Prostitution i Schweiz syftar på prostitution och relaterat sexarbete i Schweiz. Verksamheten är laglig, sedan 1942, och reglerad. Människohandel, prostitution genom tvång och de flesta former av koppleri är olagligt. Licensierade bordeller, oftast inrättningar med en reception och ett antal studiolägenheter (enrumslägenheter med kokvrå), är dock relativt vanliga.

Bedömningar har angett antalet prostituerade i Zürich till cirka 5 000 och antalet i hela landet till mellan 14 000 och 20 000. Majoriteten av de prostituerade härrör från Latinamerika, Centraleuropa eller Östasien. På senare år har antalet prostituterade i landet ökat. Många i branschen marknadsför sig via tidningsannonser, mobiltelefon och lägenheter som hyrs i andra hand, en del accepterar betalning via kreditkort.

Historik

Medeltiden och fram till 1700-talet Under medeltiden rapporterades sexhandel (med kvinnliga sexsäljare och manliga sexköpare) försiggå bland annat i form av bordeller, på värdshus och på offentligha badanläggningar. Sådan verksamhet noterades bland annat i samband med konciliet i Basel 1431–1449 och vid marknaderna i Zurzach. I många schweiziska städer reglerade de styrande prostitutionen genom att förbjuda den utom på särskilda anläggningar (det vill säga bordeller). En sorts stigmatisering av sexsäljarna infördes, genom att de tvangs bära ett märke för att kunna skilja dem från "ärbara" kvinnor.

Runt år 1500 stängdes de schweiziska stadsbordellerna, som ett försök att stoppa storleken på den syfilisepidemi som nu börjat bli kännbar. Motsvarande stängningar gjordes i andra delar av Centraleuropa under 1500-talet, även som del av reformationens påverkan på den allmänna samhällsmoralen. Fram till slutet av 1700-talet och omvälvningarna under revolutionstiden slog myndigheterna ner hårt på skörlevnad och lösaktighet, och man fängslade prostituerade som man kunde identifiera. Utvecklingen med lyxprostitution à la kurtisaner i adelns Frankrike hade ingen motsvarighet i det mer lantliga Schweiz, där prostitutionen endast kunde fortgå i det fördolda – i privatbostäder eller på vissa härbärgen.

1800-talet, till 1942 I mitten på 1800-talet skedde nästa förändring av sexhandeln i Schweiz. Städerna växte, och mängder av unga män och kvinnor flyttade från landet in till den urbana miljön. Det växande antalet arbetare, borgarsöner och soldater i sina kaserner innebar en större efterfrågan på sexuella tjänster. Påvra arbetsförhållanden och låga löner inom kvinnodominerade instegsyrken bland husor, servitriser, försäljare och andra innebar att vissa unga kvinnor enstaka gånger eller mer regelbundet valde att dryga ut lönen genom prostitution. I vissa fall skedde prostituerandet via tvång från värdshusvärdar eller affärsinnehavare som ägnade sig åt en sorts människohandel. Den förekommande prostitutionen tolererades dock för det mesta, utom när det gällde manlig prostitution som räknades som ett sedesbrott och belades med straff i städer som Zürich och Basel.

De schweiziska städerna vacklade ofta mellan tolerans och undertryckande, där själva sexarbetet inte var förbjudet men marknadsföringen av den var det. Så länge det sköttes diskret var inte heller koppleri straffbart. 1840 etablerades de första reglementerade bordellerna i Zürich, 1873 i Lugano.

I slutet av seklet växte motståndet mot sexbranschen, inspirerat av engelskan Josephine Butler som ville avskaffa – den reglementerade – prostitutionen helt och hållet. Av moraliska skäl stängdes 1886 bordellerna i Lugano, de i Zürich 1897 och de i Lausanne två år senare. Fram till mellankrigstiden försvann resten av (de öppet synliga) bordellerna i landet. Prostitution förbjöds formellt 1925. Assessing Prostitution Policies in Europe. (2019). Storbritannien: Taylor & Francis. s. 187

Resten av 1900-talet Prostitutionen som sådan blev laglig i Schweiz 1942, även om många av kringaktiviteterna då var olagliga. Mellan 1914 och 1960-talet var prostitutionen frånvarande från den allmänna diskussionen, och den kunde endast noteras i vissa barer eller klubbar eller på "vissa" gator (eftersom bordeller då innebar koppleri, vilket var förbjudet).

