Treblinka var ett nazityskt förintelseläger under andra världskriget, verksamt från den 23 juli 1942 till den 19 oktober 1943. Det inrättades vid den polska orten med samma namn (cirka 270 invånare), i Masoviens vojvodskap i östra Polen.
Historia miniatyr|Betongsyllar har placerats där järnvägsspåret i Treblinka en gång fanns. Reichsführer-SS Heinrich Himmler gav den 17 april 1942 en muntlig order till SS- och polischefen i distriktet Warschau i Generalguvernementet, Arpad Wigand, att uppföra förintelselägret Treblinka. Tillsammans med två andra läger, Bełżec och Sobibór, ingick Treblinka i Operation Reinhard, uppkallad efter Obergruppenführer Reinhard Heydrich och syftade till att förinta Generalguvernementets judiska befolkning. Till skillnad från läger som till exempel Auschwitz-Birkenau, där man använde Zyklon B vid gasningar, använde man sig i dessa tre läger av kolmonoxid från dieselmotorer. Man beräknar att mellan 870 000 och 925 000 judar mötte döden i Treblinka.
Byggverksamheten inleddes i slutet av maj 1942 och leddes av SS-Obersturmführer Richard Thomalla. Lägret hade initialt tre gaskammare som var och en mätte 4 x 4 m med en höjd på 2,6 m. Gaskamrarnas utformning följde dem i Sobibór. Lägret omgärdades av ett taggtrådsstängsel med instuckna trädgrenar för att försvåra insyn. Treblinkas area var 600 x 400 m. I hörnen av denna rektangel uppfördes åtta meter höga vakttorn. Den 23 juli 1942 anlände de första transporterna från Warszawas getto. Lägerledningen märkte tämligen snart att tre gaskammare var för få för den mängd människor som deporterades till Treblinka. Från september till oktober 1942 uppfördes tio nya gaskammare, vilka var och en mätte 4 x 8 m. Dessa tio kammare rymde sammanlagt 3 800 personer.
Från juli 1942 till januari 1943 transporterades judar från Warszawa och distriktet Warszawa, från distrikten Radom och Lublin, från Bezirk Bialystok och Theresienstadt. Senare under 1943 anlände judar från Białystok, Bulgarien, Thrakien och Grekland.
Treblinka var verksamt till den 19 oktober 1943, då de kvarvarande fångarna sköts ihjäl. Kort därefter revs lägret och man försökte förinta samtliga spår.
Dr. Janusz Korczak, Stefania Wilczyńska samt nära 200 barn och lärare från Korczaks barnhem, deporterades den 5 augusti 1942 från Warszawas getto och mördades i Treblinka.
Treblinka I Treblinka I var ett tvångsarbetsläger och inrättades den 15 november 1941. Det ersatte ett provisoriskt läger instiftat tidigare under året av SS-Sturmbannführer Ernst Gramss. Till Treblinka I sändes fångar som gripits av Gestapo i Sokołów. Omkring 20 000 interner registrerades i Treblinka I. Omkring hälften av dessa avled av utmattning, svält och sjukdomar. De flesta fångarna arbetade 12- till 14-timmarsskift i ett 17 hektar stort stenbrott. Treblinka I försåg den tyska krigsinsatsen med byggnadsmaterial. Kommendant för lägret var Theodor van Eupen. En av vakterna, SS-Untersturmführer Franz Schwarz, dödade fångar med en hackyxa eller hammare. Treblinka I stängdes den 23 juli 1944.
Treblinka II Treblinka II (officiellt benämnt SS-Sonderkommando Treblinka) var indelat i tre sektioner: 1) administrativa lägret, 2) ankomstområdet och 3) förintelseområdet där gaskamrarna var belägna.
I sektion 1 fanns kommendantens kontor samt SS-männens och de ukrainska vakternas bostäder. Här fanns även kök, bageri, tvätteri, skrädderi och skomakeri samt snickeri och sjukstuga. Kurt Franz lät även inrätta ett litet zoo med rävar, påfåglar och rådjur.
