Dissenterförsamlingen i Våmhus, formellt kallas Wåmhus Baptistförsamling var en bapitsförsamling i Våmhus socken.

Som juridisk självständig församling bildades den 1868 och upplöstes 1891, men som kyrligt samfund har den en mycket längre historia.

Frikyrklighet hade gjort sitt insteg i Dalarna i början av 1850-talet. Särskilt i Orsa socken kom läseriet att få fäste, och under perioden 1852-1854 dömdes 210 personer i Orsa till böter eller fängelsestraff för att ha brutit mot konventikelplakatet. Den starka förföljelsen fick många att läsarna att närma sig baptismen och 6 juni 1854 förrättades det första vuxendopet i Enån i Orsa av Ferdinand Hejdenberg då 16 personer döptes och bildade den första baptistförsamlingen. 16 juni skedde ett nytt dop i Älvdalens socken där 60 personer döptes. Samtidigt ledde den kyrkliga förföljelsen till en kraftig opposition bland de liberala med Aftonbladet som det främsta språkröret för kritiken mot relionsförföljelsen. Rådmannen i Uppsala Lars Vilhelm Henschen åtog sig flera gånger baptisternas sak som rättegångsbiträde, sedan han 1853 blivit riksdagsman kom han där att driva frågan om religionsfrihet.

Samtidigt fortsatte baptismen att växa, 1855 bildades församlingar i Mora och Våmhus 1855. I Våmhus kom ledaren av bli Säs Per Persson från Björkvassla, som 1854 döpts av Näs Per Pehrsson från Orsa, och själv var dopförrättare vid det första dopet i Våmhus, som förrättades vid en ö i Orsasjön 9 juni 1855. 1857 invigdes församlingens första kapell i byn Limbäck. Medlemstalet ökade efterhand, 1858 fanns 110 medlemmar, 1859 var de 141. 1858 upphävdes konventikelplakatet, vilket försvagade statskyrkans maktmedel mot frikyrkorna, men samtidigt började de inre lärostriderna göra sig gällande. August Sjödin lanserade vid den här tiden den extrema syndfrihetsläran, och fick i Säs Per Persson en ivrig anhängare. Han ryckte med sig de båda andra ledarna i Våmhus, Fors Olof Jonsson och Mårten Olof Ersson. Trosstriderna förde med sig kraftigt manfall bland baptistförsamlingarna i övre Dalarna, som minskade sina medlemmar från 741 personer år 1858 till 168 personer år 1861. Våmhusförsamlingen hade 1861 minskat till endast 10 personer. Förutom Sjödins lära orsakades splittringen av Mormonkyrkan, som samtidigt bedrev mission i övre Dalarna och förmådde sina anhängare att emigrera. 1862–1863 låt Våmhus baptistförsamling helt nere, men 1864 skedde en återsamling runt Mårten Olof Ersson.

Ett allt starkare stöd för en ökad religionsfrihet ledde till 1860 års dissenterlag, som gav möjlighet för baptister och andra frireligiösa att bilda fria församlingar. Möjligheten var dock hårt kringskuren, och lagen talade om "avfall från den rena evangeliska läran", något som baptisterna ansåg sig bekänna sig till i högre grad än statskyrkan. Det ledde till att baptisterna på en konferens i Stockholm 1861 förkastade möjligheten att bilda fria församlingar. En petition överlämnades i december 1862 till justitiestatsministern Louis De Geer, utarbetad av Anders Wiberg och Lars Vilhelm Henschen med över 4.100 namnunderskrifter där man tog avstånd från dissenterlagen.