I samband med den sexuella revolutionen började prostitutionen återigen bli en samhällelig fråga under 1970-talet. Diskussionerna väcktes också av det växande aids-problemet under 1980-talet, där problemet med sexualmoral inte längre var det centrala. 1992 gjordes en översyn av lagstiftningen kring sexualbrott i Schweiz. Det ledde bland annat till att straffet för koppleri togs bort, liksom att passiv marknadsföring av sexuella tjänster inte längre heller var straffbart. Dessutom skrotade man den tidigare klassningen av prostitution som ett brott mot en offentlig moral.

Samtidigt behövde de styrande väga de ökade friheterna emot andra viktiga hänsyn. Det gällde bland annat skyddet för minderåriga, regler angående utlänningar som besökte landet, bygg- och handelsregler. På det stora hela innebar lagförändringarna i slutet a 1900-talet dock till en ökad acceptans för bordeller eller andra inrättningar för sexförsäljning (i stort sett av kvinnor till män) både i större och mindre orter.

2000-talet Ett avtal om fri rörlighet skrevs 1999 under mellan Schweiz och Europeiska unionen, kopplat till Schengensamarbetet. Genom inkluderingen av Rumänien och Bulgarien i Schengensamarbetet 2009 (fullständigt genomfört under 2014) har mängden prostituerade med ursprung i dessa två länder ökat i Schweiz. Även kvinnor från Thailand, Afrika och Latinamerika har blivit vanligare inom den schweiziska sexbranschen. I början av 2000-talet ökade gatuprostitutionen, ofta praktiserad av drogmissbrukare och under ohygieniska arbetsförhållanden, vilket ledde till politiska diskussioner om att försöka sig på ytterligare reformer.

2013 installerades den första "drive-in"-anläggningen kopplat till sexarbete i Zürich. Detta gjordes i ett försök att möta kritiken från boende i staden som klagat på den allt livligare sexhandeln, samt för att ge sexarbetare en smula drägliga arbetsvillkor. Sexarbetet var tänkt att ske inuti sexköparens bil, i ett specialbyggt parkeringshus med säkerhetsvakter och där den hugade sexköparen kunde ta direktkontakt med ett urval av sexsäljare. För att öka tryggheten för sexsäljaren gav de inväggade parkeringsplatserna endast möjlighet att öppna bilens dörrar på höger sida, motsatt förarplatsen. Vid parkeringsplatsen fanns även en larmknapp för bruk vid en nödsituation. Parallellt med installationen av sådana "drive-in-läggningar" införde staden Zürich ett förbud mot gatuprostitution.

Zürichs initiativ för att reglera prostitutionen följde i spåren av en i stora drag lyckad satsning två decennier tidigare med att få bukt med ett antal problem kring det tunga narkotikamissbruket i staden. Där införde man bland annat ett bytesprogram för injektionssprutor.

2013 var även året då minimiåldern för en sexarbetare höjdes från 16 till 18 år.

I stora delar av landet är bordeller eller liknande inrättningar, oftast anordnade som en reception och ett antal studiolägenheter (enrumslägenheter med kokvrå), relativt vanliga. I Genève inköpte stödorganisationen Aspasie 2022 in ett tidigare hotell som tidigare frekventerats av prostituerade, i syfte att förbättra arbetsvillkoren för stadens sexarbetare. Många kantoner hade under covid-19-pandemin förbjudit sexarbete, men under nedstängningen hade prostituerade i regel inte möjlighet att erhålla ekonomiskt stöd utan var tvungna att använda sina egna sparmedel. Utländska medborgare boende i Schweiz förväntas inte behöva begära socialhjälp eller annat stöd från staten.

Förhållningssätt och organisering Sexarbete/prostitution är numera (2020-talet) lagligt i Schweiz, men reglerat på kommunal eller kantonal nivå. Marknadsföring är i regel begränsad till vissa gator i städerna.

