Vasaätten var en svensk adelsätt med ursprung i Uppland. Ätten uppsteg med Gustav Eriksson på Sveriges tron, och med Sigismund på Polens; medlemmar satt på Sveriges tron 1523–1654 och på Polens 1584–1668. Ätten utslocknade på svärdssidan genom den polske kungen Johan II Kasimirs död 1672 och på spinnsidan med drottning Kristinas död 1689.
Sveriges Riddarhus grundades 1625, varför Vasaätten aldrig introducerades på Riddarhuset som adelsätt eftersom den enda levande svenska manlige medlemmen var kung Gustav II Adolf. De oäkta grenarna Vasaborg och Gyllenhielm blev dock introducerade.
Flera döttrar till medlemmar giftes in i andra furstliga och adliga ätter och även senare svenska kungligheter har därför kunnat räkna släktskap med Vasaätten.
Vasanamnet och vapnet miniatyr|Vykort från 1936 med nutida manbyggnad på Vasa gård i Skepptuna. Vasa är det kanske mest internationellt kända namnet för en svensk ätt, men ursprunget till namnet är omstritt. Det uppträder första gången i genealogiska handlingar från andra halvan av 1500-talet.
Det användes dock ursprungligen inte som efternamn; exempelvis är namnformen Gustav Eriksson Vasa belagd tidigast 1618, medan Gustav Vasa är belagd i Sverige tidigast 1739. Namnet fick antagligen sitt egentliga genombrott först med operan Gustaf Wasa, uruppförd 1786. Före trontillträdet benämndes kungen såväl av sig själv som av sin samtid enbart Gustav Eriksson, där Eriksson är ett patronymikon och inte ett släktnamn.Gillingstam (1952), sid. 123
Namnet kommer från vapenmärket med en så kallad vase,Larsson (2002), sid. 25 vilken avser ett knippe av ris eller grenar, på fornsvenska vasi. Ordet förekommer i modern svenska i ord som risvase och stormvase. Ordets etymologi bortom det är oklar men det har kopplats samman med latinets fasces, plural för fascis, som betyder "bunt" eller "knippa", även om denna koppling är omdiskuterad.Svensk etymologisk ordbok (1922) Vase, sid:1100
Vapenbilden har dock haft varierande utseenden genom århundraden (se mer nedan), och man har därför tidigare även satt namnet i samband med Vasa gård i Skepptuna i nuvarande Sigtuna kommun, som var i släktens ägo redan på Nils Kettilssons tid. Namnet har möjligen haft inverkan på vapenbilden som mer och mer kommit att likna ett risknippe.
Namnet Wasa eller Vasa är belagt sedan slutet av 1500-talet bland annat som namn på kungliga svenska regalskepp, en beteckning under den svenska stormaktstiden för flottans största skepp. Wasa eller Vasa bars av flera fartyg under 1500-talet och 1600-talet: bland andra för ett regalskepp byggt under 1570-talet; mer känt som Smålandslejonet, Regalskeppet Wasa byggt 1599 och förlist 1623, i modern tid känt som Riksvasa, samt för Regalskeppet Vasa, svenskt örlogsfartyg som kapsejsade på sin jungfruresa 1628, vilket är en indikation om säker användning av namnet Wasa sedan slutet av 1500-talet. Namnet Vasa har senare använts för bland andra staden Vasa, i Österbotten (Finland), där också stadsdelen Gamla Vasa är belägen, det tidigare länet Vasa län, Vasa ekonomiska region, Vasa flygplats, samtliga i Finland, samt Vasa församling i Göteborg, för svenska Vasaorden och den svenskamerikanska orden Vasa Order of America, det svenska bageriföretaget Wasabröd, svenska bryggeriföretaget Vasa Bryggeri och svenska försäkringsbolaget Wasa och svenska fastighetsbolaget Vasakronan. Den nuvarande ägaren till Gustav Vasas påstådda födelseplats Rydboholms slott Gustaf Douglas, är ägare till företaget Wasatornet.
Vasavapnet De vapenbilder som av ätten fördes under medeltiden har tolkats på många olika sätt; de har bland annat föreslagits föreställa hjälmvippor, byggnadsjärn, liljespiror, liljestavar, schacktorn eller bardisanspetsar.Larsson (2002). Sid 25Gillingstam (1952), sid. 124
Drotsen Kristiern Nilsson förde det medeltida vapnet åt höger (heraldiskt vänster) medan riksföreståndaren Kettil Karlsson (Vasa) förde vapnet rakt vertikalt.
