Mesolitikum är den andra delen av stenåldern och ordet betyder mellanstenålder, vilket syftar på att den kronologiskt kommer mellan paleolitikum (äldre stenålder) och neolitikum (bondestenålder). Den europeiska kontinenten återkoloniserades då av jägar-samlar-folk som under senaste istiden hade tagit sin tillflykt till olika refugium i Sydeuropa och dagens Ryssland.
Övergången från paleolitikum karaktäriseras av att de stora tundralevande däggdjuren, som mammut, jättehjort och ullhårig noshörning, försvinner men ren, älg och vildhäst lever kvar. Den mesolitiska människan måste då i stället livnära sig på jakt i skogen av älg och hjort, vildsvin och småviltsjakt, fiske och insamling av vegetabilier. Tiden fram till ungefär 4 000 f.Kr kallas därför ibland för jägarstenålder. thumb|200px|Baltiska issjön.
Tidpunkt I Norden avser mesolitikum tiden mellan ungefär 12 000 och 6 000 år sedan. Den första invandringsvågen hade nått dagens Sverige för 13 000 år sedan, under senpaleolitikum, från sydeuropeiska senglaciala tillflyktsorter.
Sydsvenskt mesolitkum Senpaleolitikum övergick i den första fasen av Mesolitikum (mellanstenåldern, tiden mellan äldre och yngre stenålder) omkring år 9 300 f.Kr. Denna tidsålder delas i södra Sverige in i tre perioder: Maglemose-, Kongemose- och Ertebølle-perioderna. Dessa tre namn kommer från danska typboplatser som gett namn åt de olika skedena. Terminologin är inte tillämpbar utanför sydskandinavien och andra förhållanden råder på västkusten och i östra Mellansverige för att inte tala om Norrland.
Befolkningen levde i små grupper av jägare-samlare-fiskare, ofta kallade bands, med en term från socialantropologin, Flinttekniken var baserad på spån från så kallade handtagskärnor som trycktes ut från kärnorna med en tryckstock. De större spånen kunde sedan omformas till knivar, skrapor och så kallade mikroliter. Den mikrolitbaserade flintteknologin användes för att göra pilspetsar, under Kongemosekulturen oftast trianglar och trapetsformade så kallade snedpilar, medan Erteböllekulturen kännetecknas av rakare tvärpilar. Mikroliterna kunde också göras lansettformade för att fästas på benspetsar som flinteggar. Denna typ av flinteggspjut / fågelpilar var vanligast under äldre tid (Maglemosekulturen).
I de områden där flinta inte fanns tillgänglig användes bland annat kvarts som har ett sätt att splittras som liknar flintans och eggarna blir skarpa. Kvarts är mer svårbearbetat. Kvarts kom till användning så långt söderut som norra Skåne och Småland, bäst kända är mossboplatserna från Maglemosekulturen och Kongemosekulturen. Det var mindre boplatser belägna vid igenväxande sjöar som var goda miljöer för fiske, jakt och insamling. Mossarna har också lämnat goda bevaringsförhållanden så att trä och ben har bevarats, vilket gett fynd av träarbeten som pilbågar och paddlar, skålar och så vidare.
Benmaterialet från Maglemose var så stort att kulturen var känd som Benåldern under tidigt nittonhundratal. Strandboplatserna från denna tid är numera ofta dränkta i vatten på grund av högre vattenstånd i havet. Ertebölleboplatserna är oftast dessa havsboplatser och i Danmark var de ofta så kallade Kökkenmöddingar som ofta utmärks av stora ansamlingar av musselskal i vilka man finner andra ben, eldstäder och ibland också gravar. Boplatserna är betydligt större och har haft större grupper boende där. Man måste värdera detta med omsorg då mossboplatserna troligen inte varit basboplatser utan säsongsboplatser för mindre grupper.
De viktigaste mossboplatserna i Skåne är boplatserna vid Ageröds mosse och Bare mosse.