Sexarbetare ses lagligen som egenföretagare eller arbetare, vilket innebär att de som andra löntagare behöver betala skatt. Eftersom många sexarbetare är rörliga, drabbas de extra av olika pappersexercis i olika kommuner och kantoner. I praktiken kan de därför inte hävda sin rätt till sjuk- och hälsovård, rättshjälp eller socialhjälp på samma sätt som schweizare i andra yrkesbranscher. Med EU-pass kan de dock arbeta lagligt i landet. Vissa siffror säger att 96 procent av sexarbetarna i Schweiz är utländska medborgare, och högre priser för sexuella tjänster – liksom en mer laglig bransch – kan ha bidragit till en ökad mängd "gästarbetare" i sexbranschen i Schweiz. Den utländska konkurrensen har samtidigt lett till en överetablering inom gatuprostitutionen, med prissänkningar som följd och en utkonkurrering av många inhemska sexsäljare.

Socialt arbete och facklig organisering görs bland annat via olika specialorganisationer. I Romandiet finns Aspasie, grundad 1982. På riksplanet finns sedan 2015 det statsstödda nätverket Procore, vars 30-talet samarbetsorganisationer – inklusive Aspasie i Genève – har rådgivningskontor runt om i landet. 2020 publicerades med stöd från både Aspasie och Procore, intervjuboken Ich bin Sexarbeiterin, där ett antal sexarbetare uttalade sig om sitt arbete och sin vardag.

Debatt, aktivism och människohandel Motståndet mot prostitutionen är inte lika stark i Schweiz som i länder där inspiration kommit från den svenska modellen kring prostitution. I slutet av 2010-talet växte dock debatten inom landet i frågan, mellan bland annat den tyskspråkiga Frauenzentrale Zürich och förespråkarna för sexarbete är arbete. Vissa ser prostitution/sexarbete som slaveri, men motståndarna till den svenska modellen (som kriminaliserar sexköp) hävdar att denna lagmodell i praktiken ökar våldet mot sexarbetarna. Talespersoner för nätverket Procore menar att det relativt vanliga våldet mot sexarbetare i landet till stor del beror på stigmatisering, inte på att sexköp är lagligt.

Den schweiziska förbundsförsamlingen röstade 2022 med siffrorna 172–11 ner ett förslag att införa en lag som skulle ha förbjudit sexköp efter svenskt mönster. Förbundsrådet menade då att den svenska lagens effektivitet inte var bevisad, i en miljö med internet och en allt mindre synlig svensk sexbransch. Dessutom menade man att de schweiziska myndigheterna gjort tillräckligt mycket åtgärder för att bekämpa människohandeln i och kring branschen. I ett prejudicerande mål kring en sexköpare som inte betalade före utförandet av tjänsten fastslog Schweiz förbundsdomstol dock att prostitution i Schweiz inte var ett exempel på dålig moral (jämför den svenska vandelsprövningen).

Människohandel Offer för människohandel finns i den schweiziska sexbranschen, liksom den finns inom olika hushållstjänster, inom sjukvårdssektorn, jordbruket, byggindustrin och turismen. Kvinnliga offer är i en del fall från Nigeria, Eritrea och Etiopien, medan manliga offer för människohandel (både inom sexbranschen och i andra branscher) bland annat påträffats hos asylsökande från Eritrea och Afghanistan.

Vissa menar att problemet med människohandel inom sexbranschen i bland annat Genève är omfattande. Journalisten och aktivisten Julie Bindel har återkommande lyft sin syn på problemen inom den schweiziska sexbranschen. Bindel tror inte att den myndighetssamverkan som arbetar emot människohandel i bland annat kantonen Genève är effektiv.

Vid en rikstäckande razzia 2025 identifierades 130 potentiella offer för människohandel (av totalt 457 kontrollerade personer), efter polisinsatser i elva kantoner och med fokus på brottslighet med rumänsk koppling. I kantonen Valais engagerades 250 personer i kontrollerna, där man efter besök på sju "salonger" inte hittade något misstänkt människohandelsoffer. På riksnivå besöktes 148 lokaler och prostitutionsstråk.

Referenser

Noter

Kategori:Prostitution i Schweiz