miniatyr|The Beach Boys, 1964.Från vänster: Al Jardine, Carl Wilson, Brian Wilson och Mike Love.
The Beach Boys är ett amerikanskt rockband bildat 1961 i Hawthorne i Kalifornien (precis utanför Los Angeles). De var (och är) en av de allra mest populära popgrupperna från 1960-talet och hade även efter storhetstiden sporadiska skivframgångar fram till slutet av 1980-talet.
The Beach Boys har under sin långa karriär gått igenom många olika musikaliska stadier. Gruppen började sin karriär inom den så kallade surfrocken i början på 1960-talet. Deras första hits var glada hyllningssånger till livet som ung i Kalifornien. Sedan i mitten på samma decennium utvecklade de sin musik kraftigt och kom att bli av de av sin samtid som kreativt utmanade The Beatles i popväg.Biografi av John Bush på allmusic.com De uppträder fortfarande (men inte i originaluppställningen).
Historia De tidiga åren The Beach Boys bestod av bröderna Brian Wilson (bland annat sång, elbas, keyboard, piano och gitarr), Dennis Wilson (trummor, sång), Carl Wilson (sologitarr, sång), samt deras kusin Mike Love (sång och saxofon) och deras vän Al Jardine (gitarr, sång). Samtliga medlemmar sjunger dessutom på olika låtar. En tid efter att bandet bildats tog Wilson-brödernas far Murry Wilson över som manager och samtidigt blev Jardine ersatt av sångaren och gitarristen David Marks, då Jardine tillfälligt slutade. Jardine återkom dock redan året därpå, varefter Marks snart slutade.
Gruppen kallade sig i början för The Pendletones, men det namnet byttes snart ut. Dennis Wilson, som faktiskt var den ende i gruppen som verkligen surfade, var den som kom på idén med att skriva låtar om just surfing och den livsstilen. Gruppen gav ut sin debutsingel, Surfin' , 1961 och fick därefter skivkontrakt på Capitol Records. De gav ut sitt debutalbum, Surfin' Safari, i oktober 1962. Titelspåret blev deras första stora hit med en 14:e-plats på amerikanska Billboardlistan. I Sverige toppade låten Kvällstoppen under fyra veckor hösten samma år.
De följde upp framgången med Surfin' USA 1963, som blev deras första amerikanska topp-10 hit. Den följdes av andra stora hits som Surfer Girl, Little Deuce Coupe, Fun, Fun, Fun och Dance, Dance, Dance. Gruppen var nu en etablerad och populär popgrupp.
De uppträdde flera gånger i Sverige, bland annat gruppens första konsert i Sverige Nov 21 28 1964, The Beach Boys konserthistorik, s705 /setlist.fm (läst 25 september 2025) den 21 november 1964 med ett framträdande på Konserthuset i Stockholm och på Konserthuset 4 november 1966 (extern konsert/uthyrning 1966-11-04 20:00). The Beach Boys uppträdde också på Gröna Lund i maj 1967 och i juni 1980. De gjorde flera framträdanden på 1990-talet, varav det mest kända på Ullevi.
Brian Wilsons sammanbrott The Beach Boys fick sin första listetta i hemlandet med "I Get Around" år 1964 och den låten blev också det stora genombrottet i Storbritannien. Vid det här laget var surfing inte längre ett framträdande tema i gruppens musik. De gav ut livealbumet Beach Boys Concert, vilket blev en stor framgång i hemlandet. Ett hektiskt turnerande följde. Samma år sparkades också Wilson-brödernas far som manager efter ett storbråk i studion. Murry hade som manager hållit ett hårt grepp om sina söner.
Brian Wilson fick ett nervöst sammanbrott den 23 december 1964. Han slutade därmed att turnera med gruppen och koncentrerade sig på att skriva låtar och producera albumen. Han ersattes temporärt av Glen Campbell mellan januari och mars 1965. Men från och med 9 april 1965 blev Bruce Johnston, tidigare medlem av duon Bruce & Terry, en mer permanent ersättare för Brian Wilson under turnéerna och han deltog också under inspelningarna av framtida album.
