S:ta Margaretas kyrka, också kallad Vemo kyrka är en medeltida stenkyrka i Vemo i Finland, byggd mellan 1425 och 1440. Den ligger i Vemo by, cirka två kilometer från centralorten Vinkkilä. Kyrkans skyddshelgon är S:ta Margareta. Helgonet avbildas också på Vemos kommunvapen. Finlands museiverk har klassificerat kyrkan och den gamla prästgården som en nationellt betydelsefull bebyggd kulturmiljö.

Vemo församling grundades troligen redan i början av 1200-talet, även om skriftliga källor omnämner församlingen först 1331. Församlingens första träkyrka låg troligen på samma plats som den nuvarande stenkyrkan. Markus Hiekkanen har daterat stenkyrkan till tiden mellan 1425 och 1440. Halvtornet vid kyrkans västra gavel är från andra hälften av 1400-talet, och likkällaren bredvid är från början av 1800-talet. Klockstapeln på kyrkans norra sida byggdes 1826.

De medeltida dragen är väl bevarade. Förutom likkällaren är de enda nyare tilläggen några stödpelare i långhuset och sakristian samt ändringar av dörr- och fönsteröppningar. År 1905 renoverades kyrkan enligt arkitekten Georg Wasastjernas ritningar, och den senaste konserveringen genomfördes 1994–1996 enligt LPR arkitekters ritningar. Arkeologiska utgrävningar har gjorts inne i kyrkan under 1990-talet. Ett fundament för ett prästaltare, från kyrkans första tider, upptäcktes då i sakristian. Resterna av ett stort gravvalv och början av en tunnel som leder till kyrkogården avslöjades under korets golv. Dessutom hittades medeltida mynt under sakristians och vapenhusets golv. De äldsta dateras tillbaka till 1320- och 1340-talen.

Arkitektur, inredning och dekorationer miniatyr|Klockstapeln är till vänster. Kyrkan yttre mäter 33×15 meter. Sakristian ligger i norr och vapenhuset i söder. Vapenhuset är anslutet till ett lägre halvtorn än kyrkan, vilket kan ha byggts som ett gravkapell för någon framstående familj. Det hade ursprungligen ingen ytterdörr, utan var endast tillgängligt från kyrkans insida. I början av 1800-talet byggdes en separat likkällare bredvid tornet. Kyrkans ytterdörrar har behållit sina ursprungliga former, förutom den igenmurade prästdörren. Två av fönstren på västra sidan och ett på södra väggen har bevarats i sin ursprungliga spetsbågsform, men de andra utvidgades 1778 och 1905. Det falsade plåttaket är från 1870-talet.

Kyrkorummet är treskeppigt och är täckt ett korsvalv, som också återfinns i sakristian och vapenhuset. Mittskeppet är en halvbasilika, betydligt högre än sidoskeppen. Under det nuvarande altaret finns rester av det ursprungliga medeltida altaret, och sakristian innehåller också grunden till ett rivet altare. Altarskivan från början av 1400-talet är huggen ur estnisk kalksten. Predikstolen i barockstil är från 1652 och läktaren från 1687. I övrigt är kyrksalens interiör huvudsakligen från 1840-talet. Bänkarna, läktarna och altarskranket utfördes enligt ritningar av Åbo stadsarkitekt Pehr Johan Gylich år 1844. Gavlarna är helt gjorda av gråsten och saknar de dekorerade gaveltrianglarna av tegel som är typiska för många medeltida kyrkor. År 1905 återupptäcktes medeltida ornament och konsekrationskors. De var täckta med kalkputs och kopior av originalverken målades ovanpå under överinseende av arkitekten Carl Frankenhaeuser. Under restaureringen 1995–1996 upptäcktes fler målningar i själva kyrksalen och i vapenhuset. De kan nu ses i originalskick. Men de medeltida målningarna i de två östligaste valven är fortfarande täckta. Den södra pelaren i koret har målningar från 1600-talet. Den övre delen av korfönstret hade tidigare ett målat glasfönster tillverkat i början av 1500-talet. Det finns sedan 1905 i Nationalmuseet. Där finns nu ett målat glasfönster av Hilkka Toivola från 1974.

Artefakter miniatyr|Kyrkan från södra sidan och västra gaveln.

Nuvarande artefakter Det äldsta föremålet i kyrkan är ett krucifix från tidigt 1300-tal ovanför den södra dörren. Skulpturen, som representerar Uppsalaskolans stil, anses vara prototypen för krucifixen i kyrkorna i Tövsala och Reso. Krucifixet reparerades av Vemoskulptören Jussi Vikainen år 1939. Andra medeltida föremål är en dopfunt och ett vigvattenkärl från tidigt 1400-tal, vilka är gjorda av kalksten från Kimito. De utfördes av en hantverkare som fått namnet Vemomästaren. Dopfuntens bas i gotländsk stil tillverkades av estnisk kalksten redan vid sekelskiftet 1300. Kyrkan har också ett rökelsekar tillverkat i Finland på 1300-talet och ett triumfkrucifix tillverkat i början av samma sekel, vilket kommer från en gammal träkyrka. I sakristian finns en bokhylla i trä med årtalet 1580 och namnen på två präster ingraverade på den. Den kommer antingen från predikstolen eller ambon.

Bland de nyare föremålen i sakristian finns en gipsavgjutning av Bertel Thorvaldsens Kristusstaty, som förvarades på altaret fram till 1995. Idag har altaret ett krucifix av Jussi Vikainen från 1972. På väggen finns baron Bernhard Rehbinders begravningsvapen från 1705. Bredvid det finns ett svärd som kung Karl XI donerade till Rehbinder. Kyrkotextilierna, designade som studentarbeten vid Egentliga Finlands konstinstitut, togs i bruk 1996.

