Malmberget (finska och meänkieli: Malmivaara; lulesamiska: Málmmavárre) var en tätort i Malmbergets distrikt (Gällivare socken) i Gällivare kommun belägen cirka fyra kilometer norr om Gällivare och cirka tre kilometer sydväst om Koskullskulle. Orten präglades av malmbrytning och har, på grund av den ökade risken för ras, evakuerats och jämnats med marken. Invånarna har tvingats flytta. Utvalda villor och historiska byggnader har flyttats till annan plats i kommunen. Nya bostadsområden har gjort plats för Malmbergets invånare i både Gällivare och Koskullskulle tätorter.
Endast ett fåtal bostadsområden finns kvar i tätortens ytterområden. I före detta centrum har man låtit upprätta minnesmärken.
Historik Namnet Berget Illuvare (lulesamiska: Jiellevárre) kom sedermera att kallas Gällivare malmberg och därefter bara Malmberget. Namnet Malmivaara är en direkt översättning till finska av det svenska namnet på orten.
Malmfyndigheten Järnmalmsfyndigheten i Gällivare upptäcktes troligen på 1680-talet av Per Andersson från Prästholm i Råneå socken. Det skulle dock dröja till 1704 innan fyndigheten på Illuvare, som berget kallades, för första gången omnämndes i ett dokument, närmare bestämt en bergmästarrelation. Att upptäckaren var Per Andersson fastslogs vid bergstinget i Råneå den 28 april 1741. Eftersom denne då var avliden beslutades det att hans två efterlevande söner var berättigade till hittelön.
Den första provbrytningen i Gällivare genomfördes 1735 av kapten Carl Johan Thingwall, som inlämnade prover till bergmästaren Seger Svanberg och erhöll mutsedel. Thingwall fick också ett privilegium för en masugn och två hamrar, men då han själv saknade pengar för att bygga upp någon verksamhet sålde han 1738 privilegiet till konstmästaren Abraham Steinholtz. Två år senare tog Jonas Meldercreutz kontakt med Steinholtz och blev medintressent i bolaget. Meldercreutz och Steinholtz anlade tillsammans Meldersteins bruk vid Bjurån strax uppströms utloppet i Råneälven. År 1741 kom verksamheten vid hammaren igång. Då fanns emellertid ännu ingen masugn där malmen från Gällivare kunde smältas, utan tackjärn köptes från Mellansverige. Under tiden byggdes en masugn i Strömsund, några kilometer nordost om Råneälvens utlopp i Bottenviken. Masugnen i Strömsund togs i bruk 1745. Malmtransporterna från Malmberget till masugnen i Strömsund och vidare till Meldersteins bruk var dock både omständliga och kostsamma. Samer anlitades för att transportera malmen med ren och ackja de tio milen från gruvorna till lappmarksgränsen, där bönder tog över och forslade malmen vidare sex mil med häst till masugnen i Strömsund. Enligt andra uppgifter skedde omlastningen vid Degerselet i Råneälven. Oavsett vilket gjorde transporterna att det blev mycket dyrt att utnyttja malmen från Malmberget. Området som Thingwall mutade in döptes omsider till Tingvallskulle.
Bergsrådet Samuel Gustaf Hermelin förvärvade 1799 Meldersteins bruk och försökte utveckla verksamheten genom att tillföra ytterligare bruk och skogsområden till bolaget, som nu kallades för Gällivareverken. På 1820-talet förvärvades hela brukskomplexet av Karl XIV Johan, men de bestående transportproblemen gjorde att brytningen i Malmberget förblev liten. År 1855 såldes Gällivareverken till ett svensk-norskt konsortium. År 1864 övergick ägandet till det nybildade engelska bolaget The Gellivara Company Limited. Det var under denna tid som byggandet av den så kallade Engelska kanalen i Luleälven inleddes för att underlätta malmtransporterna. Projektet avstannade emellertid när bolaget gick i konkurs 1867. Det efterträddes av The New Gellivara Company Limited, som i sin tur trädde i likvidation 1882. De norrbottniska tillgångarna övertogs samma år av ett nybildat svenskt bolag, Gällivare Aktiebolag. Detta efterträddes 1891 av Gellivare malmfält.Uppfinningarnas bok band V, 1902, s. 174-176. Det företaget bildades av Carl Otto Bergman tillsammans med konsul Gustaf Emil Broms. AB Gellivare Malmfält kom att äga järnmalmsfyndigheterna i såväl Malmberget som Luossavaara-Kiirunavaara. Under några år arbetade Bergman i ledningen för bolaget, samt inmutade andra malm- och mineralfyndigheter inom lappmarkerna.