År 1965 gavs albumet The Beach Boys Today! ut och senare fick de sin andra listettasingel (i USA), "Help Me, Rhonda". Detta markerade en vändning inom The Beach Boys musik. Än fanns "de glada strandkillarna" kvar, men musiken var mer genomtänkt och texterna mer innehållsrika. Senare samma år kom singeln "California Girls", som var mycket mer sofistikerad än deras tidigare material. För att fylla gapet mellan albumet Summer Days (And Summer Nights!!) och gruppens nästa projekt, Pet Sounds, gavs albumet Beach Boys' Party! ut, där gruppen spelat in några av sina ungdomsfavoritlåtar. Deras inspelning av "Barbara Ann" blev en mycket stor framgång och var en stor hit i många länder, men den låg faktiskt bara etta i Norge och Österrike.
Kreativiteten kulminerar 1966 gavs albumet Pet Sounds ut, vilket i olika omröstningar räknas som ett av de allra bästa popalbumen från 1960-talet och ibland till och med ett av de allra bästa någonsin. Även The Beatles inspirerades av det albumet inför sin milstolpe Sgt. Pepper's Lonely Hearts Club Band. De låtar som blev mest kända på albumet var "God Only Knows" och "Wouldn't It Be Nice", som också släpptes på singel. Albumet nådde dock, trots lysande recensioner, inte så höga listplaceringar, mycket på grund av att Capitol Records inte gav det så stor uppmärksamhet när det gavs ut.
Vissa spänningar inom gruppen uppstod dock kring Pet Sounds. Medan resten av gruppen varit på turné i Japan hade Brian Wilson spelat in all musik och det enda som behövde spelas in när medlemmarna kom hem igen var sång. Mike Love var särskilt upprörd över detta, dels för att han personligen inte riktigt tyckte om materialet, och dels för att Brian skrivit låtarna ihop med utomstående låtskrivaren Tony Asher istället för som vanligt med Love.
"Good Vibrations" som gavs ut som singel hösten 1966 hamnade på Billboard-listans första plats. Den blev också gruppens första etta i Storbritannien. Låten anses av musikkritiker vara en av de bästa låtar som överhuvudtaget gjorts inom rockmusiken. Den var ett pionjärverk på många sätt och mycket dyr att färdigställa. Den spelades in i flera olika studios i Los Angeles. Efter denna framgång påbörjade Brian Wilson det mytomspunna Smile-projektet. Det färdigställdes dock aldrig, men delar av albumet dök sedan upp flera olika efterföljande Beach Boys-album. 2011 gavs äntligen Smile ut där alla inspelningar sammanställdes till det som mest gick att likna Brian Wilsons idé från början.
Efter albumet Smiley Smile lämnade en i sinnessjukdom nedsjunkande Brian Wilson allt mer av ansvaret för gruppens fortlevnad till övriga bandmedlemmar kollektivt. Carl Wilson tog över mer av produktionen av studioalbumen, men även Bruce Johnston producerade ett par av albumen. De hade hyfsade framgångar med singeln "Heroes and Villains" (1967) och albumen Wild Honey och 20/20. De fick sin andra och sista listetta i Storbritannien 1968 med "Do It Again", vilken var en nostalgisk återblick på surfing. I Sverige hade gruppen en sista stor hit 1971 med en version av låten "Cotton Fields".
Karriären går vidare The Beach Boys fortsatte ge ut album regelbundet under 70-talet. Dock uteblev listplaceringar till stor del. Bandets styrka hade hela tiden varit Brian Wilsons låtskrivande, men det gjorde också bandet väldigt beroende av honom. Gruppen fortsatte ge ut album med nytt material ända in på 1990-talet, men de nådde bara sporadiska framgångar med enskilda singlar som "Rock and Roll Music" (skriven av Chuck Berry) 1976, "Lady Lynda" 1979, "Getcha Back" 1985, "Wipe Out" (tillsammans med rap-gruppen The Fat Boys) 1987 och "Kokomo" 1988. I och med att den senare nådde Billboard-listans förstaplats i november 1988 innehade The Beach Boys rekordet i antal år mellan två förstaplaceringar. Senast bandet låg etta var nämligen 22 år tidigare med "Good Vibrations" 1966 (rekordet slogs senare av Cher).
