miniatyr|270x270px|Hakkors i svenska flaggans färger och som var flaggan för Svensk socialistisk samling. Nazismen i Sverige har under hela sin historia alltsedan början på 1920-talet varit mer eller mindre splittrad och oförmögen att bilda en massrörelse.Bojerud (2010), s. 25. Det har funnits hundratals partier, grupper och föreningar sedan rörelsens grundande fram till idag.Lööw (2004), s. 13. Som mest samlade de renodlat nazistiska partierna i Sverige runt 27 000 röster i demokratiska val. Detta var i kommunalvalen 1934 där de nazistiska partierna gjorde sitt bästa val och fick sammanlagt över hundra mandat.Lööw 2004, s. 244 Redan den 22 januari 1932 höll de svenska nazisterna sitt första offentliga möte, då ledaren Birger Furugård talade inför 6 000 åhörare på Hötorget i Stockholm.
De svenska nazisterna var i likhet med sina ideologiska bröder i Tyskland starkt antisemitiska och man var även tidigt ute med förintelseförnekelse, redan i maj 1945 påbörjades denna verksamhet av Svensk socialistisk samling.Lööw 2004, s. 108 Svensk socialistisk samling fanns kvar efter kriget fram till 1950 då partiet upplöstes. Under denna efterkrigstid var partiet dock mer eller mindre helt inaktivt politiskt. 1956 bildades ett nytt svenskt nazistiskt parti, Nordiska rikspartiet, lett av Göran Assar Oredsson och Vera Oredsson (tidigare gift med Sven-Olov Lindholm). Detta parti kom att föra fram arvet från äldre generationer under 1980-talet då den svenska nynazismen växte sig starkare. En svensk vit makt-rörelse uppstod under denna tid med förgreningar i kriminella motorcykelklubbar och skinnskallekulturen.
Under framför allt 1990-talet kom det att finnas en vildvuxen flora av nynazistiska organisationer som exempelvis Riksfronten/Folksocialistisk Samling och Nationalsocialistisk Front. Precis som under krigsåren så fanns det en tendens till splittring inom rörelsen som stärktes efter Malexandermorden. Det växte också fram en mängd uttalat rasistiska organisationer som hämtade sin inspiration från annat håll än nazismen, bland annat Svenska motståndsrörelsen. Kortvariga försök att skapa en gemensam organisation gjordes exempelvis genom paraplyorganisationen Nationella alliansen vilken lades ner efter ett år. Nationalsocialistisk Front har under 00-talet varit den avgjort största organisationen för nynazister i rösttal räknat. De fick ungefär 1400 röster i riksdagsvalet 2006. Nationalsocialistisk front lades ned i november 2008, och ledningen bildade i dess ställe Folkfronten. De tvingades dock senare byta namn till Svenskarnas parti. I samband med att Nationalsocialistisk front lades ned och Folkfronten bildades startade en grupp partimedlemmar som var missnöjda med ombildningen en ny konkurrerande grupp, Nordiska nationalsocialister. Det största svenska evenemanget dominerat av nynazister på senare tid var Salemmarschen som hölls årligen 2001 till 2010. De första åren samlade den runt 2000 deltagare, men antalet minskade under senare år och 2010 deltog endast 700 demonstranter. Stiftelsen Expo är främst inriktad på samtida svensk nazism och högerextremism.
Historia Föregångare Den tidiga nazistiska rörelsen i Sverige hade sina rötter i diverse antisemitiska organisationer som bildades i slutet av 1800-talet. Mellan 1919 och 1931 gav Barthold Lundén ut den antisemitiska boulevardtidningen Vidi, inspirerat av Mauritz Rydgrens försök att etablera en antisemitisk dagstidning i början av 1900-talet. Vidi drev flera kampanjer riktade mot judar och homosexuella och 1923 bildade Lundén även Svenska Antisemitiska Föreningen som var aktiv fram till 1931. Det var inom denna miljö som ett flertal av de personer som skulle vara drivande inom de svenska nazistiska partierna kom från.
