Talgoxe (Parus major) är en fågel inom ordningen tättingar och familjen mesar. Den är vanlig i hela Europa, västra, centrala och norra Asien och delar av Nordafrika och förekommer i alla sorters skogslandskap. Den är vanligen stannfågel och de flesta talgoxar flyttar inte förutom under extremt hårda vintrar. Talgoxen är den mest utbredda arten i släktet Parus och dess taxonomi är komplicerad och omdiskuterad. Den är nära släkt med asiatiska arten grå talgoxe som tidigare behandlades som del av talgoxen. Denna urskiljs dock numera vanligen som en egen art.
Talgoxen är lätt igenkännlig med svart huvud och hals, framträdande vita kinder, olivgrön ovansida och gul undersida, med viss variation bland de många underarterna. Den äter huvudsakligen insekter på sommaren medan den på vintern äter en mer varierad föda. Liksom alla mesar är den hålhäckare och häckar vanligen i trädhål. Honan lägger omkring tolv ägg och ruvar dem ensam, men båda föräldrarna tar hand om ungarna. De flesta år föder paret upp två kullar. Bona kan plundras av hackspettar, ekorrar och vesslor och angripas av loppor, och adulta fåglar kan jagas av sparvhökar. Talgoxen har anpassat sig väl till människans miljöpåverkan och är en vanlig fågel i stadsparker och trädgårdar. Den är också en viktig art för ornitologiska studier.
Utseende och läte
Talgoxen är en stor mes som mäter 12,5–14,0 cm och den har ett distinkt utseende som gör arten lätt att känna igen. Den väger 16–21 gram. Nominatformen P. major major har blåsvart hjässa, svart nacke, strupe, haklapp och huvud, och vita kinder och örontäckare. Bröstet är klart citrongult med en svart längsgående rand mitt på, som löper från haklappen till kloaköppningen. Den har en blekvit fläck på halsen som övergår till grönaktigt gul på övre nacken. Resten av nacken och ryggen är grön med olivgrön nyans. Vingtäckarna är gröna, resten av vingen är blågrå med ett vitt vingband. Stjärten är blåaktigt grå med vita ytterkanter. Honans fjäderdräkt liknar hanens förutom att färgerna på det hela taget är blekare; haklappen är mindre intensivt svart, liksom randen som löper nedför magen, vilken också är smalare och ibland avbruten. Ungfåglar liknar honan, förutom att de har blekt olivbruna nackar och halsar, gråaktig gump, och gråare stjärtar med mindre markerade vita spetsar. Näbben är konisk, kullrig och ungefär dubbelt så lång som hög. Klorna är krökta, hoptryckta och spetsiga.Mesarna i Nordisk familjebok, andra upplagan, 1913
Färgen på hanens bröst har visats korrelera med mer motståndskraftig sperma, och är ett sätt som hanen använder för att visa honor sin reproduktiva överlägsenhet. Högre nivåer av karotenoid ökar intensiteten i den gula färgen på bröstet, och gör det också möjligt för sperman att bättre motstå angrepp av fria radikaler. Karotenoider kan inte syntetiseras av fågeln och måste inhämtas från födan, så en klargul färg på hanen demonstrerar hans förmåga att skaffa sig bra näring. Bredden på hanens bukband, som varierar mellan individer, är en faktor i urvalet. Honor av högre kvalitet tycks välja hanar med bredare band.
Läte miniatyr|höger|Talgoxe inspelad i södra Finland. Talgoxen är, liksom andra mesar, en ljudlig fågel, och har upp till 40 sorters läten och sånger. Locklätena är i allmänhet samma mellan könen, men hanen är mycket ljudligare och honan lockar sällan. Ett bofinkaktigt "ping, ping" hörs ofta. Mjuka enstaka toner som "pit", "spick" eller "tjitt" används som kontaktläten. Ett högljutt "tink"används av vuxna hanar som larm eller i revirstrider. Ett av de mest välkända lätena är ett "tí-ta, tí-ta", som ofta liknas vid ett gnissligt skottkärrehjul, vilket används för att hävda revirägande. Förr i tiden ansågs bland engelsmän att det "filande" lätet förebådade regn. Det finns inte mycket geografisk variation i läten, men mesar från de två sydasiatiska grupperna som nyligen åtskildes från talgoxen känner inte igen och reagerar inte på lockläten från talgoxar från tempererade zoner.