Det engelska bolaget hade även påbörjat anläggandet av en järnväg till Luleå, men inte förrän denna inlösts av svenska staten färdigställdes Malmbanan 1891. Först då kunde malmbrytningen i Gällivare utvecklas till fullo. Det första malmtåget lastades år 1888 - det var början på den stora malmruschen som skulle komma att förändra hela Malmfälten.
Under Malmbergets första år bodde arbetarna i träkojor som spikats ihop av kasserade dynamitlådor. En rekonstruktion av delar av denna bebyggelse gjordes till Malmbergets 100-årsjubileum 1988.SVT 15 december 2016Gällivare kommun (pdf)
Malmbanan kommer
Bygget av Malmbanan föregicks av en lång nationell diskussion om järnvägens utsträckning och hur den skulle sammanbindas med stambanorna. I Norrbotten framtogs två förslag: endera skulle banan gå mellan Ofoten och Bottenviken, eller endast mellan Gällivare malmberg och Bottenviken.Forsström (1973), sid. 60 Eftersom man i England hade intresse för malmens fosfor ville engelsmännen komma åt malmkropparna i Kaptenslagret.Forsström (1973), sid. 133 1879 sökte därför några engelska finansiärer koncession för en järnväg mellan Gällivare och Luleå, som skulle sammanbindas med stambanan i Boden, men Arvid Posses ministär sade nej till förslaget. Några år senare sökte Robert Schough, en av männen bakom det blivande LKAB, och överläkaren Alrik Ljunggren koncession för en järnväg mellan malmfälten, Siknäs och Haparanda, men även dessa fick nej. Ljunggren sökte då själv koncession för en banan mellan Ofoten, malmfälten och Luleå och fick den 8 december 1882 ja till förslaget. Ljunggren överlät koncessionen på det engelska bolaget Wilkinsson & Jarvis Co Ltd, som kort därpå bildade bolaget The Northern of Europe Railway Co Ltd. Bolaget bytte omsider namn till The Swedish and Norwegian Railway Co Ltd, som i december 1883 slöt avtal med Gellivare AB. På grund av ekonomiska problem kom inte järnvägsbygget igång ordentligt förrän 1886 och den 16 december 1887 anlände det första tåget till Gällivare. Den 1 mars 1888 nådde så järnvägen Malmberget.Forsström (1973), sid. 61-62
För att stabilisera företagets ekonomi började The Swedish and Norwegian Railway Co Ltd exportera malm och kom därvid att fungera som ett gruvbolag i Malmberget. Svenska staten vägrade dock att godkänna järnvägen för trafik och i oktober 1888 upplöstes Wilkinsson and Jarvis Co Ltd.Forsström (1973), sid. 63 Den 24 juli övertog Statens järnvägar (SJ) järnvägen, som rustades upp och trafikerades.Forsström (1973), sid. 64 1892–1893 byggde AB Gellivare Malmfält (AGM) ett stickspår från Malmbergets järnvägsstation till brytplatsen Tingvallskulle och 1895 gjordes ett stickspår från järnvägsstationen till gruvorna i Hermelin, Baron och Välkomma.Forsström (1973), sid. 107 Järnvägen ledde till en stor effektivisering av gruvbrytningen; de treaxliga engelska järnvägsvagnarna kunde frakta 25 tons last vardera och både vagnar och ånglok hade tryckluftsbromsar, vilket var unikt för Sverige.Forsström (1973), sid. 110 Redan under det första året bröts 20 000 ton malm och 1894 bröts över 500 000 ton. På 1910-talet elektrifierades järnvägen och på 1930-talet utvecklades den så kallade Malmbergsvagnen, som kunde frakta upp till 25 ton last.Forsström (1973), sid. 117
I och med att gruvbrytningen på 1950-talet nådde 300 meter under jord och gruvmynningarna flyttades närmare Vitåfors, förlorade järnvägen till Malmberget sitt syfte. Järnvägsstationen och bangårdarna lades ner och 1963 stängdes järnvägen.Forsström (1973), sid. 119 Under 1960-talets samhällsomvandling avvecklades järnvägsområdet och blev istället centrum för gymnasieskola, ishall, badhus och sporthall. Det finns en järnväg från Gällivare till Vitåfors där malmen transporteras idag.
