Eurovision Song Contest, officiellt även le Concours Eurovision de la chanson, eller förkortat ESC,Yle-arenan, Program: Eurovision Song Contest 2014: Förhandstittning är en årlig återkommande sångtävling som är enligt Guinness World Records den längsta pågående musiktävlingen i världen. I svensk media omnämns tävlingen ibland med namnen Eurovisionsschlagerfestivalen, Eurovisionsfestivalen, Eurovisionen, Schlager-EM, Schlagerfinalen, och Mélodie Grand Prix.Eurovisionsschlagerfestivalen"Eurovision Song Contest". Ne.se. Läst 29 maj 2014.
Tävlingen arrangeras av den Europeiska radio- och TV-unionen (EBU) tillsammans med föregående års vinnarnation (alternativt något annat land om vinnarnationen inte har eller ges möjlighet att arrangera) även om det också är en slags samproduktion med de länders TV-bolag (medlemsbolag i EBU) som medverkar i tävlingen. Tävlingens upplägg är att de medlemsbolag som vill tävla ett år väljer ut en artist eller musikgrupp tillsammans med ett nyskrivet originalverk till tävlingsbidrag som sedan framförs på en scen i det land som arrangerar det aktuella året. Efter alla framträdanden röstar jurygrupper och/eller tv-tittarna fram en vinnarlåt. Man kan rösta på alla bidrag utom det som representerar det land man röstar från.
För att få delta i tävlingen behöver varje land följa en rad regler som EBU har satt upp för tävlingen, däribland regeln om att bara nyskrivna och inte tidigare publicerade låtar (i alla fall inte för den 1 september året innan) får tävla, att låten ska kunna framföras på max tre minuter, att varje scenframträdande inte får ha fler än sex personer på scenen, att låttexten inte får nedvärdera tävlingen och att de som befinner sig på scenen under ett framträdande är 18 år eller äldre. I övrigt får varje lands EBU-anslutna TV-bolag välja ut sin artist och sitt tävlingsbidrag på vilket sätt de själva önskar, dock under förutsättning att reglerna kan uppfyllas inför Eurovision.
Fram till 2026 har totalt 1 789 bidrag framförts genom åren, ej inräknat bidragen som skulle ha tävlat år 2020.
Bakgrund miniatyr|Marija Šerifović framför Serbiens bidrag 2007. Efter andra världskrigets slut var Europa splittrat i de två politiska blocken väst och öst, representerade av de två supermakterna USA (väst) respektive Sovjetunionen (öst), som konkurrerade med varandra ekonomiskt, militärt men även kulturellt. I väst utvecklades televisionen, och EBU bildades. Det uppstod en idé om att anordna en TV-sänd sångtävling som skulle visas i miljontals hem runt om i Europa, för att etablera en europeisk identitet.
Den 24 maj 1956 sändes den första Eurovision Song Contest från Lugano i Schweiz med sju deltagande länder och sedan dess har en upplaga per år producerats, med undantag för år 2020 då tävlingen ställdes in på grund av coronapandemin. Tävlingsdatumen har varierat från år till år om än att tävlingen alltid arrangeras någon gång mellan mars och maj. Sedan 1995 har tävlingen alltid avgjorts i maj.
Medlemsländerna För att ett land ska få medverka i tävlingen behöver landet ha minst en TV-kanal eller ett TV-bolag som har ett fullvärdigt medlemsbolag i den Europeiska radio- och TV-unionen (förkortat EBU). Själva unionen är en satellittäckande och inte en geografisk union och därför finns inga krav på att landet behöver ligga i det geografiska Europa. Det har även förekommit att EBU har accepterat att associerade medlemsbolag i andra världsdelar som antingen sänder och/eller deltar i tävlingen, exempelvis TV-bolaget Special Broadcasting Service (SBS) i Australien.
