Entreprenörsstaten: Så skapade staten smarta telefoner och andra epokgörande innovationer är en bok från 2013 skriven av Mariana Mazzucato som argumenterar för att USA:s ekonomiska framgång är ett resultat av statligt finansierade investeringar i innovation och teknologi, snarare än av den småstats- och frimarknadsdoktrin som ofta tillskrivs äran för landets starka ekonomi. Mazzucato menar att det är särskilt viktigt att förstå skillnaden mellan "myten" och verkligheten bakom denna framgång och säger: "Om resten av världen vill efterlikna den amerikanska modellen, bör de göra som USA faktiskt gjorde, inte som de säger att de gjorde".

Boken listades bland Financial Times bästa böcker för året och recenserades i flera publikationer, inklusive The New York Times och The Wall Street Journal. Boken har både hyllats och kritiserats av flera samhällsvetenskapliga tidskrifter och har gett upphov till ett flertal diskussioner bland ekonomer och samhällsvetare runt om i världen om statens roll för teknologisk innovation.

Bokens struktur I bokens inledande del argumenterar Mazzucato för att synen på staten bör ändras från en byråkratisk maskin som står i vägen för innovation, till att staten är den främsta risktagaren när det gäller investeringar i innovationer. Hon beskriver sedan hur den amerikanska staten på många sätt låg bakom en stor del av de innovationer som bidrog till landets ekonomiska framgång.

Därefter beskriver Mazzucato huvudpunkterna för en "entreprenörsstat", en stat som tar den största risken i innovationsdrivna investeringar. Därefter skriver hon om de specifika aspekterna av statens inflytande på innovation och teknisk utveckling inom den privata sektorn med Apple som exempel på hur företaget populariserade produkter som utvecklats med statligt stöd som GPS-navigering, pekskärmsteknik och röstigenkänning i den moderna smarttelefonen. Hon ger också ett exempel på hur den amerikanska National Science Foundation finansierade algoritmen som hjälpte till att skapa Googles sökmotor. Mazzucato menar att den privata sektorn utgör den sista och minst riskabla delen av teknisk innovation och entreprenörskap.

Efter det lägger Mazzucato till en beskrivning av policyer som skulle kunna genomföras mot bakgrund av denna nya förståelse av statens roll i entreprenörskap, varav de flesta involverar statlig finansiering och forskning om nya innovationer snarare än att lämna det till privata företag.

Sedan talar hon om framtidens stora innovationer, med fokus främst på grön energi, och den roll staten kan spela för att säkerställa att dessa innovationer slår igenom internationellt.

Slutligen bemöter Mazzucato invändningar mot idén om entreprenörsstaten. Hon menar att även om staten inte alltid agerar som en entreprenöriell risktagare, är det en ofta alltför avfärdad möjlighet.

Mottagning Boken inkluderades i Financial Times lista över bästa böcker från 2013.

Martin Wolf, chefskommentator inom ekonomi på Financial Times, skrev en mycket positiv recension av boken och avslutade med: "Den här boken har en kontroversiell tes. Men den är i grunden rätt. Underlåtenheten att erkänna statens roll i att driva innovation kan mycket väl vara det största hotet mot det ökande välståndet." På liknande sätt avslutade Teresa Tritch en positiv recension av boken för New York Times med att notera: "Målet, som professor Mazzucato uttryckte det, är inte att skattefinansierad forskning ska befria den privata sektorn från risker, utan att staten och den privata sektorn ska ta risker tillsammans och dela på vinsterna." William Galston skrev för Wall Street Journal och hämtade inspiration från boken för att argumentera för att staten är en bra riskkapitalist och varnade för att alla statliga program som hade lett till stor innovation nu utsattes för budgetnedskärningar.

The Economist recenserade boken och berömde den för att den erkände statens roll i den privata sektorn, men kritiserade också Mazzucato för att den inte erkände de många misslyckade investeringar som gjorts av "entreprenöriella stater" och vad som skiljer framgångsrika statliga investeringar från misslyckade. Alberto Mingardi, en libertarian från Italien och chef för den italienska tankesmedjan Istituto Bruno Leoni, menade i sin kritik av boken att Mazzucato spelar för mycket på vad folk vill höra. Han hävdade också att argumentet hon framför för statens engagemang i innovation är föga övertygande och ofta motsägelsefull.

I The Guardian uttryckte Stian Westlake reservationer mot att använda boken som en vägledning till policy. Han noterade särskilt att boken inte tillräckligt erkände det faktum att många av vinsterna från affärsinnovation redan hade fördelats till konsumenter i form av konsumentöverskott och till det offentliga, i form av skatter företag betalar. Han citerade också arbete av Jonathan Haskel som föreslog att pengar som spenderades på kompletterande investeringar, som design, affärsmodell, leveranskedja, var ungefär åtta gånger så mycket som pengarna som spenderades på forskning och utveckling. Han noterade också problem med att genomföra Mazzucatos förslag att finansiera statlig forskning genom att införa ytterligare skatter på företag som använde forskningsresultaten.

Referenser

Kategori:Facklitteratur 2013 Kategori:Sidor med ogranskade översättningar