Sedan Gustav Eriksson hade blivit kung ändrades vapnet på 1540-talet, till en svart vase på gyllene sköld, som på 1500-talet uppfattades som en sädeskärve eller en ”stormvase” (en risknippa). Kungen slog senare samman sitt fädernevapen med moderns vapen (för Ekaätten) genom att vasen fick gyllene tinktur, och på en två gånger styckad sköld i blått, silver och rött (färgernas plats växlande i början). Varför kungen skapade detta vapen är okänt, men det har föreslagits att den gamla högadliga Ekaätten som var mycket betydande under medeltidens två sista århundraden gav kungen större glans, än hans på fädernet lågadliga förfäders ganska anonyma ursprung och vapen.
Vasavapnet har också sedan Gustav Vasa burits i Sveriges riksvapen med undantag för perioder när regenterna inte varit ättlingar till Vasaätten, och ingår sedan 1810 som hjärtsköld i svenska riksvapnet, efter att ätten Bernadottes första kung i Sverige, Karl XIV Johan adopterades av Karl XIII 1810.Lagerqvist & Åberg i Litet lexikon över Sveriges regenter s. 40. Under Svensk-norska unionen mellan 1818 och 1905 ingick vapnet som hjärtsköld även i Norges riksvapen. Även i Polen användes Vasavapnet i hjärtskölden i Polska riksvapnet av de tre regenter som tillhörde vasaätten, Johan IIIs son Sigismund, och Sigismunds två söner Vladislav IV av Polen och Johan II Kasimir, den sistnämnde slöt Vasaätten på svärdssidan.
Vasaättens tidiga historia Vasaätten kan ledas tillbaka till 1300-talets medeltida uppländska lågfrälse, och Gustav Vasas dynastiska inträde i de europeiska kungliga maktskikten sågs inte med odelad glädje av vissa representanter för de gamla europeiska furstehusen, och Gustav Vasa ansågs av dessa vara "en adlig uppkomling på Europas furstliga firmament", som den svenska historikern Lars-Olof Larsson uttrycker saken.
Flera tidiga stamtavlor upprättades över Vasaätten, vilka ifrågasatts och diskuterats. Den äldsta kända stamtavlan, om än endast i avskrift, togs fram av biskop Hans Brask 1512; Rasmus Ludvigsson hävdade även att Kettil Karlsson (Vasa) producerade en år 1450. Brasks släkttavla är grunden för Per Brahe den äldres Genealogica, liksom flera andra genealogier framtagna vid mitten av 1500-talet. Dessa började med en "Karl i Vasa", med sonen Kettil Karlsson, som i sin tur var far till Nils Kettilsson, som är den äldsta kända medlemmen som uppträder i samtida urkunder. Rasmus Ludvigsson utvidgade detta släktträd genom namnkombinationer. Dessa är i stort sett ohållbara, förutom att han gjorde Kristiern från Öland till ättens stamfader.Gillingstam (1952), sid. 116-117, 158
Kristiern från Öland var fogde i Stockholm. Eftersom namnet annars är nästintill okänt i Sverige vid tiden och på grund av senare uppgifter om släktskap har han ansetts vara släkt med ätten Scherembeke, dock oklart exakt på vilket sätt. Hans dotter Kristina Kristiernsdotter (1282–1349) var gift med Nils Jonsson (Rickebyätten) til Vidbo (ca 1278–före 1319), och blev säker anmoder till Vasaätten via sin sondotter Kristina Jonsdotter (1336–1378), vilken före 1369 gifte sig med Nils Kettilsson (Vasa).
Ätten Scherembeke Ätten Scherembeke härstammade enligt Paul Johansen från nuvarande Scharnebeck nordost om Lüneburg. Därifrån spreds ätten bland annat till Danmark och Estland.
Namnet Scherembeke är belagt i svenska riket första gången år 1291. Ätten var i Sverige via gifte, befryndad med svenska medeltida frälseätter, bland andra ätten Pukeätten, Rickebyätten, von Rosen. Krister Nilsson (Vasa) skall ha kallat den tysk-baltiske riddaren Henrik Scherembeke Om vilket översätts till svenskans "frände" eller släkting. Det i Sverige ovanliga förnamnet Cristiern förekom i släkten Scherembeke och Vasaättens svårtolkade vapen liknar i hög grad Scherembeke-vapnet, och Kristiern från Ölands vapen. Om Kristiern Nilsson (Vasa) härstammade från till Sverige invandrade släktingar av ätten Scherembeke så är det naturligt att han förde någon variant av denna ätts vapen, av vilka flera är snarlika de olika vapnen för Vasaätten.Heraldiken i Sverige
Nils Kettilsson Den äldste väl belagde medlemmen av ätten är Nils Kettilsson (Vasa) (död tidigast 1378) som omnämns för första gången 1355. och först som vuxen nämns som väpnare, fogde på slottet Tre Kronor under 1350-talet, och 1367 häradshövding i Frötuna skeppslag i Roslagen.
