Medelpad är ett landskap som i sin helhet ingår i Västernorrlands län, Mellannorrland, nedre Norrland och den informella Mittsverigeregionen. Medelpad gränsar i söder till Hälsingland, i väster till Härjedalen, i nordväst till Jämtland, i norr till Ångermanland och i öster till Bottenhavet.
Medelpad är det av Sveriges 25 landskap som har den 13:e största ytan, 13:e högsta befolkningstätheten och 16:e största befolkningen. Av Norrlands nio landskap har Medelpad den näst minsta ytan, sjätte största folkmängden och näst högsta folktätheten. Största längden i öst-väst är 140 kilometer, och största bredden i nord-syd 90 kilometer.
Etymologi Första bevarade dokument med namnet Medelpad är från 1257. Medelpad lär komma av fornsvenskans Medhal, som betydde "i mitten" och Pad, som betydde "stig" eller "vattenväg". Detta har tolkats som åsyftande Sankt Olofsleden, som var en viktig vandrings- och ridled från Selånger till Trondheim i Norge, och/eller den medeltida havsviken och inseglingsrännan till Sankt Olofs utskeppningshamn i Selånger, mellan landskapets två älvar, Ljungan i söder och Indalsälven i norr. Ytterligare en hypotes är att "Medelpad" kan ha betytt "strandterrängen i mitten", och ursprungligen avsett Selångersfjärdens vikingatida centrala strandområde vid Kungsnäs i Selånger, men utvidgats till att avse hela det landskap som med tiden kom att administreras från denna ort.Ortnamnsprofessorn Lars-Erik Edlund, refererad i Nils Johan Tjärnlund (2011), Fanns det grevar på Östermalm? Läsarnas egna frågor om Medelpads historia, sid 20.
Landskapsvapen
Landskapets vapen består av tre intill varandra liggande vågformade tvärgående strömmar (den mellersta röd, de yttre silver) på blå bakgrund, med hertiglig rangkrona över. De båda silverströmmarna representerar landskapets två älvar.
Folkdräkter från Medelpad Huvudartikel: Folkdräkter från Medelpad
Medelpad har tre folkdräkter, en kvinnodräkt och två mansdräkter.
Historia Stenåldern De äldsta arkeologiska fynden i Medelpad är daterade till 9 000 år gamla, och gjordes 2015 i Holmsjöändan i Ljungans dalgång. De påvisar socialt kontaktnät ned till Dalarna.Ljungans dalgång bebodd redan för 9000 år sedan, Svt Västernorrland 30 april 2015
En hällmålning upptäckt 2014 i Långliden bedöms vara 4 000 till 6 000 år gammal.Flera tusen år gammal hällmålning upptäckt i Långliden, Sveriges radio Västernorrland 22 maj 2014
Bronsåldern Fynd av bronsåldersföremål har gjorts i Medelpad främst vid älvarnas nedre lopp. Det äldsta fyndet är en kantyxa från äldre bronsåldern i Lunde by i Bergeforsen, som visar att dyrbar brons importerats från områden utanför Norden. Ett ovanligt föremål är ett bronsålderssvärd som påträffades vid Hummelviksberget i Njurunda socken 1859. Bronsåldersfynden är dock fåtaliga, vilket kan tolkas som att människor fortfarande utövade stenåldersteknologi under bronsåldern.<ref name=grevar>Nils Johan Tjärnlund (2011), Fanns det grevar på Östermalm? Läsarnas egna frågor om Medelpads historia.</ref> Klimatet blev successivt kallare och våtare under perioden 2000 till 500 f.Kr. och har sedan dess varit ungefär som dagens klimat.
Odling av korn och gödsling har förekommit sedan 1500 f.Kr. i Solberg i Njurunda socken (nära Ljungans dåvarande mynning och nära riksintresseområdet Kvissle-Nolby-Prästbolet) enligt pollenanalys i samband med Projekt E4-Sundsvall. Någon boplats för jordbrukande befolkning har emellertid inte återfunnits i landskapet från bronsåldern.Ola George och Inga Hlín Valdimarsdóttir (2013), Särskild arkeologisk undersökning av fornlämning nr 837 inom fastigheten Kvissle 5:1, Njurunda socken, Sundsvalls kommun , sid 38
Järnåldern
Utöver ovan nämnda pollenanalys har de äldsta arkeologiska fynden av bondekultur i Medelpad återfunnits vid sjön Marmen, invid Tuna kyrka, och daterats till 500 f.Kr. Denna bondekultur kom sannolikt att expandera längs en bördig sidodal mot Selånger.
