Handynastin , 206 f.Kr.–220 e.Kr., var den andra kejserliga kinesiska dynastin, efter Qindynastin (221–206 f.Kr.) och före De tre kungadömena (220–265 e.Kr.). Dynastin grundades av rebelledaren och bonden Liu Bang, postumt känd som Han Gaozu. Dynastin stördes tillfälligt av Wang Mangs interregnum från 9–23 e.Kr. av den före detta regenten Wang Mang. Denna mellanperiod delar upp Handynastin i två perioder: den västra Handynastin (206 f.Kr.–9 e.Kr.) och den östra Handynastin (25–220 e.Kr.). Handynastin, som sträckte sig över fyra århundraden, anses vara en guldålder i Kinas historia.Zhou (2003), s. 34. Än idag kallar sig Kinas största etniska grupp för hankineser.Schaefer (2008), s. 279.
Den kejserliga familjen hette Liu i familjenamn och den förste kejsaren Liu Bang. Denna dynasti har gett namn till hankineserna, det vill säga den folkgrupp som utgör majoriteten av befolkningen i dagens Kina, och en av de vanliga beteckningarna på det kinesiska språket, hanyu ("hanspråk"). Under denna tid blev konfucianismen statsfilosofi, buddhismen spreds i Kina, daoismen fick organisatorisk form, Sidenvägen började ta form, papperet upptäcktes, filologin grundlades, liksom en källkritisk historiesyn, och Kinas inflytande utsträcktes till Vietnam, Centralasien, Mongoliet och Korea.
Efter år 92 blandade palatsens eunucker sig allt mer i hovpolitiken och engagerade sig i våldsamma maktkamper mellan de olika kejserliga klanerna och änkedrottningarna, vilket orsakade Handynastins slutliga nedgång. Kejsarmakten utmanades även allvarligt av stora daoistsällskap som anstiftade bland annat Gula turbanernas uppror. Efter kejsaren Han Lingdis död (styrde mellan 168 och 189) anställde officerare ett massmord på eunuckerna, vilket gjorde att medlemmar av aristokratin och militära härskare kunde bli krigsherrar och dela upp riket mellan sig. När Cao Pi, kung av Wei, tog över tronen från Han Xian, upphörde Handynastin.
Handynastin var en tid av ekonomisk framgång och innebar en märkbar tillväxt av penningekonomin, som först etablerades under Zhoudynastin (runt 1050-256 f.Kr.). Valutan som präglades av det centrala styret myntort år 119 f.Kr. kvarstod som det huvudsakliga betalningsmedlet i Kina fram till Tangdynastin (618-907 e.Kr.). För att betala för sina militära företag och bosättningen av nyligen erövrade områden förstatligade regeringen de privata salt- och järnnäringarna 117 f.Kr. Dessa statliga monopol upphävdes under den östra Hanperioden och förlorade intäkter ersattes genom tung beskattning av privata entreprenörer. Kejsaren var högst i Hansamhället. Han ledde Hanregeringen, men delade makten med både adelsståndet och tillsatta ministrar från den skolade lågadeln. Från och med kejsare Wus styre främjade myndigheterna officiellt konfucianismen i utbildning och politik, förenat med kosmologin hos senare lärda såsom Dong Zhongshu. Denna politik fortsatte fram till Qingdynastins fall år 1911.
Historia
Tiden från 206 f.Kr. och fram till Wang Mangs interregnum benämns Västra Han eller Äldre Han.Huvudstaden flyttades efter Wang Mangs interregnum österut från Chang'an till Luoyang, varför dynastin ofta delas upp i Västra och Östra Han. Den äldre uppdelningen i Förra och Senare Handynastin används idag sällan för att undvika sammanblandning med en Senare Handynasti under De fem dynastierna och De tio rikenas tid. Tiden präglades av krig med stammarna i norr, Xiongnu, som leddes av Mao-tun. Kejsare Han Wudi lyckades tränga tillbaka inkräktarna men till stora kostnader för statskassan. Bondeklassen blev lidande på grund av höga skatter och utskrivning till krigstjänst. Dessutom kunde de tvingas göra dagsverken på upp till 90 dagar per år. Nepotism var utbrett inom alla delar av förvaltningen även på högsta nivå: änkekejsarinnorna och deras familjer styrde ofta i praktiken åt en minderårig kejsare. Wang Mang var brorson till en av dessa kejsarinnorWang Mang på Nationalencyklopedins webbplats. Läst den 20 juli 2010..
