miniatyr|300px|Exempel på en kulspruta: Kulspruta m/58, den svenska versionen av FN MAG. miniatyr|300px|Exempel på funktion av kulspruta: lång oavbruten automateld. I bild en finsk Maxim M/32-33 medeltung kulspruta. Kulspruta (kort: ksp) på sverigesvenska eller maskingevär (kort: mg) på finlandssvenska är finkalibriga eldvapen med hög ammunitionskapacitet avsedda att avge automateld under längre perioder, vanligen på längre avstånd från fast position eller fast lavett i fordon. Syftet med längre automateld är huvudsakligen att kunna bekämpa större antal mål och att öka chanserna för träff mot undvikande mål.
Kulsprutor är vanligen avsedda att avge understödjande och nedhållande eld men beroende på avsedd roll och användningsområde varierar detta. De kan utformas på många olika sätt för olika typer av stridsuppgifter; till exempel kan de vara monterad i fast eller rörlig lavett i fordon eller på marken vilket ger bra stabilitet och träffbild, eller så kan de vara försedda med gevärskolv och stödben för att skapa en handburen kulspruta som kan transporteras i strid av en enskild soldat. Moderna bärbara kulsprutor är ofta så lätta att de träffsäkert kan skjutas från höften likt en automatkarbin, men de är ändå generellt tyngre än automatkarbiner.
Historiskt var de första "kulsprutevapnen" inte riktiga kulsprutor enligt modern definition. De saknade vapenmagasin och bestod helt av enkelladdade eldrör uppsatta i en ställning ombord en lavett eller bösstock, så kallade orgelbössor eller salvpjäser. Under 1800-talet började de första snabbskjutande magasinmatade kulsprutekonstruktionerna att bli vanliga. Dessa använde handdrivna omladdningsmekanismer och traditionellt flera eldrör för att skjuta "kulspruteeld" (exempel: Gatlingkulspruta, Palmcrantzkulspruta, , etc). Sedan slutet av 1800-talet har kulsprutor konstruerats som moderna automatvapen med förmågan att avge riktig automateld, såsom (exempel: Maximkulspruta, , etc).
Etymologi Begreppet kulspruta är belagt från 1848 i tyskan () och har använts i den svenska militären sedan minst 1875 när 8 mm kulspruta m/1875 introducerades, förkortat klsp (även förkortningen kspr har förekommit i vissa skrifter). Även franskans mitrailleuse/mitrailleur lär ha förekommit i svenskan under viss tid på 1800-talet: "mitraljös", samt det beskrivande begreppet "maskinvapen". När de första helautomatiska kulsprutorna uppfanns under slutet av 1800-talet kallades dessa initialt för automatisk kulspruta, kort autom klsp, för att särskilja de från äldre icke automatiska konstruktioner. Detta begrepp fanns kvar inpå 1910-talet och bör först ha försvunnit runt första världskriget. Förkortningen "klsp" byttes ut mot dagens "ksp" runt 1937 när den svenska krigsmakten påbörjade renovering av sin terminologi.
Konstruktion och funktion Även om tidiga kulsprutor var handdrivna använder sig moderna kulsprutor så gott som uteslutande av endera av två funktionsprinciper för automateld: rekylmekanism eller gasmekanism. I kulsprutor med rekylmekanism utnyttjas rekylen från den avfyrade patronen till att kasta ut den tomma patronhylsan och mata in en ny patron. I kulsprutor med gasmekanism används de gaser som bildas när krutet förbränns till att ladda om vapnet. Några få undantag från dessa funktionsprinciper finns, till exempel den så kallade Minigun som använder en extern kraftkälla för omladdning.
Eftersom syftet med kulsprutan oftast är att avge understödjande eller nedhållande eld är det viktigt att den kan avge eld under relativt långa perioder. Därför är det vanligaste ammunitionsmatningssystemet för kulsprutor så kallad bandmatning. Detta innebär att patronerna är uppträdda på ett band av tyg eller metallänkar som successivt för in patronerna i kulsprutan. Banden har ofta en kapacitet på flera hundra patroner och kan oftast länkas samman i band av obegränsad längd. Andra ammunitionsmatningssystem kan vara trummagasin, tallriksmagasin eller olika former av kassetter.