De första partibildningarna Bland de tidigaste nazistiska partibildningarna i Sverige märks Svenska Nationalsocialistiska Frihetsförbundet (SNFf) från 1924 som 1926 ombildades till Svenska Nationalsocialistiska Bonde- och Arbetarpartiet (SNBA). Initiativtagare till SNFf och senare SNBA var bröderna Sigurd, Gunnar, och Birger Furugård. År 1926 bildades även Sveriges Fascistiska Folkparti (SFFP), med det tillhörande kampförbundet Sveriges Fascistiska Kamporganisation (SKFO), av Konrad Hallgren. SFFP bytte 1929 namn till Sveriges Nationalsocialistiska Folkparti (SNFP). Redan 1930 splittrades SNFP då en utbrytargrupp under Stig Bille bildade Nysvenska Folkförbundet (NSFF). I april 1930 gick dock SNBA och SNFP samman och bildade Nysvenska Nationalsocialistiska Förbundet (NNF) dit även NSFF sökte sig strax därefter. NNF bytte efter ett år namn till Svenska Nationalsocialistiska Partiet (SNSP) och leddes av Sigurd Furugård. Man deltog för första gången i ett allmänt val 1931 i stadsfullmäktigevalet i Stockholm, där man fick 279 röster.Lööw (2004), s. 16.
Med tiden utvecklade Furugård och partiets sammanhållande funktionär och tidningsredaktör Sven Olov Lindholm motsättningar vilket den 13 januari 1933 ledde till att Lindholm och hans anhängare uteslöts från partiet. Dessa bildade då Nationalsocialistiska Arbetarepartiet (eller Sveriges Nationalsocialistiska Arbetarparti, förkortat SNAP och senare NSAP). Dessa två partier kallades i vardagstal därefter för Furugårdare respektive Lindholmare. En pinsam händelse för Furugård inträffade den 5 oktober 1933 då drygt tio personer under ledning av Birger Furugård stormade Lindholms partilokal och stal partiets kassa och medlemslistor. Projektet fick sitt avslut med att polisen ingrep.Bojerud (2010), s. 28. Kampen mellan de två partierna fortsatte med våldsamma inslag fram till riksdagsvalet 1936 som blev ett stort misslyckande för bägge parter. SNSP fick så dåliga resultat att Furugård beslöt sig för att lägga ner rörelsen. Inom NSAP orsakade valet ytterligare splittringar och vänsterfalangen lämnade partiet.
En framträdande gestalt inom den svenska nazistiska rörelsen var Per Engdahl (1909–1994). Efter studier vid Uppsala universitet gick han 1928 med i SKFO, men lämnade ganska snart organisationen för Stig Billes rörelse NSFF. År 1931 bildade han Föreningen Det Nya Sverige (FDNS). FDNS gick 1937 samman med Elmo Lindholms Sveriges Nationella Förbund (SNF) och hann innan dess byta namn till Riksförbundet Det nya Sverige (RFDNS).
De många splittringarna inom den nazistiska rörelsen väckte röster för att försöka ena den i en organisation. Ett försök att göra detta var Nationalsocialistiska Blocket (NSB) som bildades 1933 under ledning av översten Martin Ekström, men det blev ett kortvarigt och föga framgångsrikt projekt. NSB lyckades samla ett antal mindre sektliknande grupperingar som Svenska Nationalsocialistiska Samlingspartiet och Nationalsocialistiska Förbundet men varken SNSP eller NSAP anslöt sig. Medlemmarna kom mestadels från överklassen och många var officerare. Två av initiativtagarna var översten Archibald Douglas och generalmajor Rickman von der Lancken.
Allmänna valmansförbundets (idag Moderaterna) ungdomsförbund imponerades av Hitlers framgångar i Tyskland och man beslöt sig för att bilda stormavdelningar efter det tyska partiets efterbild. Moderpartiet bröt med ungdomsförbundet och SNU (Sveriges Nationella Ungdomsförbund) bytte namn till SNF (Sveriges Nationella Förbund). Genom att några högerpolitiker övergick till SNF fick man in tre personer i riksdagen 1932. En av dessa var major Alf Meyerhöffer. Alla platser gick förlorade i 1936 års val.