Under lyckliga omständigheter finner man boplatser vid havet. Knut Kjellmark undersökte en sådan senmesolitisk boplats i Littorinavallen vid Limhamn som hade bevarats inlagrad i vallen och överlagrad av en senare bildad strandvall. Andra skånska exempel är Skateholm där det vid en forntida lagun har hittats flera mesolitiska bosättningar tillika med gravfält. Vid byggandet av västkustbanan fann man ytterligare en vid Tågerup söder om Landskrona, även den med begravda. Under den senare Ertebølleperioden uppkom semipermanent basboplatser med keramik och platser för begravningar. Det var troligen ett storskaligare fiske med nät och fångstfällor skapade av tusentals käppar som möjliggjorde dessa större basboplatser (fiskelägen är ingen bra benämning). Nya fynd i Norje Sunnansund i Blekinge visar att en fiskekultur hade byggt en fiskfermenteringsanläggning redan för 9 600–8 600 år sedan, långt innan man tidigare hade trott att bofast befolkning fanns i Norden. De stora kvantiteterna av konserverad fisk talar före större befolkningsgrupper under mesolitikum än man tidigare trott.
Dagsmosse i Östergötland, har en mycket välbevarad äldre mesolitisk boplats som har gett extremt välbevarade fynd i en mosse vid sjön Tåkern. I mossen bryts torv sedan längre tillbaka och ny vill man rädda delar av den information som mossen innehåller före förstörelsen.
Västsverige Ett klassiskt arbete som behandlar västsvensk stenålder är Åke Fredsjös Studier i Västsveriges äldre stenålder från 1953. Den äldre stenålderskulturen i Västsverige delades in i tre kulturer: Hensbacka, Sandarna och Lihult.
Hensbacka Hensbackakulturen är en arkeologisk kultur under tidig mesolitikum i Västsverige, uppkallad efter en boplats i Foss socken i Munkedals kommun i Bohuslän, fornlämning 244 i Foss församling. I Kållered hade man på 1990-talet funnit den äldsta boplatsen norr om Skåne. Det finns fler boplatser av samma slag, fastän dessa av allt att döma är något yngre. Boplatserna kallas Hensbacka – Fosnagruppen. Lou Schmitt har i Oxford Journal of Archeology Volume 13, No. 3, i november 1994, och i samlingsverket Man and Sea in the Mesolithíc beskrivit en ny tolkning av dessa boplatser. På den tiden låg landet mycket lägre, och inlandssocknen Kållered utgjordes då av några öar och näs i det dåtida Kattegatt. Västsvenska Hensbacka-Fosnas boplatser är stenteknologiskt lika Ahrensburgkulturen vid Oder mellan nuvarande Tyskland och Polen. Skåne saknar skivyxor under tidigmesolitikum och har inte tångepilspetsar av samma slag. Dessa typer finns alltså kring Oder och på svenska västkusten i Hensbacka men inte däremellan. Redan Troels-Smith antog 1962 att stenåldersmänniskor hade gjort årliga resor mellan Nordtyskland och svenska västkusten. Schmitt menar att västkustens rika fiske och sälfångst var en förbättring av dieten från det magra renköttet. Skivyxorna i Hensbackakulturen liknar de knivar som eskimåerna flår sälar med. Hensbackakulturens boplatser har varit och är fortfarande belägna på öar. De låg på stora avstånd från fastlandet och man var van att använda skinnbåtar. Avståndet mellan Oders mynning och västkusten är 50 mil men det finns gott om belägg för 40 mils resor i fransk förhistoria så avståndet avskräckte nog inte.
2018 återkom Lou Schmitt tillsammans med Stephan Larsson med The Hensbacka culture group and regional migrations 12 000 years ago där man bygger ut sina argument. Renjakt i Odertrakten (då fanns renar även i Nordtyskland) har krävt många jägare (stora fynd av pilskaft är orsaken till denna tolkning) som samarbetade. Stambildning har varit en konsekvens. Fisket och säljakten utefter den svenska västkusten krävde inte samma samarbete. Därför splittrades grupperna och några tog sig till Oslofjorden och senare norrut utmed kusten. Artikeln beskriver näringsresurserna utmed Bohuskusten för de cirka 10 000 mindre Hensbackaboplatserna i Bohuslän. Näringsrikt vatten omgav Bohusläns öar och främsta orsaken var smältvattnet som var näringsrikt och att Vänerbäckenet tippade av landhöjningen som var högre norrut och detta utflöde av näring skapade mycket goda betingelser för fiske och marin jakt i Bohuslän
Sandarna Sandarnaboplatsen låg i ett jordbrukslandskap under tidigt 1900-tal. Senare anlades en grustäkt och byggnation påbörjades. På ekonomiska kartan från 1930-talet och på flygfoto som var underlag för kartan, ses mindre åkrar, några byggnader (Kungsladugårds paviljonger), samt grustäkten. På flygfotot ses den boplatsyta som undersöktes 1930 samt schaktkanten där transgressionslagerföljden dokumenterades. På flygfoton från 1947 kan delar av det aktuella undersökningsområdet ses. Grustäktskantens läge inom Sandarnaboplatsen framgår tydligt. Dessutom finns ett stort antal vägar, arbetsytor och grushögar inom området.