Förutom ammunitionskapaciteten är eldhastigheten avgörande för en kulsprutas eldkraft. Eldhastigheten mäts oftast i form av den teoretiska eldhastigheten per minut. Den teoretiska eldhastigheten är hur många skott per minut vapnet avfyrar vid kontinuerlig eldgivning om man inte tar hänsyn till tidsåtgång för byte av magasin eller patronband, eldavbrott, byte av pipa med mera. Tidiga kulsprutor hade en eldhastighet på 300–400 skott per minut. Vissa kulsprutor idag har en eldhastighet på upp till 1 200 skott per minut och den ovan nämnda Minigun kan avfyra 4 000–6 000 skott per minut. I moderna kulsprutor ligger eldhastigheten normalt kring 600–800 skott per minut. Högre eldhastighet gör vapnet svårt att hantera.
Vid långvarig automateld kommer kulsprutans pipa att hettas upp till sådana temperaturer att den skadas. Kulsprutor har därför någon typ av kylsystem för pipan. Tidigare var det vanligt med vattenkylda kulsprutor. Dessa har en vattenfylld mantel kring pipan som kylsystem. Detta gör vapnet tungt och otympligt och är idag så gott som helt ersatt av luftkylning. Detta innebär att man använder den omgivande luften för att kyla pipan. Många kulsprutor är konstruerade så att det med några relativt enkla handgrepp går att byta pipa på vapnet. På så vis kan varje vapen utrustas med en extra pipa och skytt eller medhjälpare kan snabbt byta pipa innan den hinner överhettas.
Varianter Viktklasser Under kulsprutans tidiga skede hade vapnet en mer centrerad roll som befästningsvapen och flyttades vanligen inte i strid. Under första världskriget började man dock utveckla olika viktklasser av kulsprutor för olika användningsområden. Till exempel behövdes kulsprutor som kunde flyttas under strid för att ge understöd i avancerande anfall, och kulsprutor som sköt kraftigare patroner för att skjuta ner flygplan och nedkämpa stridsvagnar. Detta ledde till att man idag har tre vanliga klasser av kulsprutor. Lätt kulspruta – Kulsprutor ämnade att transporteras och brukas av en enskild soldat i strid. De är främst utformade som handeldvapen med kolv och luftkylning (hos äldre exempel förekommer vattenkylning) men är försedd med stödben och använder bandmatning från kassett eller bandlåda. Vissa exempel har förmåga till magasinmatning utöver bandmatning (se exempelvis FN Minimi). Använder vapnet enbart magasinmatning benämns det traditionellt kulsprutegevär. Kaliber oftast under 8 mm. Medeltung kulspruta – Kulsprutor ämnade att transporteras och brukas av två soldater i strid, en laddare och en skytt. De är försedda med lavett för hög stabilitet och precision, men är lätta nog för att kunna omgrupperas i strid av en eller de båda soldaterna. För längre transport kan vapnet delas upp mellan skytten och laddaren, till exempel att skytten bär pjäsen medan laddaren bär ammunitionen och lavetten. Kaliber oftast under 8 mm. Tung kulspruta – Kulsprutor ämnad ämnade som fordonsbeväpning och befästningsvapen ur olika avseenden. Tunga kulsprutor är främst konstruerade för att skjuta grövre ammunition än lätta och medeltunga kulsprutor (exempelvis 12,7 × 99 mm NATO) i syfte att uppnå högre antimateriell verkan och räckvidd på bekostnad av rekyl och vikt. För att hantera kraftigare rekyl krävs kraftigare vapenkonstruktion och tyngre vapenplattform, varav sådana vapen traditionellt blir för tunga och otympliga för att kunna omgrupperas av infanteri i strid och därför används som fordons- och befästningsvapen. Det förekommer dock, främst historiskt, tunga kulsprutor som skjuter vanliga gevärspatroner, där vikten och otympligheten kommer från vapnets lavett och tillbehör (exempelvis vattenkylning, pansarskydd, etc). Dessa typer av tunga kulsprutor använder en tung och stel lavett där avsikten är att åstadkomma hög stabilitet och precision mot ett koncentrerat område. Vissa exempel har inbyggd rekyldämpare och kan riktas genom vevmoment likt en klassisk artilleripjäs.