Snabbt ökat intresse hos länder att delta Fram till 2020-talet har sammanlagt 52 länder någon gång deltagit i tävlingen. Den allra första upplagan hade sju deltagarländer och därefter växte intresset snabbt bland flera länder som ville delta. Under 1950-talet var det cirka tio länder som deltog per år för att bara ett decennium senare hade den siffran ökat till närmare det dubbla, vilket också höll i sig under 1970- och 1980-talen. När Jugoslavien och Sovjetunionen föll i början av 1990-talet uppstod nya stater i de gamla som också ville vara med och tävla, vilket de också fick. Däremot valde EBU införa en slags spärrgräns för att inte ha med allt för många länder per år, detta för att tävlingen på den tiden bara utgjordes av finalkvällar. Spärren innebar att länder som hade placerat sig sämre ett år eller som hade sämre snittplaceringar fick avstå tävlan året därpå för att möjliggöra att länder som fått stå över året innan skulle kunna få vara med. Senaste gången som sådana kvalificeringsregler användes var i Eurovision Song Contest 2003 då finalen för första gången hade 26 deltagarländer, vilket vid den tiden var ett nytt rekord.
Semifinalsystemets införande I 1996 års tävling hade EBU testat att ha ett semifinalupplägg som då innebar att alla länder som ville tävla, utom värdnationen, fick genomgå ett jurykval några månader innan finalen. Detta system har bara använts en gång, däremot återkom själva semifinalen åtta år senare men då med ett helt annat upplägg. Till att börja med slapp nu också länderna som kategoriserades som "Big Four" (länder som bidrar mer ekonomiskt till tävlingen), vilka var Frankrike, Spanien, Storbritannien och Tyskland, samt de länder som blivit topp tio i finalen året innan att kvala. Resten av länderna som ville delta fick genomgå semifinalen där årligen tio finalplatser stod på spel. I semifinalen tävlade de länder som placerat sig sämre i finalen året innan tillsammans med debuterande länder och/eller länder som gjorde comeback efter ett eller flera års tävlingsuppehåll. Däremot kunde länder som placerat sig utanför topp tio ändå gå direkt till final dessa år, detta möjliggjordes om ett eller flera av "Big Four"-länderna hade kommit topp 10 skulle i så fall landet som hamnade på elfte plats året innan också direktkvalificeras osv. Detta hade vid den tiden kunnat möjliggöra ett finalstartfält med som mest 28 länder, vilket dock aldrig förekom.
Själva semifinalen sändes ett par dagar inför finalen och alla länder som deltog i den aktuella upplagan hade möjlighet att vara med och rösta fram vilka länder som skulle kvalificera sig till finalen. Systemet med en semifinal inför finalen användes åren 2004, 2005, 2006 och 2007 med samma slags kvalificeringsregler som tidigare nämnts.
Två semifinaler och en final införs Från och med 2008 års tävling utökades tävlingskonceptet till att ha två semifinaler inför finalen, ett koncept som använts sedan dess. Anledningen till att det blev en ytterligare semifinal berodde på ett stort deltagarintresse. Förändringen innebar att färre länder är direktkvalificerade, i det här fallet endast värdnationen och "Big Four" (som sedan 2011 heter "The Big Five" då Italien gjorde comeback).
I upplägget med två semifinaler kvalar tjugo länder till final, tio per semifinal. Ländernas artister uppträder och därefter följer en tittaromröstning (i vissa upplagor har även juryröstning förekommit) som avgör vilka länder som ska kvala vidare till finalen och vilka som åker ut. Det är dock bara de länder som deltar i den aktuella semifinalen tillsammans med två eller tre av de direktkvalificerade länderna som är med och röstar - de andra länderna får rösta i sin semifinal. Här har dock två undantag gjorts, i 2015 år semifinaler fick Australiens jury och tv-tittare rösta i bägge semifinalerna (då Australien var gästinbjuden till finalen) och sedan 2023 års tävling finns en omröstning kallad "Rest of the World" som erbjuder personer som befinner sig i länder som inte deltar i den aktuella Eurovision-upplagan att rösta som en extra tittargrupp. De tio länder som har fått högst totalpoäng i varje semifinal när röstningen har sagt sitt kvalar vidare till finalen medan övriga bidrag åker ut. För att skapa maximal spänning vid resultatuppläsningen meddelas alla finalister utan inbördes ordning, först när finalen är avgjord meddelas de exakta poängerna och placeringarna
För att bestämma vilka länder som ska tävla i respektive semifinal arrangeras en semifinallottning av värdnationen månaderna före semifinalsändningarna. Inför lottningen delas länderna in i olika grupper vilka baseras på bland annat tidigare röstningshistorik i tävlingen som till viss del också blir geografisk placering. Att EBU väljer att sammanställa länder som tenderar att rösta på varandra (oberoende av vilka melodier de skickar till tävlingen) i samma grupper beror främst på att under själva lottningen splittras varje grupp i två där en hälft får tävla i den första semifinalen och en hälft i den andra semifinalen. Eftersom reglerna säger att ett land bara får rösta i den semifinalen de blev allokerad till undviker att så kallad grannlandsröstning eller svågerpolitik inte i allt för stor del ska avgöra resultaten, dock undantaget "Rest of the World" som röstar i bägge semifinaler och i finalen. Sedan 2010 lottas även varje kvalnation till att tävla i antingen den första eller andra semifinalhalvan i respektive semifinal.
