösningen är detta en ganska konventionell Christie." Han drog slutsatsen att detta är "en klassiker, men det finns några bättre [romaner av] Christie."
John Goddard skrev en analys av huruvida Christie "fuskar" med sin sensationella lösning och drog slutsatsen att anklagelsen om fusk misslyckas.