Undervarianter Förutom de traditionella viktklasserna finns flera olika undervarianter av kulsprutor. Vissa särskiljs av tekniska element medan andra särskiljs av doktrin. Följande är några exempel på undervarianter av kulsprutan: – Kulspruta med element som gör det möjligt att bruka denna som både lätt, medeltung och tung kulspruta, utan större modifikationer. Gatlingkulspruta – Kulspruta med flera pipor som roterar runt en gemensam axel.
Kulsprutevapen Inom klassisk svensk försvarsnomenklatur används begreppet "kulsprute" som typprefix för kulvapen ämnade att skjuta automateld som huvudsaklig verkansmetod. Kulvapen ämnade att skjuta halvautomatisk eld som huvudsaklig verkansmetod får istället prefixet "automat". Följande vapentyper förekommer med prefixet "kulsprute": Kulsprutegevär – Principiellt samma vapen som "lätt kulspruta" fast med magasinmatning istället för bandmatning. Magasinmatning tillåter främst högre flexibilitet gentemot bandmatning på grund av bättre fördelad vikt jämte en bandlåda/kassett, samt snabbare omladdning. Moderna kulsprutegevär har traditionellt även magasin som är utbytbara mot de som används av allierade truppers automatkarbiner. Kaliber oftast under 8 mm. Kulsprutekarbin – Äldre begrepp för dagens vedertagna "automatkarbin". Speglade tidiga automatkarbiner såsom Sturmgewehr 44, AK-47, etc, vilka avsågs användas helautomatiskt framför halvautomatiskt. Då Sveriges första automatkarbin, "Automatkarbin 4", avsågs för halvautomatisk eld som huvudsaklig verkansmetod fick denna typprefixet "automat", varav begreppet "kulsprutekarbin" ej populariserats. Kulsprutepistol (kpist) – Helautomatiskt handeldvapen med pipa kortare än 30 cm, avsedd att skjuta automateld med hög verkan på kort avstånd. Använder traditionellt pistolpatroner för att åstadkomma låg rekyl vid stående automateld, men karbinpatroner förekommer även i modern tid. Tidiga kulsprutepistoler var likt kulsprutor ämnade för hög ammunitionskapacitet och var traditionellt försedda med högkapacitetsmagasin som trummagasin och liknande. De förekom, om något sällan, som fast beväpning i bunkrar och stridsvagnar. I modern tid använder de främst normalkapacitetsmagasin med runt 30 patroner.
Kulsprutans historia Tidiga kulsprutor miniatyr|Gatlingkulspruta, eller Gatlingskanon, från 1860-talet sedd framifrån Redan under 1300-talet förekom så kallade orgelbössor. Dessa var inte tekniska föregångare till kulsprutan, men visar att önskan om att kunna avlossa många skott på en gång, eller i snabb följd, funnits länge.
Det som möjliggjorde utvecklingen av kulsprutan var konstruktionen av enhetspatronen i mitten av 1800-talet. En av de tidigaste och troligen den mest kända uppfanns av amerikanen Richard Gatling i början av 1860-talet. Hans Gatlingkulsprutor bestod av sex eller tio pipor som roterade runt en gemensam axel. Rotationen överfördes till piporna med en vev och under ett varv hann var och en av piporna laddas, avfyras och plundras.
I Frankrike infördes 1870 Jean-Baptiste Verchère de Reffyes "mitraljös", som bestod av 25 stycken 13 mm pipor omslutna av en bronsmantel, vilken klarade att skjuta 125 skott per minut.
I Sverige fick Helge Palmcrantz 1873 patent på en handdriven flerpipig kulspruta. Denna tillverkades i en rad gevärskalibrar med olika antal pipor – från två till tio – vid Palmcrantz' och Theodor Winborgs fabrik på Kungsholmen. En av hans tiopipiga modeller antogs av svenska försvaret som kulspruta m/1875. Efter Palmcrantz tidiga bortgång förbättrades, tillverkades och marknadsfördes hans kulsprutor av den förre kollegan Thorsten Nordenfelt.
En rad andra konstruktioner såg dagens ljus utvecklades under denna tid av bland andra Gardner, Montigny och Sparre.
Maxims kulspruta, Browning och Hotchkiss