År 1938 bröt delar av den svenska nazistiska rörelsen med Hitler. Lindholms parti NSAP bytte namn till Svensksocialistisk Samling (SSS) och bytte ut hakkorset mot Vasakärven. Detta skedde strax före Kristallnatten som kastade ytterligare skuggor över nazismen. Vissa svenska nazister bibehöll dock sin lojalitet mot Hitler och det tyska nationalsocialistiska partiet och betraktade Lindholm som förrädare.
Andra världskriget thumb|200px|Vasakärven var en vanligt förekommande symbol hos svenska nazister. År 1941 lämnade Engdahl återigen organisationen han tillhörde och bildade Svensk Opposition (SO). SO:s huvudfråga var bekämpandet av kommunismen. Partiprogrammet byggde exempelvis på Engdahls skrift Kommunismen skall krossas genom positiv handling i ett nysvenskt samhällsbygge. Man lät också trycka upp 60 000 exemplar av en antikommunistisk upplysningsbroschyr. SO uttryckte ett flertal gånger sin beundran för Hitler och Nazityskland, men var i ordets klassiska mening inte nationalsocialister. Engdahl betonade själv flera skillnader som han ansåg finnas mellan den tyska nationalsocialismen och den svenska "nysvenskheten", till exempel en mindre tonvikt på blodsgemenskap och att man inte var diktaturanhängare.Lööw (2004), s. 49. Sympatierna för Hitler fortsatte dock kriget ut. Den 20 april 1944, på Hitlers 55-årsdag, skrev Engdahl i sin tidning Vägen Framåt: "Vad vi äro skyldiga denna man, som för oss står som symbolen av det bästa vår värld frambragt, kunna vi ej uttrycka med några fattiga ord. Vi kunna i dag endast hylla Adolf Hitler som den av Gud sände till Europas räddning".Lööw (2004), s. 50.
Allmänna valmansförbundets tidigare ungdomsförbund, numera omorganiserade till Sveriges Nationella Förbund, fick ett uppsving vid krigsutbrottet 1939. Antalet aktiviteter ökade och medlemskapet steg i höjden. Framgångarna kom dock att bli kortvariga och motståndet ökade. Vid deras möten dök allt oftare demonstranter upp och bråk var vanligt. Efter ett möte i Uppsala den 4 maj 1945 försökte polisen hålla de båda sidorna isär, men mötesdeltagarna jagades runt i staden och in på konditorier och hus där de fick tillkalla hjälp från polisen för att ta sig ut.Lööw (2004), s. 67.
Lindholmarna (SSS) hade redan tagit avstånd från Nazityskland då kriget utbröt. Lindholm själv besökte dock Tyskland under sin bröllopsresa i juli-augusti 1939 då han bland annat träffade Heinrich Himmler. Lindholm höll viss kontakt med Himmler under kriget. Från tysk sida betraktade man SSS som det bäst organiserade nationalsocialistiska partiet i Sverige, och det fanns delar av partiet som motsatte sig Lindholms avståndstagande inställning till Tyskland.Lööw (2004), s. 94-95. Vid den tyska ockupationen av Norge och Danmark tog partiet avstånd från Tysklands agerande samtidigt som man hävdade att de framtvingats av de "judeberoende västmakterna".Lööw (2004), s. 106-107.
Efterkrigstiden Efter krigsslutet bytte Svensk Opposition namn till Nysvenska Rörelsen och försökte distansera sig från Nazityskland och sin egen historia. I skarp kontrast till detta stod deras hjälp att smuggla ut nazistiska kollaboratörer, soldater och Waffen-SS-frivilliga från flyktingläger och befriande länder.Lööw (2004), s. 51. Den reguljära partiverksamheten fortsatte efter kriget i oförminskad skala, även om förutsättningarna hade försämrats. NSR förvägrades ett flertal gånger att hyra lokaler i Göteborg, bland annat Hvitfeldtska skolan och Folkets Hus. Per Engdahl förblev en central figur inom europeiska nationalsocialistiska och fascistiska kretsar. NSR odlade nära band till meningsfränder i främst Danmark och Norge och upprättade en arbetsförmedling i Malmö för danskar och norrmän som flytt till Sverige.Lööw (2004), s. 53.