Trots det verkar det som Fors Olof Jonsson, som ännu utgjorde en av ledarna inom baptistförsamlingen i Våmhus, var drivande i att skapa en friförsamling. Arbetet verkar ha startat mycket kort efter att baptistförsamlingen återförenats 1864, och skedde genom brev till Lars Vilhelm Henschen att driva deras sak. De första skrivelserna är även undertecknade av baptister från Älvdalen, och Fors Olof Jonsson understryker att det man ville skapa var en fri kyrka, inte en fri församling. Ansökningarna om att utträda ur statskyrkan 1865 undertecknades av medlemmar från baptistförsamlingarna i Orsa, Våmhus och Älvdalen. Kunglig Majestät infordrade yttranden från kontraktsprosten i Mora, domkapitlet och länsstyrelsen. Församlingen var även tvungen formulera sig kring begraving och begravningsplatser, fattigförsörjning, skolundervisning, förrättande av vigsel med mera. Vid jultid 1866 hade utlåtanden inkommit från alla berörda myndigheter och församlingen klargjort alla nödvändiga åtaganden. 17 maj 1867 återvisade dock Kunglig Majestät ärendet då baptisterna inte genomgått de i dessenterlagen stadgade varningarna. Baptisterna i Våmhus mottog under sommaren 1867 de lagstadgade varningarna för utträde ur kyrkan. Därefter inskickades 12 december 1867 en ny ansökan. Sedan man fått underrättelse att tillstånd inte skulle beviljas för att bilda Svenska Frikyrkan om man tänkt sig, ändras ansökan 20 december 1867 till att gälla Dissenterförsamlingen i Våmhus. Trots att domkapitlet avstyrkte, kom regeringen 8 januari 1868 att godkänna bildandet av församlingen.

Folkmängden i dissenterförsamlingen kom 1868 att omfatta 241. 1885 var antalet 301 personer. Emigration till Amerika ledde till ett ständigt tapp bland församlingsmedlemmarna. Väckelser, 1875 och 1896 (efter dissenterförsamlingens upplösning) och den största 1884 ledde dock till ökningar bland medlemmarna. De flesta kom från Våmhus, men även vissa Orsabaptister anslöt sig då man hade problem att erhålla giltig vigsel i statskyrkan utan att vara konfirmerade. Församlingen hade svårt att förhålla sig till herrarbetet som man gärna ville få bort. Männen som särskilt reste för att sälja såll och korgar förmanades att undvika starka drycker och köpenskap på söndagarna. Hårarbeten sågs som syndigt och motarbetades, kvinnor som sysslade med detta nekades i flera fall respass och blev i några fall uteslutna ur församlingen. 1883 beslutade man förbjuda nattfrierier. En vardagsskola inrättades i Limbäck och en småskola i Bäck. Man hade ingen möjlighet att avlöna lärare, utan undervisningen sköttes av lekmän. De äldre barnen fick gå i socknens småskola. Trots att man böll kapell och predikant, skola och lärare samt svarade för visst understöd till sina fattiga fick man fortsätta betala full kyrkoskatt, något som ledde till stort missnöje. Genom Lars Vilhelm Henschen försökte man driva den saken, men utan framgång. Det gamla kapellet ersattes 1878 av ett nytt, uppfört av timmermän från Leksand. I slutet av 1870-alet skakades församlingen av en schism, sedan Helge Åkesons trossatser vann insteg i församlingen. 1879 skedde en omröstning om utträde ur Svenska baptistsamfundet, men en majoritet röstade för att stanna kvar. Senare kom Helge Åkeson och hans anhängare att förbjudas att verka inom församlingen.

Med tiden kom dock kostnaderna för att hålla skolgång och kyrkobokföring att kännas allt mer betungande. Medlemmarnas barn kom även att räknas till församlingen, även om de senare inte längre ville bekänna sig som baptister så vida de inte i stället valde gå med i statskyrkan. Samtidigt hade religionstvånget från kyrkan lättat något. 1891 ansökte församlingen om att slippa sin särställning vilket beviljades, och samma år upplöstes dissenterförsamlingen, även om baptistförsamlingen i Våmhus levde vidare.

Källor Dissenterförsamlingen i Våmhus, artikel av Björn Hallerdt i Dalarnas hembygdsbok, 1963

Kategori:Svenska Baptistsamfundet