En förklaring till talgoxens breda repertoar är Beau Geste-teorin. Hjälten med samma namn som romanen ställde upp döda soldater mot murarna för att ge intrycket att hans fort var bättre försvarat än det verkligen var. På samma sätt ger mångfalden läten intrycket att talgoxens revir är mer tätbefolkat än det faktiskt är. Oavsett om denna teori stämmer eller inte är fåglar med stora uppsättningar läten socialt dominanta och har större häckningsframgång.
Utbredning och habitat Talgoxen har en vidsträckt utbredning över stora delar av Eurasien. Den återfinns över hela Europa förutom Island och norra Skandinavien, inklusive flera öar i Medelhavet. I Nordafrika återfinns den i Marocko, Algeriet och Tunisien. Den förekommer också över Mellanöstern och delar av Centralasien från norra Iran och Afghanistan till Mongoliet, samt över norra Asien från Uralbergen österut ända till norra Kina och Amurdalen.
Talgoxen bebor ett antal olika habitat. Den återfinns oftast i öppna lövskogslandskap, blandskog och skogsbryn. I täta skogar, däribland barrskogar, återfinns den vanligen i gläntor. I norra Sibirien återfinns den på taigan. I Nordafrika föredrar den ekskogar samt bestånd av atlascederträd och till och med palmdungar. I östra delen av dess utbredningsområde i Sibirien, Mongoliet och Kina föredrar den pil- och björkskog nära floder. Flodnära skogslandskap med pilträd som popplar tillhör habitaten för bokharensis-gruppen i Centralasien, liksom låga busklandskap och oaser; på högre höjdnivåer bebor den habitat från lövskog och barrskog till öppna områden med spridda träd.
Talgoxen är i allmänhet inte en flyttfågel. Par stannar vanligen nära eller inom sitt revir hela året runt, till och med i de norra delarna av utbredningsområdet. Unga fåglar sprider sig från sina föräldrars territorium, men vanligen inte så långt. Populationer kan bli invasionsflyttare under hårda vintrar, vilket innebär att grupper på upp till tusen fåglar utan förvarning kan flytta från norra Europa till Östersjöområdet, Nederländerna, Storbritannien och till och med till södra Balkan.
Talgoxen introducerades utan framgång i USA. Fåglar släpptes ut nära Cincinnati i Ohio mellan 1872 och 1874 men de lyckades inte etablera sig. Talgoxar föreslogs som en kontrollåtgärd mot äpplevecklare, vilket nästan ledde till att de infördes i några nya områden särskilt i USA, men denna plan genomfördes inte. Talgoxar infördes senare i provinsen Almaty i nuvarande Kazakstan åren 1960–1961 och etablerade sig där, men deras nuvarande status är oklar.
Utbredning i Sverige Talgoxen finns i hela Sverige och är i mellersta och södra Sverige en av de vanligaste mesarna. Med 709 884 individer ringmärkta åren 1911–2008 utgör talgoxen en av de vanligast ringmärkta fågelarterna i Sverige., Naturhistoriska riksmuseets officiella webbplats. Läst 26 mars 2012.
Systematik Talgoxen beskrevs första gången taxonomiskt, under sitt nuvarande vetenskapliga namn, av Carl von Linné i hans verk Systema Naturae. Dess vetenskapliga namn härrör från latinets parus "mes" och maior "större".
Talgoxen har en komplex systematik. Traditionellt beskrivs taxonet ha en utbredning från Storbritannien till Japan och söderut till den indonesiska övärlden, med 36 beskrivna underarter som förs till fyra huvudsakliga grupper. major-gruppen, med 13 underarter och den största utbredningen av grupperna, från Europa och söderut till norra Afrika, genom Mellanöstern, Iran och Irak, Israel och Libanon, genom Asien i södra Sibirien, Mongoliet, genom Transbajkal till Amurområdet. cinereus-gruppen med elva underarter, med utbredning från Mellanöstern genom södra Asien, i Indien, till Sydostasien, södra Vietnam och Indonesien. minor-gruppen med nio underarter med utbredning i Ostasien så långt nordväst som till Sachalin, i Kina och Japan, och söderut till norra Thailand. bokharensis-gruppen med tre underarter som ofta behandlas som en separat art, Parus bokharensis
I en DNA-studie där sekvenser av mitokondrie-DNA undersöktes fann man att de fyra grupperna var distinkt (monofyletiska) och att hybridiseringszonerna mellan grupperna var resultat av sekundär kontakt efter en tillfällig period av isolering.
