Uppslagsordet "Churchill" omdirigerar hit. För andra betydelser, se Churchill (olika betydelser) eller Churchill (efternamn). För andra med samma namn, se Winston Churchill (olika betydelser).
Winston Leonard Spencer Churchill, född 30 november 1874 på Blenheim Palace, död 24 januari 1965 i London, var en brittisk politiker, författare och officer. Han var brittisk premiärminister 1940–1945 och 1951–1955. Som författare erhöll han Nobelpriset i litteratur 1953. Churchill blev amerikansk hedersmedborgare 1963.
Churchill inledde sin karriär som officer och krigskorrespondent. Han var därefter ledamot i underhuset 1900–1922 och 1924–1964 där han representerade Konservativa partiet, med undantag för perioden 1904–1922 då han var medlem i Liberala partiet. Han var handelsminister 1908–1910, inrikesminister 1910–1911, marinminister 1911–1915 samt 1939–1940, minister för krigsmateriel 1917–1919, krigsminister 1919–1921, kolonialminister 1921–1922, Chancellor of the Exchequer (finansminister) 1924–1929 samt partiordförande för Konservativa partiet 1940–1955.
Churchill var son till den konservative politikern Randolph Churchill (1849–1895), som bland annat innehade posten som brittisk finansminister, och amerikanskan Jennie Jerome Churchill. Han blev bland annat far till Randolph Churchill (1911–1968).
Särskilt under krigsåren blev Winston Churchill känd för sina tal. Bland de många kända citaten finns: "Det här är inte slutet. Det är inte ens början på slutet. Men det är, kanske, slutet på början" ("Now this is not the end. It is not even the beginning of the end. But it is, perhaps, the end of the beginning."). Citatet återspeglar Churchills bedömning av krigssituationen efter det avgörande slaget vid el-Alamein.
I en omröstning, arrangerad av det brittiska TV-bolaget BBC, framröstades Churchill år 2002, i konkurrens med bland andra Isaac Newton och William Shakespeare, till ”tidernas främste britt”.BBC: Great Britons
Uppväxt Winston Churchill föddes den 30 november 1874 på Blenheim Palace i Woodstock i Oxfordshire. Hans fullständiga efternamn var Spencer Churchill (han är därmed släkt med den sentida lady Diana Spencer, prinsessan av Wales och mor till den brittiske tronarvingen prins William). Han var ättling till fältherren, förste hertigen av Marlbourough, John Churchill (1650–1722), och son till den framträdande konservative parlamentsledamoten och politikern lord Randolph Churchill (1849–1895), tredje son till den sjunde hertigen av Marlbourough. Hans mor, Jennie Jerome, som nedkom med honom då hon var i sjunde månaden, var dotter till den amerikanske multimiljonären Leonard Jerome. Han fick sedermera en sex år yngre bror, Jack Churchill, och växte upp i London och Dublin.
Som traditionen bjöd inom den engelska aristokratin skickades Churchill redan som åttaåring till internatskola. År 1882 antogs han vid St. George's School i Ascot. Där kom lärarna snabbt att ge honom epitetet en ”mycket odygdig gosse” (a very naughty boy); Churchill var redan som barn en självständig och upprorisk natur som vägrade att lära sig antik grekiska och latin. I självbiografin My Early Life (1930; ”Min ungdom”) har Churchill berättat historien om det första mötet med sin klassföreståndare, som genast gav honom i uppgift att utantill lära sig böjningsformerna av det latinska substantivet mensa (bord). När den unge Churchill något förbryllad frågade om den närmare innebörden av vokativen O mensa, och fick veta att detta skulle han använda sig av när han tilltalade ett bord, slapp det ur honom: ”Men det gör jag aldrig”, varpå den förnärmade pedagogen hotade honom med stryk om han framhärdade i denna sin näsvishet. Denna upplevelse lade grunden för Churchills aversion mot ämnet och han kom aldrig att författa vare sig en grekisk eller en latinsk vers. St. George's var känd för sin, även efter viktorianska mått, osedvanliga brutalitet och den gjorde att Churchill hatade den livet igenom.