Tiden efter Wang Mangs interregnum och fram till dynastins fall benämns Östra Han eller Yngre Han. Wang Mangs märkliga politik ledde till omfattande missnöje bland alla lager i samhället. Många fattiga anslöt sig till de röda ögonbrynen och en prins av Handynastin samlade en arméMalmqvist, Göran: Wang Mangs interregnum (9–23 e.Kr.) från Nationalencyklopedins nätupplaga. Läst den 20 juli 2010. och intog 22 e.Kr. huvudstaden. Bondeupproret slogs ner och Wang Mangs reformer drogs tillbaka. Kina upplevde en stabilare period och man antog en mer expansionistisk politik. Mer och mer decentraliserades makten och riket började falla sönder. År 184 bröt de gula turbanernas uppror ut och riket kom några årtionden senare att splittras i tre.
Västra Han miniatyr|Ett bårtäcke i silke från Mawangdui, Changsha, Hunan. Det klädde in Lady Dais likkista. Lady Dai, som dog 168 f.Kr., var markis Li Cangs fru. Li Cang, som dog 186 f.Kr., var kansler för Changsha.Hansen (2000), ss. 117–119.
Kinas första imperiedynasti var Qindynastin från 221 till 206 f.Kr. Qindynastin hade enat Kinas stridande stater genom erövring, men imperiet blev instabilt sedan den första kejsaren Qin Shi Huangdi hade dött. Inom fyra år hade dynastins auktoritet kollapsat på grund av uppror.Ebrey (1999), ss. 60–61. Två före detta rebelledare, Xiang Yu och Liu Bang krigade om vem som skulle bli hegemon av Kina, som vid den tidpunkten hade delats i arton Kungadömen, där alla erkände lojalitet till någon av rebelledarna.Loewe (1986), ss. 116–122. Även om Xiang Yu visade sig vara en kapabel befälhavare besegrade Liu Bang honom vid slaget vid Gaixia, i vad som idag är Anhui. Liu Bang blev efter det känd som kejsar Gaozu, och styrde från 202 till 195 f.Kr.Davis (2001), ss. 44–46. Chang'an valdes till det återförenade Hanrikets huvudstad.Loewe (1986), s. 122.
I början av Västra Handynastin fanns tretton centralt kontrollerade prefekturer i den västra tredjedelen av riket, medan de östra två tredjedelarna var indelade i tio halvautonoma kungadömen.Loewe (1986), ss. 122–125. Vissa av dessa styrdes av befälhavare som utsetts till kungar, även om de 157 f.Kr. var ersatta med personer ur Liu-familjen, eftersom lojaliteten hos de som ej tillhörde släkten ifrågasattes. Efter flera uppror av Hankungar, där den största var de sju staternas uppror år 154 f.Kr. uppfördes en rad reformer som började 145 f.Kr. som begränsade dessa kungadömens storlek och makt.Loewe (1986), ss. 139–144. Kungarna fick inte länge anlita personal själva, utan dessa utsågs av det kejserliga hovet. Kungar blev formella chefer över sina förläningar och fick en del av skatten som sin inkomst.Bielenstein (1980), s. 106; Ch'ü (1972), s. 76. Dessa kungadömen övergavs aldrig helt utan fanns igenom hela återstoden av Västra och Östra Han.Bielenstein (1980), s. 105.
Norr om Kina erövrade de nomadiska Xiongnu-stammarna flera stammar som bodde på den Eurasiska stäppen. Under slutet av hövdingen Modu Chanyus styre kontrollerade han Manchuriet, Mongoliet och Tarimbäckenet och underkuvade över tjugo stater öster om Samarkand.Di Cosmo (2001), ss. 175–189 samt 196–198; Torday (1997), ss. 80–81; Yü (1986), ss. 387–388. De Han-tillverkade järnvapen som såldes till Xiongnu började oroa Gaozu, som skapade ett handelsembargo mot gruppen.Torday (1997), 75–77. Som vedergällning invaderade Xiongnu Shanxiprovinsen där de besegrade Han vid Baideng 200 f.Kr.Torday (1997), ss. 75-77; Di Cosmo (2001), ss. 190–192. Efter förhandlingar inkluderande politiska giftermål år 198 f.Kr. var Xiongnus och Hans ledare likställda i en kunglig giftermålsallians, men Han tvingades sända stora mängder skatter, som silkeskläder, mat och vin till Xiongnu.Yü (1967), ss. 9–10; Morton and Lewis (2005), s. 52; Di Cosmo (2001), ss. 192–195.