Den 28 december 1983 dog Dennis Wilson i en drunkningsolycka och den 6 februari 1998 avled Carl Wilson av lungcancer. På 2000-talet har de fyra kvarvarande Beach Boys-medlemmarna turnerat i olika konstellationer och var för sig och haft olika soloprojekt på gång. Dagens nostalgiska upplaga av bandet består av endast Mike Love och Johnston med diverse bakgrundsmusiker.
År 1986 hade Beach Boys funnits som band i 25 år och detta firade de med en jubileumskonsert som hölls på Waikīkī Beach i Hawaii. De spelade både klassiska låtar som "Good Vibrations" och "California Girls" och lite mer "udda" låtar som "Disney Girls". De hade även fått med sig en lång rad gästartister, exempelvis Ray Charles, Paul Shaffer och Everly Brothers. Skådespelaren Patrick Duffy (från TV-serien Dallas) var konferencier. Konserten fick titeln 25 Years Together och sändes i TV i mars 1987. Konserten finns även tillgänglig på DVD.
miniatyr|Brian Wilson vid Roskildefestivalen, 2005. Uppmuntrad och uppbackad av en rad unga musiker med Darian Sahanaja i spetsen, lyckades en välmedicinerad och hyggligt tillfrisknad Brian Wilson år 2004 sluta cirkeln och spela in det legendariska och "förlorade" albumet Smile och även genomföra en världsturné med det till mytiska höjder lyfta materialet. Även om Smile-turnén kanske inte gav den en gång geniförklarade Wilson någon ny, stor publik, möttes den likväl av goda recensioner från den kritikerkår som själv växte upp med legenden om vad som våren 1967 skulle ha blivit den största popplattan någonsin – om dess skapare bara hade förmått slutföra sitt mästerverk.
miniatyr|The Beach Boys, 2012.Från vänster: Brian Wilson, David Marks, Mike Love, Bruce Johnston och Al Jardine. I oktober 2011 sa Al Jardine i tidningen Rolling Stone att gruppen bestående av Brian Wilson, David Marks, Mike Love, Al Jardine och Bruce Johnston skulle återförenas 2012 för sitt 50-årsjubileum. Senare annonserades en världsturné under 2012 som besökte 50 olika platser, bland annat i Göteborg 29 juli. En video av en nyinspelning av "Do It Again" offentliggjordes i december 2011. Dessutom spelade gruppen in ett nytt studioalbum som kom ut i början av juni. Skivan debuterade som nummer 3 på Billboard Top 200-listan två veckor efter den kom ut den i början av juni 2012. Det var den bästa debutplacering av ett Beach Boys-album någonsin. En live DVD kommer också ut senare under år 2012.
Efter att 50-årsjubileumsturnén avslutats med konserter på Wembley Arena i London i september 2012, återgick Mike Love och Bruce Johnston till att turnera under gruppnamnet som de gjort tidigare i över 10 år. Brian Wilson har uttryckt önskemål om att spela in ett nytt, lite rockigare, studioalbum.
Medlemmar genom tiderna 1961–19621962–19631964–1965 Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr Alan Jardine: sång, gitarr Dennis Wilson: sång, trummor Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr David Marks: gitarr Dennis Wilson: sång, trummor Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr Alan Jardine: sång, gitarr Dennis Wilson: sång, trummor1965–19711971–19741976–1978 Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr Alan Jardine: sång, gitarr Dennis Wilson: sång, trummor Bruce Johnston: sång, basgitarr, gitarr, keyboard Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr Alan Jardine: sång, gitarr, basgitarr Dennis Wilson: sång Blondie Chaplin: sång, gitarr, basgitarr Ricky Fataar: sång, trummor Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr Alan Jardine: sång, gitarr, basgitarr Dennis Wilson: sång, trummor1978–19821983–19921992–1998 Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr Alan Jardine: sång, gitarr, basgitarr Dennis Wilson: sång, trummor Bruce Johnston: sång, basgitarr, gitarr, keyboard Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr Alan Jardine: sång, gitarr, basgitarr Bruce Johnston: sång, basgitarr, gitarr, keyboard Brian Wilson: sång, basgitarr, keyboard (delar av perioden) Mike Love: sång, percussion Carl Wilson: sång, gitarr