Churchill var som barn mycket modersbunden. I brev till sin mamma vädjade han ideligen om att hon skulle komma och besöka honom, eller att hans far skulle ge honom tillstånd att få komma hem. Moderns besök blev dock mycket sparsamma. Till fadern Randolph hade Churchill en icke-relation (vilket inte hindrade honom från att som vuxen ändå skriva en biografi över fadern). Den unge Churchills i hög grad ensamma barndomsår kom naturligt nog att sätta djupa spår i hans person.
Fjorton år gammal, 1888, antogs Churchill som elev vid ärevördiga Harrow School. Där kom han att prestera mindre bra, även om han gjorde bättre ifrån sig i ämnen som intresserade honom, som exempelvis historia. I brev hem till föräldrarna klagade skolledningen dessutom på hans beteende och ”oordentlighet i varje avseende” (irregularity in every way).1888: Action this day , The Churchill Centre. Man konstaterade visserligen att han var en märkvärdig pojke, och man förvånade sig över varför han med sina förmågor inte gjorde bättre ifrån sig. Churchill försvarade sig med att han varken var lat eller ostädad utan vårdslös och glömsk. På Harrow fick han också gå om flera klasser, vilket dock fick den fördelen att han från grunden lärde sig engelska språket, något som han senare i livet, som författare, talare och politiker, skulle värdera högt.
Armén Efter fyra misslyckade försök kom Churchill 1893 in på militärakademin Sandhurst, och utbildade sig till kavalleriofficer. Som sådan tog han tjugo år gammal sin examen, och placerades 1895 vid 4:e husarregementet. Efter en kort sejour på Kuba, reste Churchill till Indien, där hans regemente stationerats. Under fritiden var han där en lika ivrig som segerrik polospelare.
Churchills håg stod inte i längden till livet som officer. Istället tog hans intellektuella och litterära intressen överhanden, och han ägnade en stor del av sin tid åt studier och läsning. 1898 skrev han sin första bok, The Story of the Malakand Field Force, en rapport om stridigheterna i norra Indien, och senare, genom att fungera som en ”inbäddad” krigskorrespondent för engelsk press, om britternas krigföring i Sudan. Där deltog han, som stridande, i slaget vid Omdurman i de brittiska stridskrafternas sista betydelsefulla kavallerichock. Senare kom Churchill till Sydafrika för att som krigskorrespondent för Londontidningen The Morning Post bevaka boerkriget. I Transvaal togs han dock som krigsfånge av boerna och internerades i december 1899. Efter en knapp månad som krigsfånge rymde Churchill den 3 januari 1900. Via Portugisiska Östafrika lyckades han sätta sig i säkerhet. Strax därpå utgavs hans enda roman, Savrola, en historia om undertryckandet av, och kampen för, politisk frihet (utgiven på svenska av B. Wahlströms 1958 i ”Blå elitserien”).
Parlamentet och regeringen Efter att han lämnat armén och som ett slags krigshjälte återvänt hem, följde Churchill i sin döde fars fotspår och valdes hösten 1900, såsom representant för de konservativa, in i parlamentet. I egenskap av varm anhängare av frihandel och kritisk till den konservativa regeringens protektionistiska strävanden, övergick han fyra år senare, under uppseendeväckande former, till liberalerna.
År 1908 (det år han gifte sig med sin hustru Clementine Hozier) blev Churchill, vid trettiotre års ålder, handelsminister i H.H. Asquiths liberala regering, och därefter – efter en hård konstitutionell konflikt med det konservativt dominerade överhuset – inrikesminister 1910. Under dessa år präglade av radikal reformpolitik, utsattes Churchill för en rad smädeskampanjer, och han anklagades för att förråda sin egen klass – han sades bland annat vara ”en djupt föraktlig person”, vilket man menade emanerade ur hans släkts ”dåliga blod”, som aldrig hade lyckats frambringa någon ”gentleman”. Churchill blev en ifrågasatt minister 1911 då han två gånger satte in armén mot civila; dels mot anarkister i London och dels mot strejkande gruvarbetare i Wales. Att Churchill satte in armén mot strejkande i Wales är en vandringssägen. Han förhindrade att armén skulle sättas in, men lät den vara kvar i bakgrunden. Enbart poliser sattes in. Samma år fick han lämna inrikesministerposten och utsågs till marinminister och fungerade som sådan då första världskriget bröt ut 1914.
