miniatyr|Sonen i treenigheten. Jungfru Maria inför Jesubarnet, Antonio da Correggio.
Kristologi (av grekiskans Christos [Χριστος] och logia 'lära', 'vetenskap', av logos [λογος] 'ord') är en subdisciplin inom kristen systematisk teologi eller dogmatik. Ämnet studerar den teologiska förståelsen av vem Jesus från Nasaret är, såsom det framkommer hos Jesus själv, hos hans Apostlar och hos kyrkan och olika kyrkliga riktningar genom historien. Till kristologin kan även ickekristna teologers och rörelsers uppfattning räknas. Till kristologin underordnade områden räknas ibland mariologin, likaså studier av jungfru Maria, samt ecklesiologin emedan kyrkan räknas som Kristi kropp.
Apostlarnas och Kyrkans uppfattning om Jesus har växt fram utifrån Evangeliernas berättelser om Jesu död och uppståndelse, tolkade mot bakgrund av Gamla testamentets förutsägelser om en kommande Räddare (se Messiasprofetior och Jesus).
Innehållsligt har kristologin framför allt rört sig kring föreställningen att Jesus är både Gud och människa. Eftersom gudomligt och mänskligt traditionellt ansetts vara väsensskilda storheter, har denna tanke lett till behov av filosofisk bearbetning. Olika förståelser av i vilken mening Jesus kan anses vara gudomlig respektive mänsklig har framförts, tankar om arten av naturernas förening och ömsesidiga påverkan har bearbetats, likaså hur uppfattningen skall tillämpas på olika aspekter av personligheten såsom kropp, själ och vilja. En annan viktig fråga har varit hur Jesus kan vara en person, om han har två naturer.
Kristus är den latinska formen av det grekiska ordet Christos (Χριστός) som betyder 'den smorde'. Det motsvarar det hebreiska ordet ha-mashiah (מָשִׁיחַ, māšiáħ), försvenskat till Messias. När den hebreiska bibeln översattes till grekiska och senare kom att utgöra Gamla testamentet, ersattes det hebreiska ordet ha-mashiah med ho christos, båda med betydelsen 'den smorde'.
Främsta källor för Jesu egen och Apostlarnas förståelse av Jesus är de levnadsskildringar och brev som samlats i Nya testamentet i Bibeln. Främsta källor för Kyrkans förståelse är Kyrkofädernas skrifter och senare kristna teologers texter, samt texter från kyrkomöten.
Det historiska och bibelvetenskapliga studiet av Jesu liv redovisas i artikeln Jesus.
Hur Kristi gudom uppfattas höra samman med Gud i övrigt behandlas i artikeln Treenighetsläran.
Kristologins historiska utveckling – olika riktningar Den första tiden Hos Jesu lärjungar växte under hans verksamhet uppfattningen successivt fram att Jesus inte bara var människa, utan Guds son (Matt 16:16). Föreställningarna var dock inte färdiga när Jesus dog (Joh 16:12–15). Efter de händelser som Bibeln skildrar som att Jesus uppstod från de döda, började en intensiv period när lärjungarna försökte förstå vem Jesus var och vad han gjort. Till sin hjälp i förståelsen tog de Gamla Testamentets profetior om en kommande Messias (Luk 24:13–35; Apg 17:10–12). Apostlarna sågs också som vägledda av den Helige Ande i detta arbete (Joh 16:12–15). Bibelvetenskapen har inte kommit till någon entydig förståelse av hur tidigt förståelse av Jesus som Gud var på plats. Enligt traditionell förståelse vittnar Bibelns böcker om att den är mycket tidig (se Systematisk teologi – Kristologin i Bibeln nedan). Redan i Bibeln vänder sig Johannes mot gnosticismen (se nedan) och betonar vikten av att tro att "Jesus är Kristus som kommit i köttet" (1 Joh 4:2).