En studie som publicerades 2005 bekräftade att major-gruppen var åtskild från cinereus- och minor-grupperna och att den tillsammans med P. m. bokharensis avvek från dessa två grupper för omkring 1,5 miljoner år sedan. Skillnaden mellan grupperna bokharensis och major beräknades ha uppkommit för omkring en halv miljon år sedan. Studien undersökte också hybrider mellan företrädare för grupperna major och minor i Amurdalen där de två möts. Hybrider var ovanliga, vilket tyder på att fanns någon form av hinder för fortplantning mellan de två grupperna. Studien rekommenderade att de två östliga grupperna skulle skiljas ut som en ny art, Parus cinereus (grå talgoxe)BirdLife Sverige (2020) Officiella listan över svenska namn på alla världens fågelarter respektive Parus minor (östlig talgoxe), men att bokharensis-gruppen skulle behandlas som en del av arten talgoxe.
Inledningsvis följde bland annat de världsledande taxonomiska auktoriteterna Clements et al IOC rekommendationen från Päckert et al 2005 så att talgoxen delades in i de tre arterna östlig talgoxe (P. minor), grå talgoxe (P. cinereus) och talgoxe (P. major), inklusive bokharensis-gruppen. Sedan 2024 inkluderas dock östlig talgoxe i grå talgoxe.Clements, J. F., P. C. Rasmussen, T. S. Schulenberg, M. J. Iliff, T. A. Fredericks, J. A. Gerbracht, D. Lepage, A. Spencer, S. M. Billerman, B. L. Sullivan, and C. L. Wood. 2023. The eBird/Clements checklist of birds of the world: v2023 http://www.birds.cornell.edu/clementschecklist/download, läst 2022-10-26Gill F, D Donsker & P Rasmussen (Eds). 2024. IOC World Bird List (v14.2). doi : 10.14344/IOC.ML.14.2.
Det band av Handbook of the Birds of the World som behandlar arterna i släktet Parus följde den mer traditionella klassificeringen och behandlar turkestanmesen som en separat art men behåller Parus cinereus och Parus minor inom talgoxen, vilket har mött kritik. Birdlife International väljer att betrakta talgoxekomplexet som en enda art.
När grå talgoxe urskiljs som egen art begränsas talgoxe till att omfatta 15 underarter i två grupper med följande utbredning: major-gruppen P. m. newtoni – Brittiska öarna vanlig talgoxeSverigelistan med underarter, BirdLife Sverige, läst 2024-02-18 P. m. major – Europa till nordvästra Iran, Sibirien, Bajkalsjön, Altaj och Sajanbergen P. m. kapustini – nordvästra Kina (nordvästra Xinjiang) till Mongoliet och östra Sibirien P. m. corsus – Iberiska halvön och Korsika P. m. mallorcae – Balearerna P. m. ecki – Sardinien P. m. excelsus – nordvästra Afrika (Marocko till Tunisien) P. m. aphrodite – södra Italien, Sicilien, södra Grekland, Medelhavets öar samt Cypern P. m. niethammeri – Kreta P. m. terraesanctae – nordvästra Syrien, Libanon, Israel och Jordanien P. m. blanfordi – norra Irak och Iran P. m. intermedius – nordöstra Iran och närliggande sydvästra Turkmenistan bokharensis-gruppen ("turkestanmes") P. m. bokharensis – Ryssland till Tien Shan och Karatau samt nordvästra Afghanistan P. m. ferghanensis – södra kirgiziska och västra Tien Shan till västra Pamir ich Turkestan P. m. turkestanicus – Balkasjsjön till västra Kina (Xinjiang) och sydvästra Mongoliet
thumb|right|Talgoxe av underartsgruppen bokharensis, "turkestanmes", i Uzbekistan.
Vissa urskiljer även underarterna bargaensis med utbredning i Inre Mongoliet i nordöstra Kina, iliensis (östra Kazakstan och möjligen nordvästligaste Kina) samt dzungaricus (norra Xinjiang i nordvästra Kina).Gosler, A., Clement, P. & Christie, D.A. (2018). Great Tit (Parus major). I: del Hoyo, J., Elliott, A., Sargatal, J., Christie, D.A. & de Juana, E. (red.). Handbook of the Birds of the World Alive. Lynx Edicions, Barcelona. (hämtad från https://www.hbw.com/node/59900 21 oktober 2018).