Första världskriget
Under första världskriget var Churchill marinminister (First Lord of the Admirality). Han satte in marininfanteridivisionen i Antwerpen 1914 och deltog själv i striderna. Han var likaså en stark förespråkare för att slå till mot Osmanska riket (Turkiet) genom en attack vid Dardanellerna, men efter ententens förlust i slaget vid Gallipoli tvingades han avgå och tjänstgjorde som officer vid västfronten. Han återkom år 1917 till regeringskretsen som rustningsminister i David Lloyd Georges kabinett.
I BBC-dokumentären The Sinking of the Lusitania: Terror at Sea spekuleras i att Churchill agerat på ett sätt som skulle öka riskerna för en sänkning av vilket sedan skedde 1915.
Mellankrigstiden miniatyr|upright|Churchill som marinminister 1912.
Efter första världskriget blev Churchill krigsminister (eller försvarsminister) med huvuduppgift att leda den brittiska demobiliseringen, men Churchills fokus kom snart att riktas mot Ryssland och den där pågående bolsjevikiska revolutionen. Han såg med avsky på bolsjevismenhttp://www.fpp.co.uk/bookchapters/WSC/WSCwrote1920.html, vilken han betraktade som den värsta sortens tyranni. Vladimir Lenin och bolsjevikerna stämplade han som ”de vidriga aporna”, och han avsände betydande kvantiteter krigsmateriel till de ryska, ”vita”, kontrarevolutionärerna. Hans chef, Lloyd George, ogillade emellertid Churchills aggressiva agerande, och som han några år senare skrev, när Churchill väl lämnat liberalerna: ”Den häftigaste och ansvarslösaste antibolsjeviken var mr Winston Churchill.” År 1921 förflyttade han Churchill till posten som koloniminister, och som sådan deltog han i det beslut som 1921 upprättade den Irländska fristaten.
I egenskap av krigsminister 1919–1921 hade Churchill även varit ansvarig för bekämpandet av de kurdiska och arabiska rebellerna i det efter första världskriget brittisk-ockuperade Irak. För att lyckas med uppdraget hade han heller inte uteslutit användandet av gas, för som han sade 1919: Det är skenhelighet att acceptera att förstöra en mans kropp med förgiftat splitter men känna svindel inför att fylla hans ögon med tårgas. Jag är starkt för att använda förgiftad gas mot ociviliserade folkgrupper. Den moraliska effekten skulle vara så stark att förlusten av liv kan reduceras till ett minimum. Det är inte nödvändigt att bara använda de mest dödliga gaserna: gas som orsakar stora olägenheter och skulle sprida en väldig skräck kan användas och skulle ändå inte lämna några allvarliga permanenta effekter på de flesta berörda. (Översatt från engelska)
När den liberala regeringen föll 1922 fick Churchill lämna densamma, och utan säte i underhuset stod han också utanför politiken som helhet. År 1923 fick Churchill istället se sig själv i rollen som målsägande i en pikant förtalsprocess mot lord Alfred Douglas (Oscar Wildes forne älskare). Denne hade i tryckt form spridit ut det antisemitiskt färgade ryktet att Churchill under kriget hade deltagit i en judisk konspiration för att döda krigsministern, lord Kitchener, för att på så sätt ändra krigets gång och stödja den ryska revolutionen. Till saken hörde att Kitchener omkommit i en fartygsolycka 1916 utanför Orkneyöarna på väg till Ryssland för underhandlingar (fartyget körde i verkligheten på en tysk mina). Anklagelserna befanns grundlösa, och Douglas dömdes till sex månaders fängelse.