Sandarnaboplatsen (RAÄ Göteborg 15:1) ligger idag i ett grönområde omgiven av bostadshus och industribyggnader. På boplatsområdet ligger Sannaskolan i söder och industrifastigheter i norr. Boplatsens yta är cirka 70 000 m², på 15-30 meter höjd över havet.
Sandarna upptäcktes 1913 och har undersökts vid ett flertal tillfällen - 1930, 1942, 1965, 1973, 1987, 2007, 2015, 2016 och 2017.
1930 och 1942 undersöktes den del av fornlämningen som 2020 är parkmark. Då hittades ett stort fyndmaterial bestående av kärnyxor, en sandarnayxa, en trindyxa, en hacka med påbörjat skafthål, mikroliter, hullingspetsar, en tångespets, borrspetsar, retuscherade spetsar, spånskrapor, avslagsskrapor, en kniv, sticklar, knackstenar, kärnor, retuscherade avslag, spån och mikrospån. Sammanlagt hittades 1200 redskap och kärnor. De flesta fynden hittades i kulturlagret tre och en halv meter under markytan (Alin et al. 1934 Arkivrapport. Alin, Johan 1942 Stenåldersboplats vid Sandarna. (Undre boplatsen). Undersökt 1942. Arkivrapport.
1965 års lilla undersökning på grund av Fixfabrikens utbyggnad påträffade färre fynd, en osäker hullingspets, flera avslag med retusch, en knacksten. (Cullberg 1965Cullberg, Carl 1965 Rapport över undersökning av boplatsområdet sök nr 23 inom Göteborgs stad. Rapport i Göteborgs Stadsmuseums arkiv.).
1973 undersöktes boplatsens nordvästra hörn men fyndmaterial var litet: en kärna, ett avslag och två bitar övrig slagen flinta. Vid 1987 års undersökning, direkt söder om Sannaskolan, utgjordes fyndmaterialet av en kärnyxa, en kniv, en retuscherad spets, ett avslag med retusch, spån, mikrospån, kärnor, samt brända ben. Därtill erhölls dateringar till cirka 8000-7600 B.P. (Wigforss 2004Andersson, Stina och Wigforss, Johan 2004 Senmesolitikum i Göteborgs- och Alingsåsområdena. Coast to coast-books no 12. GOTARC Serie C, Arkeologiska skrifter, no 58. Göteborgs universitet, von der Luft och Swedberg 2007von der Luft, Magnus och Swedberg, Stig 2007 Arkeologisk förundersökning Göteborg 15 inom Sandarna 25:1. Kulturhistorisk rapport 17. Rio Kulturkooperativ). Vid förundersökningen år 2007 påträffades slagen flinta i det undre kulturlagret. Kulturlagret var beläget cirka 19,2 meter över havet. Lagret och flera lager däröver samt en härd daterades till 8400-7500 BP (von der Luft och Swedberg 2007). Rio Göteborg utförde 2015-2017 nya undersökningar i söderdelen av fornlämningen. Fyndmaterial och anläggningar från mellanmesolitikum, senmesolitikum, tidigneolitikum och metalltid har då hittats.
Timmerås Robert Herneks avhandling, Nytt ljus på Sandarnakulturen. Om en boplats från äldre stenålder i Bohuslän, behandlade fyndplatsen från Sandarnakultur i Timmerås utanför Uddevalla, där man grävt fram en av Skandinaviens bäst bevarade hyddlämningar från jägarstenåldern. Boplatsen användes säsongvis under årets kallaste månader. Den var bebodd av en liten grupp människor; ett hushåll om 6–9 personer. Just om vintern kan det ha varit fördelaktigt att vistas i små grupper. Bosättningen har varit kortvarig, sannolikt rör det sig om tre till fem vintersäsonger.