Sektion 2 var ankomstområdet med ett järnvägsspår och en perrong med ett stationsur och falska destinationsskyltar. Bakom ett stängsel fanns två baracker för avklädning och tillvaratagande av pengar och värdesaker. Längre bort låg en militärsjukhusbyggnad, Lazarett, med ett rött kors målat på fasaden. Denna byggnad var dock ingalunda något sjukhus, utan en del av mordapparaten i Treblinka. I byggnaden beordrades offren att klä av sig och sätta sig vid en sju meter djup grop, där de sköts ihjäl med nackskott av Willi Mentz eller August Miete. Den senare kallades Malakh Ha-Mavet, "dödsängeln". Offren var i huvudsak äldre och funktionshindrade personer, men även barn.
Den tredje sektionen var själva förintelsesektionen, avskärmad med höga jordvallar. Från avklädningsbarackerna föstes de nakna männen och kvinnorna genom "der Schlauch" ("slangen"), en passage med höga taggtrådsstängsel, täckta med trädgrenar för att förhindra insyn. Denna gång kallades även för "Himmelstrasse" ("Vägen till himlen"). På motstående sida av gaskamrarna grävdes gigantiska massgravar, som mätte 50 x 25 x 10 m. I mars 1943 ersattes dessa massgravar successivt med kremeringsgropar.
Förintelseprocessen I de nazityska koncentrationslägren belägna i Tyskland, till exempel Buchenwald och Dachau, österrikiska Mauthausen, och i tyskockuperade territorier utnyttjades fångarna som tvångsarbetskraft. Förintelseläger som till exempel Treblinka, Bełżec och Sobibór hade endast en funktion: att ta död på dem som sändes dit. Treblinka var uppfört som ett transitläger för att inte väcka misstankar hos de ankommande. Vid ankomstområdet fanns tågtidtabeller, en falsk urtavla, destinationsorter, en biljettlucka och en stoppskylt med texten ”Ober-Majdan”. Majdan var namnet på en liten by, belägen 5 kilometer från lägret.
Polska judar miniatyr|höger|Judar tvingas ombord på godsvagnar vid Umschlagplatz i Warszawa 1942. Den 22 juli 1942 inleddes massdeportationen av judar från Warszawas getto till Treblinka; den dagen transporterades 6 500 judar. Tidigare samma dag hade Hermann Höfle beordrat juderådet att dagligen välja ut omkring 6 000 judar för deportation. Treblinkas gaskammare togs i bruk dagen därpå. Från den 23 juli till den 28 augusti 1942 deporterades omkring 312 500 judar till Treblinka. Från Warszawas getto och distriktet Warschau deporterades 245 000 judar, från distriktet Radom 51 000 judar och från distriktet Lublin 16 500 judar. Tusentals fångar avled av utmattning, kvävning och törst i de överfulla godsvagnarna. Vid ankomstområdet togs de nyanlända emot av ett Sonderkommando och fördes omedelbart till avklädningsbarackerna, där de anmodades att lämna ifrån sig kläder, pengar och värdesaker. Därefter föstes de till gaskamrarna.
Judar från tyskockuperade territorier Från oktober 1942 till mars 1943 deporterades omkring 20 000 judar från Riksprotektoratet Böhmen-Mähren via Theresienstadt samt från bulgariskockuperade Thrakien, Makedonien och Pirot. Dessa judar anlände vanligtvis i personvagnar och hade med sig bagage och färdkost. Allt detta togs om hand av SS-män och transporterades till förrådsbaracker. Det frikopplade loket åkte tillbaka till Małkinia Górna för nästa tåglast. Under tiden tog sig de deporterade ut ur tågvagnarna. De judar som gjorde motstånd fördes till lägrets Lazarett och sköts ihjäl av bland andra Willi Mentz.
Gaskamrarna Efter avklädningen tvingades män, kvinnor och barn med piskor till gaskamrarna. Enligt vittnesmål från SS-män gasades männen först, medan kvinnor och barn väntade utanför. De kunde då höra hur männen skrek och blev medvetna om vad som väntade dem; detta ledde till panik, dödsångest och i vissa fall ofrivillig tarmtömning. Enligt Franz Stangl, kommendant i Treblinka från september 1942 till augusti 1943, kunde man döda 3 000 personer på tre timmar. Förintelseprocessen började tidigt på morgonen och kunde hålla på till sent på kvällen. Stangl vittnade om att Treblinka hade kapacitet att döda mellan 12 000 och 15 000 på 14 timmar. Enligt andra beräkningar hade Treblinka en kapacitet att döda upp till 25 000 personer per dygn.