Kristus – Kristologi Allteftersom kristendomen spreds utanför den judiska kretsen, kom grekiska att bli ett allt viktigare språk. Lärjungarna översatte det hebreiska Messias till grekiska och Jesus fick så titeln Kristus (jfr Agp 11:26). Messias och Kristus betyder den smorde. Det syftar på de tre funktioner i Gamla Testamentet till vilka man invigdes genom att smörjas: kungen (David – 2 Sam 16:13), prästen (Aron – 2 Mos 30:30) och ibland även profeten (Elisha – 1 Kung 19:16). Vid smörjelsen kom den Helige Ande, enligt Bibelns berättelser, över personen (2 Sam 16:13; Jes 61:1). De första kristna kom att tolka in Jesu liv och verk i dessa tre ämbeten: Som profet undervisade han och gjorde under (Matt 5ff; Luk 4:24; Joh 4:19). Som präst frambar han sig själv som ett offer för våra synder (Hebr 4:14–5:10; 6:20; 7:1–10:18). Som konung kom han med sitt rike (Guds rike, Himmelriket) (Mark 1:15) och besegrade demoner och sjukdomar (Mark 1:21–34) och naturens makter (Mark 4:35–41), och han skall en dag komma åter och slutgiltigt besegra synden och döden och regera över allt i evighet (Dan 7:13–14; Matt 21:5; 25:34, 40; Matt 28:18–20; Luk 1:32–33; 19:38; Joh 12:15; 18:37; 19:14, 15; Apg 1:6–11; Fil 2:5–11; 1 Tess 4:13–17; 1 Tim 1:17; 6:15; Upp 17:14; 19:6, 16).
Gnosticism och doketism – de tre första århundradena Enligt gnosticismen och doketismen är Kristus andlig, av gudomligt ursprung, men endast skenbart människa.
Gnosticismen var sprungen ur grekisk religion och filosofi. Världen sågs som uppkommen genom en rad emanationer, där olika substanser eller varelser successivt utgått ur varandra i en kedja som började i det högsta Gudomliga väsendet. Varje ny emanation var sämre än den tidigare. Den sista substansen som utgick var materien, som därför sågs som något ont. Människans själ sågs som en gnista av den gudomliga elden, vilken fångats i den materiella kroppen. Den måste befrias ur kroppen och återförenas med Gud. Detta sker genom kunskap om dessa förhållanden. Ordet gnosticism kommer från det grekiska ordet för kunskap – gnosis (γνωσις).
Gnosticismen var en tanketradition mer än en organisation. Som sådan påverkade den andra rörelser. Det uppstod därför snart en kristen gnosticism. De kristna gnostikerna kom att se Jesus som en lärare, som visade hur människans själ skulle kunna befrias från kroppen och materien, och återförenas med Gud. De såg Kristus som en emanation ur Fadern, det vill säga något sämre än Fadern, men ändå oändligt mycket bättre än materien. De avvisade därför tanken att Kristus blivit människa. Det såg bara ut så, sade de. "Se ut" heter på grekiska "dokeo" (δοκεο), varför denna uppfattning kom att kallas 'doketism'. De förnekade följaktligen även att Jesus skulle ha blivit korsfäst och dött. Det såg bara ut så, eller också var det Simon från Kyrene – han som enligt Bibeln bar Jesu kors (Matt 27:32) – som blivit korsfäst hans ställe. Följdriktigt förnekade de även både Jesu och vår uppståndelse.
Gnostikerna hävdade att de hade fått sina läror från apostlarna. Det var fråga om hemliga läror som överförts endast till de invigda. De utgav därför inte sällan sina skrifter i apostlarnas namn. (En skrift som falskeligen tillskrivs någon annan kallas pseudepigraf.)
Gnosticismens tankar har följt Kyrkan genom historien. Idag är de gnostiska föreställningarna aktuella inte minst inom populärkultur och nyandlighet.
Markion Ett mellanting mellan kristendom och kristen gnosticism utgör Markion. Han grundade en egen församling i Rom i mitten av 100-talet. Hans kyrka hade inte lika stora inslag av grekisk mytologisk spekulation som de andra gnostikerna, vilket gav den en mer kristen prägel. Han avvisade dock med gnostikerna att världen skulle vara skapad av Gud och såg Gamla Testamentets Gud som en ond skapargud som inte är densamme som Jesu Fader. Han avvisade därför också Gamla Testamentet som helig skrift. Han avvisade också med gnostikerna att Jesus skulle ha blivit människa och tron på kroppens uppståndelse.
Kyrkans svar Mot gnosticismen svarade Kyrkans tidiga teologer – kyrkofäderna att Gamla Testamentet är helig skrift, att Gamla Testamentets Gud är densamme som Jesu Fader, att Skapelsen är Guds goda verk, att Jesus verkligen blivit människa, att han dött och uppstått i sin kropp, och att vår frälsning inte går ut på att befrias från kroppen, utan att kroppen skall befrias från synd, lidande och död och uppstå till evigt liv. Redan i Bibeln skriver Johannes att "varje ande som bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet, han är från Gud" (1 Joh 4:2).