Flyttade artefakter Följande föremål har flyttats till Nationalmuseet i Helsingfors: Ett altarskåp från 1470-talet, gjort i Bryssel Fyra helgonfigurer i trä, bl.a. Sankt Nikolaus från 1300-talet och troligen en staty av S:t Henrik En staty av S:ta Margareta gjord av sandsten i Lybeck mellan 1430 och 1440

I Nationalbiblioteket förvaras också Kodex Westh som användes i Vemo och går tillbaka till 1540-talet. År 1554 hade Mikael Agricola katalogfört kyrkans guld- och silverföremål som några år senare konfiskerades till kronan under täckmantel av reformationen.

Orglar Den första orgeln i Vemo kyrka tillverkades av JA Zachariassen från Nystad år 1889, och de nuvarande är 22-stämmiga orglar från Kangasala orgelfabrik från 1957 och placerad bakom Zachariassens gamla träfasad.

Klockstapeln I kyrkogårdens nordöstra hörn finns en sengustaviansk klockstapel byggd år 1826, ritad av intendantkontorets arkitekt Anton Wilhelm Arppe. Den nedre delen, som fungerar som porthus, är av gråsten och den övre delen av putsat tegel. De två klockorna i klockstapeln är från 1700-talet. En av klockorna väger 1 700 kilogram och är en av de största i Finland. Den spruckna klockan göts om i Stockholm på Meyers klockgjuteri år 1755. Klockan sprack igen år 1913, en omedelbar omgjutning planerades i Stockholm men sköts upp på grund av första världskriget. Klockan sprack igen 1913, Den göts slutligen om på Bröderna Friis gjuteri i Yxpila Gamlakarleby år 1922. Under en iskall vinter sprack klockan igen och reparerades för tredje gången i Helsingfors år 1956. I början av 1900-talet hade Vemo fortfarande den katolska seden att ringa morgon- och kvällsklockorna på vardagar mellan Sankt Marias dag och Sankt Mikaels dag. På kyrkans södra sida finns stenkällaren till klocktornet som byggdes på 1500-talet, som idag inrymmer kyrkans värmeverk och toaletter.

Kyrkogård och kyrkbacke miniatyr|Den södra porten till den gamla delen av kyrkogården. Kyrkogården omnämns första gången år 1659, då den var omgiven av ett staket. Området har utökats flera gånger under århundradena. Den nya sidan av kyrkogården togs i bruk på 1950-talet, och den senaste utbyggnaden, inklusive ett urnområde, färdigställdes 2009. Bland andra är Samuel Roos, Anders Björkqvist och Hiski Salomaa begravda på kyrkogården. Platsen för Björkqvists grav är okänd, men ett monument av Jussi Vikainen restes för honom år 1934. På kyrkans östra sida finns gravkapell för familjerna Stackelberg och Eneskjöld. Ett gravkapell som Gabriel Andersson Heikkilä lät bygga för sig själv har också funnits på kyrkogården. vänster|miniatyr|Gamla sockenmagasinet på Kyrkbacken. Hjältegravarna är uppdelade i tre delar. De som stupade i vinterkriget finns på kyrkans södra sida och de som stupade i fortsättningskriget finns i två områden på kyrkans västra sida. Minnesmärket Sörjande mor och barn, utfördes av Jussi Vikainen år 1951. Framför kyrkogårdens södra port restes en veteransten 1996. En minnesplakett för skyddskåristen Viljo Lehtomäki fästes på kyrkans vägg 1919. De rödas monument, ritat av Emil Henriksson, restes vid sekelskiftet 1940- och 1950-talen. Bredvid ytterväggen finns ett monument över biskop Bero II Balk, som föddes i Vemo. Minnesstenen, rest 1935, ritades av arkitekten Fredrik Elenius. Kyrkogården har också ett monument över den avlidne i Karelen (1957) av Jussi Vikainen. Det finns en änglaskulptur av skulptören Jussi Hietanen på Lehtos familjegrav.

På området finns ett sockenmagasin, som fungerar som sommarcafé, och ett äldre bårhus. Den intilliggande parken är uppkallad efter biskop Bero Balk, och det finns också ett monument som avtäcktes 2012. I början av 1900-talet fanns ännu ett dussin gamla kyrkstallar. De gamla stallen revs 1920 och ersattes med två moderna stallbyggnader ritade av byggmästare Frans Rekola. Orsaken var att den avvändes för kortspel, superi och sexuella aktiviteter. Men då antalet bilar ökade blev de snart onödiga, och 1939 revs en del av stallet på kyrkans östra sida. Vemo gamla prästgård ligger på sin ursprungliga plats ungefär en halv kilometer väster om kyrkan. Dess huvudbyggnad är från 1870-talet.

Övrigt Vemo kyrka förknippas med en sägen från katolsk tid om Långa-Piena, som mördade tre av sina brudar. Enligt sägnen gick han, på grund av sitt brott, igen och uppehöll sig i en tegelnisch på östra gavelväggen i vapenhuset. Så småningom fick han förlåtelse av de mördade kvinnorna och efter en exorcism av en präst kunde Piena återvända till sin grav. Historien från Vemo kyrka i Finland är även känd i andra nordiska länder, Baltikum och norra Tyskland.

Källor

Kategori:Byggda kulturmiljöer av riksintresse Kategori:Kyrkobyggnader i Egentliga Finland