From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee är ett studioalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans 67:e album och gavs ut av RCA Records i stereo (APL1 1506) i maj 1976. Albumet spelades in i en tillfälligt uppsatt studio i det så kallade Jungle Room i Elvis Presleys hem Graceland den 2–8 februari 1976. Av de vid tillfället tolv inspelade låtarna togs tio med på albumet. Det blev Elvis Presleys näst sista studioalbum och det sista som bestod av enbart studioinspelningar.
Albumet domineras av ballader, med undantag för rocklåten "For the Heart". Den gavs ut på singel tillsammans med den känsloladdade balladen "Hurt" två månader innan albumet utkom. I USA nådde "Hurt" plats 28 på den amerikanska singellistan Billboard Hot 100.
From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee fick ett övervägande svalt kritikermottagande. Det nådde plats 41 på Billboard 200 i USA och plats 67 på den konkurrerande Cash Box-listan. Däremot nådde det förstaplatsen på såväl Billboards som Cash Box countrylista. I Storbritannien nådde albumet plats 29 på UK Albums Chart. Det certifierades guld av Recording Industry Association of America (RIAA) i oktober 1977, motsvarande 500 000 certifierade enheter i USA.
Bakgrund miniatyr|stående=1.3|Graceland, Memphis, Tennessee, Elvis Presleys hem. miniatyr|stående=1.3|Baksidan av Graceland, där den lägre delen till höger med tre fönsteröppningar är "The Jungle Room", utanför vilket RCA-lastbilen med inspelningsutrustning stod parkerad. Under 1975 brottades Elvis Presley med hälsoproblem. Las Vegas-engagemanget i augusti avbröts i förtid efter bara tre dagar på grund av sjukdom, och flyttades fram till december. Elvis togs än en gång in på sjukhus där han stannade i två veckor. Officiellt var orsaken denna gång utmattning. Han hade dock fortsatta magproblem och hans läkare oroade sig över hans allt mer depressiva tillstånd och känslomässiga svängningar, sannolikt påverkade av hans omfattande läkemedelsanvändning. Han uppvisade ett allt större missnöje med sitt liv och upplevde en allt större tristess, och hans tilltagande ointresse fick konsekvenser. Det blev allt svårare att ens få honom att överväga att återvända till studion för fler inspelningar, trots skyldigheten enligt hans RCA-kontrakt. I december 1973 hade han slutfört den andra inspelningssessionen i Stax Studio i Memphis. När 1976 tog sin början hade mer än två år förflutit sedan dess, och under denna tid hade han endast vid ett tillfälle genomfört en planerad inspelningssession i studio. I mars 1975 spelade han in tio låtar under en tredagars session i Los Angeles i samband med en redan planerad resa till Kalifornien för repetitioner inför det senare Las Vegas-engagemanget. Det var bara tillräckligt för ett kort album, som blev Today, men innefattade inga ytterligare låtar för singelutgivningar. Planerna på att spela in honom i Las Vegas i december 1975 hade gått om intet, bland annat för att Elvis inte hade utökat sin repertoar i någon omfattning. Både skivbolaget RCA och Elvis manager Tom Parker var överens om att något måste göras för att få Elvis tillbaka till studion. Lösningen blev att försöka spela in honom i hans hem, Graceland. Producenten Felton Jarvis trodde också att en inspelning hemma hos Elvis skulle möjliggöra att fånga honom när han var på rätt humör för att spela in.
Inspelningen planerades med start omkring den 28 januari och var planerad att pågå i sex dagar. Målet som producenten Jarvis hade satt upp för sig själv och RCA, var att 20 masterinspelningar skulle färdigställas, vilket skulle räcka till två nya album. I slutet av januari påbörjades arbetet med att iordningställa den provisoriska inspelningsstudion. Den skulle sättas upp i arbetsrummet längst bak i huset, bakom köket, som på Elvis tid kallades "The Den" ("lyan") och senare blev känt som "The Jungle Room" ("Djungelrummet"). RCA körde dit sin lastbil med inspelningsutrustning för att sätta upp en mobil inspelningsstudio. Möblerna i polynesisk stil bars ut och mikrofoner och annan utrustning sattes upp i det 12 meter långa rummet samtidigt som alla väggar täcktes med tjocka filtar för att dämpa ljudet. Kablar drogs från rummet till den mobila inspelningsutrustningen i RCA-lastbilen, som stod parkerad på husets baksida.