Under upproret mot Magnus Eriksson, som ledde till att Albrekt av Mecklenburg blev kung i Sverige, stödde Nils Kettilsson den mecklenburgske hertigen Albrekt, åtminstone sedan hans trupper segrat i Sverige, och han gifte sig senast 1369 med Christina Jonsdotter (Rickebyätten) (Kristiern från Ölands dottersons dotter) vilket gav honom insteg i den svenska högadeln. Nils Kettilsson använde en vapensköld liknande ätten Scherembekes.
Nils Kettilsson hade döttrarna Ramborg (död tidigast 1439), gift med Tord Bonde, och Ingeborg, nunna i Sankta Klara kloster och möjligen identisk med en abbedissa där, samt sonen Kristiern.Gillingstam (1952), sid. 168
Kristiern Nilsson Nils Kettilssons son Kristiern Nilsson till Björnö och Revelsta var Vasaättens första mer bemärkte medlem. Han dubbades till riddare, möjligen när Erik av Pommern hyllades vid Mora stenar 1396, blev medlem av riksrådet senast 1413, och kungens länsherre i Viborg 1417–1435.
Kristiern Nilsson utsågs efter Engelbrektsupproret till drots av Erik av Pommern. Erik var uppenbart ovillig att åter tillsätta någon drots, men valde någon som han ansåg pålitlig, och gav honom enligt Karlskrönikan ett litet svärd till ämbetstecken. "ey meere makt munne han hanom fa." Samtidigt valdes Kristers systers sonson Karl Knutsson (Bonde) till marsk.Gillingstam (1952), sid. 202-206 Kristiern och Karl tycks till en början ha samregerat någorlunda, men en brytning dem emellan är tydlig från och med valet Karl Knutsson till riksföreståndare år 1438, och i och med överfallet på Revelsta tillgrep marsken våld för att infånga sin rival.Gillingstam (1952), sid. 218-221 Upprättelse för detta fick han först efter Kristoffer av Bayerns trontillträde, även om denne till en början var fientligt inställd till honom och gynnade Karl Knutsson, som bland annat fick överta Kristierns förläningar och titeln som drots.Gillingstam (1952), sid. 225-227
Kristiern Nilssons vapen, det medeltida vasavapnet ginbalksvis, är bland annat känt från Thord Bondes gravvård i Vadstena, och hans sigill finns avbildat i Sveriges medeltid, senare skedet, från år 1350 till år 1521 av Hans Hildebrand.
Med drotsen Kristiern Nilsson ingick ätten i den svenska högadeln, och under 1400-talet slöt Vasaättens medlemmar viktiga förbund med andra högadliga ätter genom giftermål, först med Margareta, dotter till Johan Moltke, död 1413 i Uppsala (hon blev Gustav Vasas farfars mor). Hans andra hustru Margareta Krummedige var dotter till rikshovmästaren Erik Krummedige, och särskilt med ätten Oxenstierna bildade Vasaätten en koalition med växande politisk makt.
I första äktenskapet hade Kristiern dottern Kristina, gift först med Karl Stensson (blad), sedan Bengt Jönsson (Oxenstierna), samt sonen Karl. I sitt andra äktenskap fick han sönerna Johan och Nils, samt dottern Birgitta, gift med Claus Rønnow.
Karl Kristiernsson och hans ättlingar
Kettil Karlsson I ett bevarat brev från biskop Kettil Karlsson (Vasa) till brodern Erik adresserar biskopen brevet till hans bror Erik Karlsson på fädernegodset i Skefftuna.Sigtuna kommuns webbplats Kettil Karlsson var i mitten av 1400-talet biskop i Linköping och Sveriges riksföreståndare i några månader 1464 och 1465. Han kom att bli den ende av Vasaätten som gjorde en kyrklig karriär, även om den tolkats som framförallt politisk, och den kyrkliga avslutades när han valdes till riksföreståndare. Kettil Karlsson blev ledare för ett uppror mot kung Kristofer av Bayern, och valdes till riksföreståndare någon tid innan han dog i böldpest 1465.
Erik Karlsson