Området där gaskamrarna var belägna var helt avskärmat från det övriga lägret. Gaskamrarnas innerväggar och tak var täckta med tjärpapp. Golven var försedda med plattor i galvaniserad plåt. De massiva trädörrarna tätades med gummi och hade utvändigt en tvärslå. Gasningen skedde med avgaser från en dieselmotor, installerad i ett särskilt rum.
I september 1942 uppfördes nya gaskammare i Treblinka, under ledning av Erwin Lambert. Ursprungligen hade Treblinka haft tre gaskammare; nu byggdes tio stycken, 8 gånger 4 meter stora. Franz Stangl övervakade arbetet och rekvirerade byggnadsmaterial från den närbelägna byn Małkinia Gorna. Man utökade även antalet motorer till två. Gaskamrarnas metalldörrar togs från sovjetiska militärbunkrar i området kring Białystok. Dessa dörrar var utrustade med en glasförsedd tittglugg, vilket gjorde det möjligt att betrakta förloppet under gasningen. Efter omkring 20–25 minuter öppnades dörrarna. Enligt Jankiel Wiernik, som överlevde Treblinka, kunde vissa döda kroppar fortfarande befinna sig i stående eller sittande ställning på grund av trängseln i kammaren. Döda mödrar höll sina livlösa barn i famnen. De med avföring och menstruationsblod täckta kropparna släpades ut ur kamrarna och särskilda arbetsjudar bände upp käkarna för att dra ut tänder med guldfyllningar.
Kremering miniatyr|höger|250px|Ett monument i sten som skall efterlikna en av de kremeringsgropar där liken brändes.
I mars 1943 började man i Treblinka att kremera de mördades kroppar i stora gropar. Reichsführer-SS Heinrich Himmler hade beordrat att spåren efter massmordet skulle utplånas. Månaden därpå upptäckte retirerande tyska trupper massgravar i Katyn i närheten av Smolensk. Gravarna innehöll liken efter tusentals polska officerare, mördade av NKVD. Den nazistiska ledningen insåg då till fullo att massgravarna i bland annat Treblinka, Belzec och Sobibór en dag skulle upptäckas och vittna om det enorma massmordet. I Treblinka organiserades kremeringarna av SS-Oberscharführer Herbert Floss, som instruerade SS-vaktmanskapet att bränna liken på stora likbål. Rälsskenor användes som eldgaller som placerades på fyra betongpelare, var och en 75 centimeter hög. På gallret lades ett lager med kroppar och ett lager med trä och så vidare. Vid full kapacitet, då kremeringsgroparna brann dygnet runt, kunde man bränna omkring 12 000 kroppar samtidigt. Överlevaren Jankiel Wiernik beskriver likbålen:
Organisation Treblinkas vaktmanskap bestod av 20–25 tyska och österrikiska SS-män och 80–120 vakter. De senare, som var Volksdeutsche eller ukrainare, hade fått sin utbildning i lägret i Trawniki. Arbetssysslorna i Treblinka sköttes av judiska fångar. Den blå arbetsenheten tog hand om de ankommande tågen. De låste upp godsvagnarna, hjälpte ut människorna och bar ut dem som redan var döda. De tog ut resväskor och annan packning och rengjorde godsvagnarnas golv. Den röda enheten samlade ihop och sorterade pengar, värdesaker och andra ägodelar. Därefter lämnades dessa till den gula enheten, som hade i uppgift att ta vara på särskilt kostbara föremål och kläder. Denna enhet sprättade även bort judestjärnan från samtliga ytterplagg och avlägsna penningsedlar som hade sytts in i klädfodret. En enhet desinfekterade förrådsutrymmena och säckarna med tillvarataget kvinnohår. Guldenheten samlade ihop och räknade sedlar samt värderade guld och juveler. Dödsenheten transporterade de döda kropparna till massgravarna och kremering. De höll kremeringseldarna brinnande, krossade kvarvarande benbitar och samlade in askan för bortskaffande.
Fångarna hotades ständigt av misshandel eller avrättning. Självmord, särskilt bland de judar som arbetade vid gaskamrarna och kremeringsgroparna, var mycket vanligt. Enligt överlevaren Jankiel Wiernik kunde så många som femton till tjugo fångar ta livet av sig under en och samma dag.
Fångupproret