Kåkstaden Huvudartikel: Kåkstan miniatyr|Museet Kåkstan från 1988 är en rekonstruktion av 1800-talets bebyggelse i Malmberget. I och med att järnvägen ledde till ökad produktivitet krävdes fast arbetskraft i Malmberget och det var just engelsmännen inom järnvägsbolaget som uppförde de första arbetarbostäderna på platsen 1888. Dessa kåkar kallades "engelska barackerna" och var byggda av gamla slipers från järnvägsarbetet. Allt eftersom tillkom förrådsbyggnader runt järnvägsstationen och en storsmedja vid Kaptensgruvans västra mynning. Därefter uppfördes det första gruvkontoret, några dynamitförråd och litet senare tillkom större bebyggelse i Johannes och Hermelin.Forsström (1973), sid. 134 Arbetarna ökade kraftigt i antal vid sekelskiftet och när järnvägsbolaget gjorde konkurs avstannade bebyggelsen helt och kom inte igång igen förrän på 1890-talet, då AGM började bygga egna arbetarbaracker. Trots att bostäderna endast räckte till en tredjedel av arbetarna igångsattes byggandet av affärer och allmänna lokaler; exempelvis uppfördes mötesplatser för IOGT och Verdandi, Disponentbostaden, ett nytt gruvkontor, ett epidemisjukhus och två folkskolor, Hermelinsskolan och Kaptensskolan.Forsström (1973), sid. 142 1896 byggdes Folkets hus i korsningen Kaptensvägen-Hertiggatan.Forsström (1973), sid. 136
På det så kallade Salutorget låg serviceställen såsom Skara-Lasses livsmedel, Kråkslottets Ölservering, Malmbergets Kooperativa Handelsförening, Norrbottens nyheters expedition, Baptistkyrkan, Frälsningsarméns slutliga lokal, Folkets hus, det stora Wennerströmska huset, som inrymde bankkontor, manufaktur och livsmedelsbutik. I anslutning till Salutorget låg Västerlånggatan, som blev "kåkstadens" affärscentra och hälften av de 40-talet serviceställena i Malmberget låg inom 200 meter från järnvägsstationen. I närheten av Västerlånggatan låg Gällivarevägen, där bland annat IOGT, Kafé Tysta Marie, Engströms Skrädderi, "Basar-basens kåk" och apoteket låg. Ovan Västerlånggatan byggdes det gamla området Kilen (sedermera flyttat), som bland annat inrymde Hotell Örn, Skölds bryggeri, Finkelsteins klädbod, mjölkhandlare Ko-Sven, telestationen samt gruvkapellet med bibliotek och läsningssal.Forsström (1973), sid. 153
Även om 1800-talets arbetarbostäder i Kåkstan, som bebyggelsen kom att kallas, var enkla träkåkar eller jordkojor, var "kåkstaden" i regel ett välbärgat samhälle och de goda ekonomierna var ett resultat av gruvans ökade effektivitet.Forsström (1973), sid. 143
Stadsplanering Eftersom de gamla arbetarbostäderna byggts oorganiserat och utan hänsyn till avloppssystem eller brandfara fick ingenjören Henrik Wennerström den 14 november 1894 länsstyrelsens uppdrag att rita Malmbergets första stadsplan.Forsström (1973), sid. 164 Wennerström ritade planen i ett rutnätssystem med alla gator räta, endast Polhemsgatan gick i sned riktning. Rakt genom samhället gick den 52 meter breda Kungsallén som band samman Kaptenslagret och Välkommagruvorna.Forsström (1973), sid. 166 Gatorna byggdes generellt mycket breda; Kyrkallén var 34 meter bred, Hermelinsallén 55 meter bred och övriga gator 18 meter breda.Forsström (1973), sid. 167 Staden byggdes dels intill järnvägsspåret, dels invid ett bäckflöde som underlättade de sanitära problemen. Den sammanlagda arealen för stadsplanläggningen upptog 1 098 866 kvadratmeter, varav 548 572 kvadratmeter för tomtmark och kvarter. Inom arealen låg även en stor myr som upptog över en fjärdedel av Wennerströms utvecklingsområde, vilket kom att utgöra stora problem i framtiden.Forsström (1973), sid. 178