Inspelningarna och musikerna miniatyr|stående=1.3|"The Den" eller "The Jungle Room", som gjordes om till inspelningsstudio. stående=1.3|miniatyr|"The Den" eller "The Jungle Room", som rensades på möblerna inför inspelningen. Inspelningssessionen fick emellertid skjutas upp eftersom Elvis reste till Denver för att närvara vid en begravning. I stället inleddes inspelningarna på kvällen den 2 februari efter Elvis hemkomst. Musikerna var huvudsakligen medlemmar av Elvis liveband: James Burton, John Wilkinson och Charlie Hodge på gitarr, Jerry Scheff på bas, Ronnie Tutt på trummor och Glen D. Hardin på piano. Bakgrundssången sköttes av J. D. Sumner and The Stamps Quartet, Myrna Smith från The Sweet Inspirations och Kathy Westmoreland. David Briggs medverkade på elpiano. Det framskjutna startdatumet innebar emellertid att Jerry Scheff, James Burton och Glen D. Hardin bara kunde närvara under fem dagar innan de måste ge sig av för andra åtaganden, Burton och Hardin på en sedan länge planerad Europaturné tillsammans med Emmylou Harris.
Inspelningspassen inleddes på kvällen ena dagen och höll på till förmiddagen och ibland eftermiddagen nästa dag. Däremot pågick de inte kontinuerligt eftersom Elvis ofta gjorde annat än att ägna sig åt inspelningarna. Under första passet spelades tre låtar in, under det andra endast en. Det tredje passet resulterade i två inspelade låtar, däribland "Moody Blue", som sparades till den andra singeln. Tre låtar spelades in under det fjärde passet. Bland dessa fanns "For the Heart" och "Hurt", vilka skulle komma att utgöra den första singeln och bilda öppningsspåren på LP:n From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee. Under det femte passet spelades två låtar in. Därefter lämnade de tre musikerna. I deras ställe kallade producenten Jarvis in Billy Sanford för att ersätta Burton på sologitarr, Norbert Putnam för att ersätta Scheff på bas och Bobby Emmons som ersättning för Hardin. I samband därmed lät han Emmons ta över elpianot och förflyttade David Briggs till pianot. Sjätte passet producerade dock endast en master, "Blue Eyes Crying in the Rain", och till det sjunde passet dök Elvis aldrig upp. Efter några timmars väntan tvingades Jarvis avbryta inspelningen.
Totalt hade tolv låtar spelats in den 2–8 februari 1976. Fyra av dem gavs senare ut på singel. Två av dessa, "For the Heart" och "Hurt", ingick även på From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee, medan "Moody Blue" och "She Thinks I Still Care" senare gavs ut som singel och därefter på albumet Moody Blue. Ytterligare inspelningar skulle dock behöva göras för nästa albumutgivning. Låtvalet på From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee lutar starkt åt ballader om hjärtesorg och förtvivlan, och med undantag för den livliga "For the Heart" präglas låtarna av en stundtals sentimental och nedstämd stämning.
Komposition, stil och texter Jungle Room, Graceland, 2–8 februari 1976
"Bitter They Are, Harder They Fall" skrevs av Larry Gatlin, vars "Help Me" Elvis hade spelat in på Stax 1973. Gatlin hade gett ut låten på sin debut-LP The Pilgrim 1974. Det var en långsam countryballad i tretakt. Låten var dramatisk med en mörk, sentimental och ångerfylld karaktär som syntes tilltala Elvis vid denna tid, och den framfördes med känslomässig intensitet.
miniatyr|vänster|stående=0.8|Roger Whittaker 1971, det år då han första gången gav ut "The Last Farewell".
"The Last Farewell" tonsattes av den brittiske singer-songwritern Roger Whittaker till en dikt inskickad av guldsmeden Ron Webster till en BBC-radioserie där lyssnarnas sångtexter efterfrågades. Whittaker gav ut låten på LP 1971 men det var först efter att låten gavs ut på singel som han fick en stor internationell hit med den 1975, och det blev hans enda stora hit i USA. Det första inspelningspasset, som pågick under natten och in på morgonen den 3 februari 1976, avslutades med inspelningen av låten, efter att Elvis tidigare hade spelat in "She Thinks I Still Care".
