Mellanfreden är tiden mellan vinterkriget och fortsättningskriget i Finlands historia, det vill säga 13 mars 1940 till 25 juni 1941. Mellanfreden började med Moskvafreden i mars 1940 och slutade då fortsättningskriget började.

Mellanfreden bör inte blandas ihop med Mellanfreden i Moskva 1944, som avslutade fortsättningskriget.

Namnet Begreppet "mellanfreden" användes av den finska regeringen redan under de bittra fredsförhandlingarna i mars 1940. Begreppet tydde på att regeringsmedlemmarna hade svårt att tänka sig att en såpass hård fred skulle bli den slutgiltiga. I begreppet fanns såväl förhoppningar om en mer rättvis fredsuppgörelse i framtiden som en tanke på revansch. Begreppet användes mer allmänt efter att freden tagit slut i och med fortsättningskriget.

Inrikespolitiken Mellankrigstidens politiska liv färgades av vinterkrigsandan, hårda politiska påtryckningar från Sovjetunionens sida samt från och med hösten 1940 ett säkerhetspolitiskt närmande till Tyskland.

Moskvafreden ansågs i Finland vara mycket orättvis då Finland hade mist cirka 12 % av sin areal till Sovjetunionen. Finland tvingades avstå Karelska näset med Viborg, Ladoga Karelen, områden vid Salla-Kuusamo, öar i Finska viken samt utarrendera Hangö udd, som blev en sovjetisk militärbas.

Strax efter fredsslutet tillsattes Risto Rytis II regering. Regeringen bestod av alla partier utom högerextrema Fosterländska folkrörelsen. Inrikespolitiskt utgjorde Sällskapet för fred och vänskap mellan Finland och Sovjetunionen en aggressiv oppositionskraft som såväl av de borgerliga som de flesta socialdemokrater ansågs ha en farlig prosovjetiska agenda. Sällskapet, som lockade främst yttervänstern, upplöstes i slutet av 1940.

Återgången till fredstid efter vinterkriget färgades av placeringen av den förflyttade befolkningen. Nästan en halv miljon finländare, de flesta från Karelen, var tvungna att flytta från områden som tillföll Sovjetunionen till andra delar av Finland. Snabbkolonisationslagen, genom vilken myndigheterna skapades småbruk för den förflyttade befolkningen, kritiserades starkt av finlandssvenska institutioner så som Svenska folkpartiet. Bland dessa fanns en rädsla av en förfinskning av svenskspråkiga områden.

I november 1940 tvingades president Kyösti Kallio avgå på grund hälsoskäl. På grunda av de rådande förhållandena ansågs det inte möjligt att anordna presidentval. I stället stiftades en speciallag som tillät elektorerna från valet 1937 välja ny president. Valet föll på Risto Ryti som officiellt övertog presidentskapet 19 december. Samma dag avled Kyösti Kallio på grund av hjärtattack på Helsingfors järnvägsstation. I början av januari 1941 tillsatte president Johan Rangells regering.

Under mellankrigstiden förstärkte Finland sin armé och började bygget av en ny försvarslinje, Salpalinjen längs den nya östgränsen.

Utrikespolitiken Finland var utsatt för sovjetiska påtryckningar och det fanns ett reellt hot om att Sovjetunionen skulle försöka ockupera Finland. Under sommaren 1940 försämrades Finlands utrikespolitiska läge då Tyskland ockuperade Danmark och Norge medan Sovjetunionen tvingade de baltiska staterna ansluta sig till Sovjetunionen. Som en lösning på det osäkra politiska läget diskuterade Finland och Sverige såväl ett försvarsförbund som ett statsförbund. Planerna strandade på grund av motstånd från Sovjetunionen och Tyskland. Från och med augusti 1940 fördes i största hemlighet underhandlingar mellan Finland och Tyskland. Den 22 september 1940 undertecknades transiteringsavtalet som möjliggjorde tyska trupp- och vapentransporter genom Finland till Nordnorge. Samtidigt fick Finland möjlighet att köpa vapen av Tyskland. Närmandet till Tyskland skedde främst genom militärernas samarbete.

Ett uttryck för Finlands allt tätare samband med Tyskland våren 1941 var grundandet av Finländska frivilligbataljonen i Waffen-SS.

Bland politikerna var det endast en liten skara kring presidenten och överbefälhavaren Carl Gustaf Emil Mannerheim som var på det klara med att Finland höll på att binda sig militärt med Tyskland. Efter att den begränsade grupp av insatta finska militärer och politiker fick veta om tyskarnas plan på anfall mot Sovjetunionen väcktes även förhoppningar om att Finland skulle återfå de i Moskvafreden förlorade områdena och även om att skapa ett Storfinland. När Tyskland anföll Sovjetunionen 22.6.1941 gick Finland med i kriget enligt de gemensamma tyskfinska planerna.

Källor

Kategori:Finlands historia under självständigheten