Spanien under Franco betecknar perioden i Spaniens historia från 1939 då Francisco Franco störtade den republikanska regeringen till 1975 då han avled och Spanien antog sin nuvarande konstitutionella form. Åren 1936–1939 utgjorde det nationalistiska Spanien (de områden som stod under den nationalistiska sidan i spanska inbördeskriget) grunden för den senare statsbildningen. Formellt kallades landet från det att general Franco tog makten över hela Spanien vid inbördeskrigets slut 1939 för Spanska staten ().

Historia Bakgrund

General Francisco Franco utsågs till Spaniens envåldshärskare av ledarskapet för de nationalistiska rebellerna i spanska inbördeskriget redan den 1 oktober 1936.Paul Preston, Chapter 6 "The Making of a Caudillo" in Franco: A Biography (1993), ss. 171–198 I realiteten var det först efter den 1 april 1939, då den republikanska regeringen gick i exil i Frankrike, som hans anspråk på att vara Spaniens stats- och regeringschef, med titeln El Caudillo (ledaren), fick betydelse och hans styre började vinna ökat internationellt erkännande.

Omedelbart efter maktövertagandet beordrade Franco massarresteringar och avrättningar av alla sorters politiska fiender såsom sympatisörer med den fallna republiken, samt förespråkare av demokrati, regional autonomi, kvinnors rättigheter och andra liberala, socialdemokratiska eller kommunistiska värderingar. Efter inbördeskriget satt runt 270 000 spanjorer i fängelse medan en halv miljon hade flytt landet.Helen Graham, "The memory of murder: mass killing, incarceration and the making of Francoism" in War Memories, Memory Wars. Political Violence in Twentieth-Century SpainFranco's description: "The work of pacification and moral redemption must necessarily be undertaken slowly and methodically, otherwise military occupation will serve no purpose". Roberto Cantalupo, Fu la Spagna: Ambasciata presso Franco: de la guerra civil, Madrid, 1999: ss. 206–8. För den spanska högern var alla dessa "fientliga element" resultatet av en konspiration som hade utvecklats av judar och frimurare ända sedan reconquistan på 1400-talet, vilka dessutom anklagades för samarbete med bolsjevikerna för att förstöra den spanska nationen.Alejandro Quiroga (2007). Making Spaniards, Palgrave, s.58.Alejandro Quiroga, Miguel Ángel del Arco (2012). Right-Wing Spain in the Civil War Era: Soldiers of God and Apostles of the Fatherland, 1914-45, Bloomsbury Publishing, s.xv

mini|200px|Franco med USA:s president Dwight D. Eisenhower i Madrid 1959 Andra världskriget Spanien förhöll sig neutralt under andra världskriget, även om landet intog en protysk hållning till en början. Den 23 oktober 1940 möttes Francisco Franco och Adolf Hitler i Hendaye i sydvästra Frankrike då Hitler ville förhandla om ett spanskt inträde i axelmakterna. För att gå in i kriget på tysk sida krävde Franco bland annat mat, krigsmateriel, Gibraltar och Franska Nordafrika, vilket tyskarna inte kunde acceptera. Franco och Hitler kom aldrig överens och Hitler sade efter mötet att han hellre går till tandläkaren och drar ur tre-fyra tänder än möter Franco igen. I bakgrunden fanns också en konflikt om tyska gruvrättigheter i Spanien. Franco tillät dock på vissa områden begränsat samarbete med tyskarna, bland annat exporterade Spanien volfram till Tyskland, men samtidigt pågick även samarbete med de allierade vilket hjälpte den spanska diktaturen att överleva efter krigets slut.Lindqvist (1991), s. 282

Det allt hårdare politiska klimatet i Spanien resulterade i att runt 200 000 dog under åren 1940–1942 av hungersnöd, sjukdomar och myndigheternas våld mot meningsmotståndare.The Splintering of Spain, Cambridge University Press, ss. 2–3. Många av de tusentals spanska republikaner som under inbördeskriget hade flytt till grannlandet Frankrike deporterades 1940–1941 till tyska koncentrationsläger som politiska fångar. Francos regering gjorde ingenting för att hjälpa dessa, av tyskarna kallade "röda spanjorer", fastän den tyska ambassaden i Madrid upprepade gånger frågade vad man skulle göra med dem.Kevin Heller, Gerry Simpson (2013). The Hidden Histories of War Crimes Trials, Oxford University Press, s.117

Isolering under efterkrigstiden Spanien blev efter kriget isolerat av omvärlden och låg på många områden långt efter i utvecklingen, speciellt inom jordbruk och industri. Landet var fattigt och behövde hjälp för att kunna byggas upp efter inbördeskriget som hade tillfogat stor skada på byggnader och infrastruktur.Lindqvist (1991), s. 283. FN:s säkerhetsråd och FN:s generalförsamling antog år 1946 var för sig resolutioner som fördömde det fascistiska styret i Spanien, generalförsamlingens resolution 39 uppmanade även medlemsstaterna att ta hem sina ambassadörer från Madrid som protest mot det auktoritära styret. Endast katolska Portugal, Irland och enstaka länder i Latinamerika, Mellanöstern och Asien valde att inte följa resolutionen. Ett embargo mot landet trädde i kraft där bland annat gränsen till Frankrike stängdes men stödet för regimen inne i Spanien växte istället. Följden blev att Spanien valde en isoleringspolitik: Minskad import, självhushållning och statskontrollerad produktion. Ransoneringskort användes fram till 1952.