"The Last Farewell" handlar om en brittisk besättningsmedlem som efter att ha förälskat sig i en kvinna i Karibien tvingas lämna henne för att återvända till ett krig i Europa, med små utsikter att överleva. Krigstemat och det ålderdomliga språket ger sången karaktären av en gammaldags ballad. Elvis framförde den i ett återhållsamt tempo, i liknande stil som Whittaker och med hänsyn till textens vemodiga karaktär. Arrangemanget liknade också Whittakers, särskilt efter de senare gjorda blåspåläggen med valthorn under inledningen och mellan varje vers. Påläggen leder tankarna till en brittisk krigsfilm.
miniatyr|stående=0.8|Neil Sedaka (1974), som skrev "Solitaire" tillsammans med Phil Cody och först gav ut den.
"Solitaire" skrevs av Neil Sedaka (musiken) och Phil Cody (texten) och Sedaka spelade själv in låten och gav ut den på albumet Solitaire 1972. Därefter spelades den in av flera artister, med framgångsrika versioner av Andy Williams i Storbritannien 1973 och The Carpenters i USA 1975. Elvis spelade in den under det andra inspelningspasset den 3–4 februari. Han var fortsatt distraherad och upptagen med annat, och det blev det passets enda inspelade låt. "Solitaire" var en känsloladdad ballad. Ordet solitaire syftar både på kortspelet patiens och på ensamhet eller isolering. Texten förmedlar metaforen om en ensam man som – i stället för att delta i livet som hela tiden pågår runt omkring honom – lägger patiens och plockar upp korten för att börja livet på nytt nästa dag. Elvis ändrade också melodins timing genom att vid några tillfällen låta sången komma in tidigare än i Sedakas version.
"I'll Never Fall in Love Again" skrevs av Lonnie Donegan och hans gitarrist Jimmy Currie, genom att de skrev en ny text och byggde ut melodin till folksången "Wanderin'". Donegan spelade in och gav ut låten 1962. Störst framgång med den fick dock Tom Jones i en kraftfull version från 1967, och när Elvis spelade in den under det tredje inspelningspasset var det Jones version som främst inspirerade honom. Hans röst sviktade dock. Elvis hade problem att träffa tonerna och hålla kvar dem i det högre registret, och lät ansträngd på ett sätt som inte hade varit fallet bara några år tidigare. Han lade därför efter fem tagningar låten åt sidan och övergick till att spela in det nya Mark James-bidraget "Moody Blue". Därefter återupptogs inspelningen av "I'll Never Fall in Love Again" och efter ytterligare sex tagningar ansåg man sig ha en godtagbar inspelning. Tagning nio, som valdes som master, försågs senare med blås- och stråkpålägg.
"For the Heart" skrevs av Dennis Linde, som också hade skrivit "Burning Love". Producenten Felton Jarvis hade med sig låten, som året innan hade spelats in av Teresa Brewer i en countryversion och utkommit på hennes album Unliberated Woman. Det fjärde inspelningspasset, som pågick från torsdagskvällen till fredagseftermiddagen, präglades liksom de föregående passen av återkommande avbrott medan Elvis ägnade sig åt annat. Samtidigt var han för första gången under dessa sessioner verkligen engagerad i inspelningen, vilket märktes särskilt vid inspelningarna av "For the Heart" och "Hurt". "For the Heart" var en countryrocklåt som i Elvis framförande blev närmast en rockabillytolkning. Låten var lättsam, uppiggande och svängig och såväl Elvis som musikerna framförde den i en avslappnad stil. Gitarristen James Burton gavs spelutrymme, och Jerry Scheffs glidningar mellan bastonerna bidrog till låtens funkiga karaktär. Låten valdes till singel tillsammans med "Hurt", och singeln släpptes i mars 1976, två månader före albumets utgivning.
miniatyr|vänster|stående=0.8|Roy Hamilton (1957), som gjort originalinspelningen av "Hurt".