Trots detta plundrade Xiongnu med jämna mellanrum Hans territorier söder om Kinesiska muren.Yü (1986), ss. 388–389; Torday (1997), ss. 77 samt 82–83; Di Cosmo (2002), ss. 195–196. Majoritetsbeslut bland Han bestämde att försöka hålla på giftermålsöverenskommelsen. När Xiongnu fortsatte att plundraTorday (1997), ss. 83–84; Yü (1986), ss. 389–390. valde man dock påföljande år att lönnmörda Chanyu och därigenom skapa kaos i Xiongnus rike, vilket skulle vara till Hans fördel.Yü (1986), ss. 389–390; Di Cosmo (2001), ss. 211–214. När detta misslyckades 133 f.Kr.,Torday (1997), ss. 91–92 startade kejsare Wu en serie massiva militärinvasioner i Xiongnus territorier. Attackerna kulminerade 119 f.Kr. vid striden vid Mobei, där Hans befälhavare Huo Quibing och Wei Wing tvingade Xiongnus ledare att fly norrut mot Gobiöknen.Yü (1986), s. 390; Di Cosmo (2001), ss. 237–240. Efter Wus styre fortsatte Hans styrkor att stå sig mot Xiongnu. Xiongnus ledare Huhanye Chanyu (呼韓邪) underkastade sig slutligen under Han som en vasall 51 f.Kr.. Zhizhi Chanyu, som rivaliserade med Huhanye Chanyu om tronen, mördades av Chen Tang och Gan Yanshou (甘延壽/甘延寿) vid slaget vid Zhizhi, i dagens Taraz, Kazakstan.Loewe (1986), ss. 196–197 samt 211–213; Yü (1986), ss. 395–398.
miniatyr|vänster|En förgylld oljelampa i brons i form av en knäböjande kvinnlig tjänare, daterad till 200 f.Kr., hittad i Dou Wans grav, som var Liu Shengs fru.Ebrey (1999), s. 66; Wang (1982), s. 100.
121 f.Kr. fördrev Hans styrkor Xiongnu från ett enormt territorium som sträckte sig från Hexikorridoren till Lop Nur. De avslog en invasion från Xiongnu och Qiang i detta nordvästliga territorium år 111 f.Kr. Det året etablerade Hans ledare fyra nya gränsprefekturer i denna region: Jiuquan, Zhangyi, Dunhuang och WuweiChang (2007), ss. 5–8; Di Cosmo (2002), ss. 241–242; Yü (1986), s. 391. Majoriteten av gränsbefolkningen var soldater.Chang (2007), 34–35. Vid vissa tillfällen tvingade ledarna bönder till nya gränsbosättningar, tillsammans med regeringsägda slavar och dömda som arbetade hårt.Chang (2007), ss. 6, 15–16 samt 44–45. Ledarna uppmuntrade även ofrälse att frivilligt flytta till gränsen.Chang (2007), ss. 15–16, 33–35 samt 42–43.
Före Hans expansion in i Centralasien hade diplomaten Zhang Qians resor från 139 till 125 f.Kr. etablerat kinesiska kontakter med många omringade civilisationer. Alla länder han passerade fick förr eller senare ambassader från Han. Di Cosmo (2002), ss. 247–249; Morton and Lewis (2005), ss. 54–55; Yü (1986), s. 407; Ebrey (1999), s. 69; Torday (1997), ss. 104–117. Dessa förbindelser blev början på Sidenvägens handelsnätverk som gick till Romarriket och tog saker från Han som silke till Rom och romerskt gods som glas till Kina.An (2002), 83; Ebrey (1999), 70. Från omkring 115 till 60 f.Kr. stred Hanstyrkor mot Xiongnu för kontroll över stadsstaterna i oaserna i Tarimbäckenet. Han segrade till slut och etablerade protektorat 60 f.Kr.Di Cosmo (2002), ss. 250–251; Yü (1986), ss. 390–391 samt 409–411; Chang (2007), s. 174; Loewe (1986), s. 198. Den marina segern vid Nanyue 111 f.Kr. utökade Hans rike till vad som idag är moderna Guangdong, Guangxi, och norra Vietnam. Yunnan blev en del av riket i och med erövringen av Dianriket år 109 f.Kr., följt av delar av den koreanska halvön, med de koloniala etableringarna av prefekturer som Xuantu och Lelang 108 f.Kr.Ebrey (1999), s. 83; Yü (1986), ss. 448–453. I den först kända nationella folkräkningen i Kina gjord år 2 registrerades 57 671 400 personer i 12 366 470 hushåll.Nishijima (1986), ss. 595–596.