Monarkin återinfördes som statsskick efter en folkomröstning 1947 och det bestämdes att general Franco skulle vara riksföreståndare på livstid med rätt att när han så önskade själv välja efterträdare som vid succession skulle tillträda som fullvärdig kung av Spanien.http://countrystudies.us/spain/22.htm I praktiken sågs folkomröstningen som ett sätt att legitimera Francos fortsatta styre men samtidigt inleddes en konflikt bakom kulisserna mellan Franco och prins Juan de Borbón, tredje sonen till i exil avlidne kung Alfons XIII. Franco vägrade låta Juan de Borbón krönas till kung på grund av dennes alltför liberala framtoning, men lyckades heller inte förmå prinsen att avstå från sina anspråk på Spaniens tron till förmån för sin son Juan Carlos. Tronföljdsfrågan hamnade i ett dödläge i flera år framåt eftersom Franco inte vågade agera för strängt mot tronpretendenten Juan de Borbón, då statspropagandan hade kopplat monarkins återinförande så tätt med det gamla kungahuset Bourbon.http://www.spiegel.de/spiegel/print/d-43065395.html

Ekonomisk tillväxt och slutet på isoleringen På grund av kalla kriget lyckades Spanien bryta sig ur isoleringen genom att tydligt närma sig USA; redan år 1953 slöts Madridpakten där amerikanerna erhöll rätt att använda flyg- och flottbaser samt att sätta upp sändare för Radio Free Europe på spanskt territorium i gengäld mot ekonomiskt och militärt bistånd. Tillförseln av amerikanskt kapital hjälpte den haltande spanska ekonomin att återhämta sig och industrialiseringen kunde påskyndas. Samma år, 1953, slöts även ett fördrag med Vatikanstaten. USA hjälpte Spanien att erhålla medlemskap i FN år 1955 och tre år senare följde medlemskap i Världsbanken. Den spanska ekonomin byggde på importsubstitution, handelsregleringar och garanterad vinst för utvalda företag och industriproduktionen nästan fördubblades under 1950-talet. Tillväxten var dock ohållbar då resten av samhället förblev underutvecklat och efter att ha sett fördelarna med ekonomisk integration och öppenhet i den nybildade Europeiska ekonomiska gemenskapen bad allt fler tjänstemän om avregleringar även i Spanien. Protektionistiska förespråkare i det styrande Falangistpartiet avvisade alla idéer om ekonomisk liberalisering som ett farligt steg mot liberal demokrati och utländskt inflytande, men dessa utmanövrerades 1957 av teknokrater kopplade till det katolska sällskapet Opus Dei vilka strävade efter ekonomisk integration med övriga Europa och därför la fram förslag på ekonomiska reformer. Franco själv vägrade gå med på planerna till 1959 då staten närmade sig bankrutt och den sittande finansministern Mariano Navarro Rubio, som åtnjöt generalens personliga förtroende, lyckades övertala honom att ändra sig.

Under 1960-talet fick landet ett uppsving då isoleringen bröts och turismen blomstrade. Även spanjorerna började söka sig utomlands för att utbilda sig. Landet moderniserade industrin och jordbruket och blev världens nionde största ekonomi på 1950- och 1960-talet, samt den snabbast växande efter Japan.. Det spanska ekonomiska undret kallades av regimen Desarrollo och ägde rum under perioden 1959–1973. Franco utsåg teknokrater som ersatte falangisterna som föredrog isolering och teknokraterna låg bakom planer där bland annat infrastrukturinvesteringar gjordes. Även om Spanien hade en hög tillväxt låg man ekonomiskt efter det övriga Västeuropa. Tillväxten fick sitt slut i samband med oljekrisen 1973. En symbol för Desarrollo blev Seat 600, en spansk licensversion av Fiat 600, som blev en folkbil i Spanien. Den ekonomiska tillväxten återfanns bland annat inom varvsindustri, verkstadsindustri, textil, petrokemiska industrin och bilindustrin. Staten gick in med resurser för att stödja snabb tillväxt genom statligt ägda företag och konglomerat som Instituto Nacional de Industri, biltillverkaren Seat och varvsindustrin Empresa Nacional Bazán. Dessa företag kom att dominera den spanska hemmamarknaden som hade importrestriktioner. Barcelona och Bilbao återfick sin roll som industricentra och kring Madrid växte industrin.

I juli 1969 utsåg så general Franco officiellt sin framtida efterträdare, prins Juan Carlos de Borbón, med förhoppningen om att denne skulle föra vidare det francoistiska arvet vid Francos död.http://countrystudies.us/spain/23.htm

Francos sista år När Francos hälsa blev sämre i början av 1970-talet växte premiärministern amiral Luis Carrero Blancos makt. ETA dödade Carrero Blanco 20 december 1973 genom en bilbomb. Ny premiärminister blev Carlos Arias Navarro som försökte genomföra politiska reformer men fann sig i en kamp mellan olika maktblock, dels den konservativa falangen och dels de som ville övergå till demokrati. Samtidigt försvårades situationen i Spanska Sahara där Polisario slogs mot de spanska kolonialtrupperna för självständighet. Den katolska kyrkan i Spanien under kardinal Tarancón hade också ändrat inställning gentemot regimen och kunde inte längre anses stödja den. I juli 1974 blev Franco sjuk varpå Juan Carlos tog över som statschef. Franco blev åter frisk men sjuk ett år senare och föll i oktober 1975 i koma. Han avled den 20 november 1975.

Spaniens demokratisering Efter Francos död 1975 erhöll dottern Maria del Carmen adelstiteln "hertiginna av Franco" () av kung Juan Carlos. Franco hade lagt grunden för återinförandet av monarkin i Spanien, men kung Juan Carlos, som besteg tronen efter hans död, valde att låta omvandla diktaturen i Spanien till en demokrati.

Politik 220px|thumb|right|Arco de la Victoria i Madrid restes till minne av segern i inbördeskriget.