Tävlingsupplägget Formellt sett inleds arbetet med nästkommande Eurovision Song Contest så snart som föregående års final har fått sin vinnare. Vissa år har det däremot dröjt en kortare eller en längre tid innan en värdnation officiellt har bekräftats och vid ett antal tillfällen har det även förekommit att vinnarnationer av exempelvis ekonomiska, logistiska eller säkerhetspolitiska skäl inte får arrangera varpå frågan har övergått till ett annat medlemsbolag istället. Senast det skedde var efter Ukrainas vinst i Eurovision 2022 då brittiska public servicebolaget BBC arrangerade på uppdrag av det ukrainska TV-bolaget UA:PBC. Däremot kom det att bli en brittisk-ukrainsk samproduktion. Inför Eurovision Song Contest 2027 införs en ny regel i tävlingen som säger att ett eventuellt vinnarland som på hemmaplan befinner sig i antingen en väpnad konflikt och/eller i ett geo- eller säkerhetspolitiskt dåligt läge inte kommer att få arrangera tävlingen året därpå. Det skulle i så fall innebära att ett annat lands medlemsbolag tillfrågas att ta över värdskapet.
Det land som slutligen accepterar värdskapet behöver därefter ganska omgående bestämma en stad i landet som får själva värdskapet samt välja ut en värdarena som tävlingen kan hållas i. Den processen brukar vanligtvis påbörjas under sommarmånader och avslutas senast under någon av de tidiga höstmånaderna, men hur själva valet görs varierar från år till år. Vissa gånger finns det färre alternativ i ett värdland varför beslutet tas redan ett par veckor efter vinsten medan i andra fall har det dröjt ända in på senare delen av hösten innan beslutet är färdigt.
Från det att den föregående Eurovisionen är klar (ibland även tidigare än så) fram till ett par månader innan nästa tävling äger rum kan de medlemsanslutna TV-bolagen i EBU som vill vara med och tävla börja välja ut artist och tävlingsbidrag till upplagan. Själva deltagarlistan brukar läggas ut någon gång i slutet av året eller början av det kommande. Metodvalen att utse artist och låt varierar från land till land, här är några exempel: Internval, det vill säga att TV-bolaget helt eller delvis själva avgör artist- och/eller bidragsvalet utan inblandning från t.ex. en direktsänd jury- och/eller publikomröstning (även om sådana kan förekomma). Nationell final, där två eller fler bidrag och/eller artister tävlar om att vinna. En kortare eller längre uttagning innehållandes olika uppvisnings- eller kvalprogram inför finalen där vinnaren koras. Exempel på längre uttagningar är Sveriges uttagning Melodifestivalen och Italiens San Remo-festival. Även Danmarks respektive Norges versioner av Melodi Grand Prix, Estlands Eesti Laul, Islands Söngvakeppnin och Lettlands Supernova är exempel på återkommande uttagningar i sammanhanget. Vissa nationer har tillfälliga uttagningskoncept som något år senare skrotas eller byggs om till något annat koncept. Det finns även nationer som har använt sig av formaten Idol och X Factor.