Mängden fornfynd ökar kraftigt från 200-talet e.Kr. Över hela landskapet finns 2 600 bevarade fornlämningar, i hög grad koncentrerade till det kuperade landskapets begränsade odlingsbara sedimentlager i tre dalgångar, Ljungans, Indalsälvens och Selångersåns. Bebyggelsen kom främst att förläggas till den nordöstra, solbelysta sidan av dalgångarna.
Maktcentra De tre dalgångarna har var och en gett upphov till kustnära maktcentra under järnåldern och medeltiden, där aristokratier uppstod. Detta visas bland annat av högstatusfynd i några av Norrlands största storhögar på följande orter: Högoms gravfält i Selångers socken väster om Sundsvall, nära Selångersån och Sundsvallsbuktens dåvarande strandlinje, (gravhögar upp till 40 meter i diameter från 400–500 e.Kr.) Kvissle-Nolby-Prästbolet i Njurunda socken söder om Sundsvall, nära Ljungans utlopp, (upp till 38 meter i diameter) samt i Västlandet vid Sundsbruk i Sköns socken norr om Sundsvall, invid Alnösundet, vilket kan ses som en förlängning av Indalsälven (upp till 35 meter i diameter). Storhögskomplexet i Timrådalen och omkring Timrå kyrka i Timrå socken, där Merlobäcken har sitt utlopp i Timråviken, också den i anslutning till Indalsälvens utlopp. (Största gravhögen som finns kvar i dag är ca 25 meter i diameter och sockenkyrkan själv står på en annan)
Fornborgar
I Medelpad finns det sex kända fornborgar, sannolikt byggda omkring år 500 e.Kr. Fyra av dem ligger som en skyddande krans mot inlandet med bebyggelsen och kusten innanför. Den största ligger på Prästhusberget vid byn Berge mellan Klingsta och Allsta i Tuna socken, med sammanlagt 120 meter långa stenmurar.Klingstatjärn – levande forntid , Murberget Länsmuseet 2011.
Handelsförbindelser
Omfattande järnproduktion skedde längs med Ljungan. Lämningar efter blästerugnar, slagghögar, kolningsgropar och depåer av smidbart ämnesjärn återfinnes, på boplatser i närheten av myrar och järnrika sjöbottnar, varifrån malm kunde insamlas. Rika gravfynd i storhögarna och hövdingagraven från 500-talet i Högoms gravfält (Selångers socken), tolkas som att omfattande handel med järn från Jämtland och västra Medelpad skedde vid en hamn, invid en lättframkomlig landförbindelse mellan havet och Ljungan. Även storhögarna i Kvissle tolkas som att rikedom uppstått till följd av järnhandel (vid Ljungans mynning nedanför Viforsen). Dessa båda "järngårdar" tappade sin elitbetonade prägel på 500-talet och fram till vikingatid, sannolikt till följd av konkurrens från järnproduktion som då uppstått i Gästrikland och sydvästra Hälsingland.
Längs med Indalsälven bedrevs i stället skinn- och pälshandel sedan järnåldern. En fångstkultur, eventuellt samisk, levde i inlandet sida vid sida med bondekulturen, och stod för skinnvarorna. Huvudavnämare för järn- och skinnhandel var Mälardalen, som i sin tur hade handelsförbindelser med övriga Europa. Arabiska mynt och silverskatter från vikingatid har återfunnits, i Birsta och Västland i Sköns socken i Medelpad, nära Indalsälvens dåvarande mynning, vilket tolkas som att Västland var en elitbetonad handelsplats för skinn- och pälsvaror. Stigeskatten i Indal består av cirka 2 000 till 3 000 vikingatida silvermynt om 3 kg, präglade av kalifat såväl som en rad europeiska kungar.Myntkabinettet: Stigeskatten Goten Jordanes skriver år 551 om en rad olika folk som bor på ön Scandia eller Scandza. (Sc)Rerefennae eller finni (möjligen skridfinnar, dvs samer) bor längst bort. Om suehans, svearna, säger han, »Det är också detta folk, som med sina indirekta handelsförbindelser med många andra folkstammar, skickar mörkblå pälsar till romarnas nytta och tjänst».Jordanes, övers. A. Nordin 1997, s. 39; jfr Zachrisson 1997a). »Blå» betyder här svart, och kan syfta på fjällrävens päls eller andra mycket mörka pälsverk.