Irenaeus av Lyon, som mot slutet av 100-talet var biskop av Lyon i nuvarande Frankrike, är den mest kände antignostiske teologen. I sin skrift "Mot villolärorna" (Adversus Haeresis)Irenaeus av Lyon. (mella år 182–188). Adversus Haeresis (Mot villolärorna). Engelsk översättning i: .) framställer han argumentet att Kyrkans biskopar är tillsatta av biskopar i en obruten tradition tillbaka till apostlarna – apostolisk succession. Därför borde det vara Kyrkans biskopar, och inte gnostikernas lärare, som fört Jesu undervisning vidare. Hade Jesus lämnat hemliga budskap till apostlarna, så är det Kyrkans biskopar, om några, som borde känna till dessa (Adv. Haer. 3:3). Även modern vetenskap stöder att Bibelns böcker är mycket säkrare källor till Jesu liv än de gnostiska skrifterna.
Ireneus hävdar också att det är nödvändigt för vår frälsning att Jesus är både Gud och människa: "Om inte människan övervunnit människans fiende, hade fienden inte övervunnits på ett legitimt sätt. Och åter: Om inte Gud skänkt oss frälsningen av nåd, så ägde vi den inte säkert. Om människan inte blivit förenad med Gud, så hade hon inte kunnat få del i oförgängligheten" (Adv. Haer. 3:18:7).
Ebioniterna Det fanns också en lite judekristen grupp – Ebioniterna – som istället förnekade Jesu Gudom. De såg Jesus som enbart människa – en ny Mose. Även dessa bemöter Irenaeus (Adv. Haer. 3:15). Ebionismens tankar återkommer i modern form i liberalteologin.
Dynamism, Dynamisk monarkianism, Adoptianism, Psilantropism Dynamismen formulerades mot slutet av 100-talet av Tedodotus och dess mest kände förespråkar är Paulus av Samosata på 200-talet. Dynamismen menar att Jesus bara var en vanlig människa (psilós, ψιλός, endast; ánthropos, ἄνθρωπος, människa). När han döptes blev han dock beklädd med Guds kraft (dynamis, δύναμις, på grekiska) i form av den Helige Ande, eller Kristus, och blev adopterad som Guds son. Denna syn avvisades av den tidiga kyrkan.
Modalism, Modalistisk monarkianism, Patripassianism, Sabellianism Modalismen formulerades mot slutet av 100-talet. Enligt modalismen är Fadern, Sonen och Anden olika uppenbarelseformer (form = modus på latin) av Gud. De är inte självständiga personer, utan olika sätt som Gud visar sig och verkar på. Mot denna syn argumenterade mer traditionella teologer att Fadern i så fall lidit och dött på korset (patripassianism), vilket de ansåg orimligt. En mer nyanserad form utvecklades därför av Sabellius under 200-talets första hälft – Sabellianism. Sabellius menade att Sonen och Anden var utvidgningar (platysmós, πλατυσμός) av Fadern, såsom solen utstrålar både ljus och värmeKelly, s. 122. Även denna syn avvisades av den tidiga Kyrkan.
Monarkianism kom senare att användas som en samlande benämning av ovanstående två riktningar, för att beskriva deras strävan efter enhet (monarchía) i Gudomen. Men lösningarna är på många sätt varandras motsatser: Där dynamismen i Jesus ser endast en människa, identifierar modalismen Jesus med Fadern.
Arianismen – 300-talet Arianismen ser Kristus som en före världens skapelse skapad ande, som blivit människa.
Areios (eller Arius på latin) var präst i Alexandria i Egypten i början av 300-talet. Han såg Kristus som preexistent – det vill säga han menade att han fanns innan han blev människa. Har är den främste av Guds skapade varelser och bär namnet "gud" som ett ärenamn, men är inte Gud i verklig mening. Han är inte heller av evighet, utan "det fanns en tid då han inte fanns".
En ariansk hållning intar idag Jehovas Vittnen.
Kyrkomötet i Nicaea 325 miniatyr|150px|Första kyrkomötet i Nicaea år 325