Även om handelsutbytet främst var söderut med Svealand, så finns i regionen under järnåldern även exempel på kulturellt inflytande västerifrån, från Tröndelag och Jämtland. Efterledet -ånger i Selånger och -hem i Vattjom och Häljum anses ha kommit med en tidig invandring av en jordbrukande befolkning från Norge. Många av landskapets ortnamn slutar på -sta (ställe), vilket indikerar att de är från vikingatid eller tidigare under järnåldern. Förkristen kult visas av namn som Vi och Hov.
Runinskrifter
Ett flertal vikingatida runinskrifter i Medelpad har återfunnits längs med kusten upp till Sköns socken, de flesta från 1000-talet.
Medeltid miniatyr|Ruinen av Kvissle kapell, en romansk gårdskyrka från omkring år 1200. Bakom syns storhögarna från folkvandringstid. miniatyr|Lidens gamla kyrka Medelpad räknades ända in på 1400-talet som en del av Hälsingland (i dag ibland kallat stor-Hälsingland) och löd fram till 1374 under Hälsingelagen, bevarad sedan 1320. Åtminstone ett exemplar av Hälsingelagen förvarades under tiden den var gällande fastkedjad vid kyrkoväggen i Selångers kyrka.Bygdén, Herdaminne för Selånger församling www.solace.se/~blasta/herdamin/selanger.pdf
Storhälsingland var vid denna tid administrativt indelad i tre delar, tredingar eller folkland, där den nordligaste tredingen hette Nordanstig, och troligen åsyftade Medelpad (tidigare var den etablerade uppfattningen att det var dagens ort Nordanstig i Norra Hälsingland på grund av omnämnande av Norrstigen).
Den viktigaste skattepersedeln från Medelpad kom under medeltiden att bli skinn och lärft, enligt Hälsingelagen. Fisket utanför älvarna var betydande.
Tre kustnära orter kom att fungera som centralorter i olika avseenden. Fogderesidens och kungsgård låg i Kungsnäs (kallad "Näs" i Hälsingelagen) vid Selångers utskeppningshamn, en geografiskt betingad mötesplats för vägarna från norr, söder och från kusten. Prostsäte fanns vid försvarskyrkan i Sköns socken. Stormän hade även säte vid Kvissle/Nolby i Njurunda socken längs med Norrstigen; en ort som av vissa forskare tolkas som kungsgården "Hög på Norrstigen" (vanligen identifierad med den nutida byn Kungsgården i Jättendals socken i norra Hälsingland).
Medelpad var delat i minst sex skeppslag med särskilda ting. Landskapets allmänna ting har hållits omväxlande i Skön och vid Näs i Selånger under medeltid.Olsson, Reinhold 1947. Ur Skönsbygdens historia. Sundsvall Liksom stor-Hälsingland i övrigt kom Medelpad att tillhöra Uppsalalagmannens domsaga.
Ortnamnen med efterleden -böle, -boda och -gård är ofta medeltida.
Kyrkor och pilgrimsleder Stenkyrkor vars byggnadsår har uppskattats till senast 1200-talet har bland annat funnits på följande orter: Gårdskyrkan i Kvissle Selånger Njurunda Skön Alnö Tuna Stöde Haverö Torp Liden
I Mellannorrland upprättades under medeltiden vandrings- och ridleder både västerut (Sankt Olofsleden var en pilgrimsled mellan Selångers utskeppningshamn i Medelpad och Nidaros i Norge) och söderut (Norrstigen var en förhistorisk led som med tiden kom att gå längs hela Norrlandskusten).
Enligt en sägen som upptecknades på 1680-talet,Leif Grundberg, Medeltid i centrum: europeisering, historieskrivning och kulturarvsbruk i norrländska kulturmiljöer, doktorsavhandling 2006, sid 43–44. ska Olof Haraldsson år 1030 ha landstigit i Selånger efter några år i landsflykt. Han gick med sin här till Norge för att kristna landet och ta tillbaka kungatronen. Färden tog slut i Stiklestad, där Olof blev dödad i ett fältslag den 29 juli, och sedan hyllades som martyr och helgon i Skandinavien. Oavsett sägnens sanningshalt så var denne Sankt Olof viktig i Medelpad under den katolska tiden, emedan den vandringsled han skulle ha gått kom att kallas Sankt Olofsleden, och den hamn han skulle ha landstigit i kallades Sankt Olofs hamn.