Dhimmi

Dhimmi (arabiska: ذمّي, dhimmī) är en beteckning i klassisk islamisk rätt på en icke-muslim som omfattas av ett skydds- och underordningsavtal, kallat dhimmah, under muslimskt styre. Den kollektiva beteckningen är ofta ahl al-dhimmah, ”dhimmah-folket” eller ”de skyddade”. Begreppet är nära knutet till andra klassiska rättsliga kategorier, särskilt jizya, huvudskatten som i regel lades på vuxna fria män bland de skyddade icke-muslimska grupperna, och kharāj, jordskatten.Al-Māwardī, al-Aḥkām al-Sulṭāniyyah, s. 221.Al-Nawawī, Minhāj al-Ṭālibīn, s. 312.Abū Yūsuf, al-Kharāj, s. 135.

Dhimmi-statusen var inte jämlik med muslimsk status. Den gav erkänd rättslig plats, skydd för liv och egendom samt viss möjlighet att behålla religiös och social särart, men den innebar också politisk och juridisk underordning under den muslimska staten. I klassisk rätt kunde icke-muslimska grupper få bo kvar i muslimskt territorium, behålla vissa religiösa institutioner och bedriva handel, men de var skyldiga att erkänna muslimsk överhöghet, betala jizya när de omfattades av den betalningsskyldiga kategorin och följa särskilda begränsningar i offentlig religiös synlighet, byggnader, klädsel, vapen, ridning och vissa former av socialt uppträdande.Abū Yūsuf, al-Kharāj, s. 140.Abū Yūsuf, al-Kharāj, s. 152.

En neutral beskrivning av dhimma-systemet behöver därför omfatta båda sidorna. Det var inte enbart ett system för tolerans eller skydd, eftersom det uttryckligen skilde mellan muslimer och icke-muslimer och gav de senare en lägre rättslig och politisk status. Det var inte heller enbart oreglerad förföljelse, eftersom de klassiska juristiska texterna behandlar dhimmis som en erkänd rättslig kategori med skyddade intressen, reglerade skatter, avtalsvillkor och begränsningar för hur de fick behandlas av myndigheter.Abū Yūsuf, al-Kharāj, s. 136.Ibn Rushd, Bidāyat al-Mujtahid wa-Nihāyat al-Muqtaṣid, vol. 2, s. 166.Ibn al-Qayyim, Aḥkām Ahl al-Dhimmah, vol. 1, s. 33.

Terminologi

Ordet dhimmī är nisbaformen av dhimmah, ett arabiskt ord som i juridiskt språk kan beteckna ansvar, garanti, skyddsförpliktelse eller ett bindande åtagande. I den politisk-juridiska betydelsen avser dhimmah den förpliktelse genom vilken den muslimska staten erkänner vissa icke-muslimers liv, egendom och begränsade rättsliga ställning mot att de accepterar statens auktoritet och uppfyller de villkor som knyts till avtalet.

Den enskilde personen kallas dhimmī, medan gruppen ofta kallas ahl al-dhimmah. I juridisk litteratur används också närliggande kategorier såsom ahl al-kitāb, Skriftens folk, för judar och kristna, samt särskilda benämningar för zoroastrier, samaritaner, sabier och andra grupper som jurister diskuterade i fråga om jizya och dhimmah.

Begreppet bör inte översättas enbart som ”skyddad person” utan förklaring. ”Skyddad” återger en central aspekt av ordet, men döljer lätt att statusen samtidigt var underordnad. En dhimmi var skyddad inom den islamiska rättsordningen, men inte jämlik med en muslimsk undersåte. Skydd, underkastelse och särskilda skyldigheter ingick tillsammans i samma rättsliga konstruktion.

Rättslig grund

Dhimmi-statusen utvecklades ur de klassiska rättsdiskussionerna om krig, fred, jizya och icke-muslimers ställning under muslimskt styre. Den viktigaste koraniska passagen i anslutning till ämnet är Koranen 9:29, där jizya nämns i samband med att vissa av Skriftens folk ska betala den ʿan yad och vara ṣāghirūn.Koranen 9:29.Ibn Kathīr, Tafsīr Ibn Kathīr, vol. 4, s. 272. Ibn Kathīr kopplar versens historiska sammanhang till expeditionen mot Tabūk år 9 AH och behandlar den som en text om relationen till Skriftens folk efter tidigare regler om de arabiska polyteisterna.

I den juridiska litteraturen blev dhimmah en avtalskategori. Al-Nawawī definierar dhimmah-avtalet som ett tillstånd att bo i islams område mot betalning av jizya och underkastelse under islamisk rättslig dom. Han anger att avtalet sluts av imamen eller dennes ställföreträdare. Denna formulering visar att dhimmi-statusen inte var endast en religiös etikett, utan en politisk och rättslig status som reglerade relationen mellan staten och den icke-muslimska befolkningen.

Al-Māwardī behandlar jizya och kharāj som centrala offentliga intäkter och skiljer mellan jizya som en skatt på personer och kharāj som en skatt på jord. I hans framställning hör jizya till den rättsliga ordning som binder de icke-muslimska skyddsgrupperna till den muslimska staten. Abū Yūsuf behandlar samma ämne administrativt i al-Kharāj, där han diskuterar vilka grupper som omfattas, vilka som undantas, hur skatten tas och vilka regler som gäller för kyrkor, klädsel, handel och offentliga religiösa symboler.

Förhållandet mellan dhimmi, dhimmah och jizya

Dhimmah är själva avtals- och skyddsstatusen, medan dhimmī är den person som omfattas av den. Jizya är den huvudskatt som i regel var knuten till denna status för vuxna fria män. Alla diskussioner om dhimmis handlar därför inte om jizya, men jizya är ett av de viktigaste uttrycken för systemet.

Abū Yūsuf anger att jizya tas från män bland ahl al-dhimmah, inte från kvinnor och barn. Han nämner judar, kristna, zoroastrier, sabier och samaritaner bland de grupper som behandlas i hans fiskala diskussion. Ibn Rushd sammanfattar den klassiska huvudregeln genom att säga att jurister var överens om att jizya inte tas från kvinnor, barn eller slavar, medan andra kategorier blev föremål för oenighet.

Jizya var alltså inte identisk med dhimmi-statusen, men fungerade som ett centralt villkor och kännetecken för denna status. En person kunde vara dhimmi därför att han eller hon tillhörde en skyddad icke-muslimsk grupp, men alla personer inom gruppen var inte individuellt betalningsskyldiga för jizya. Kvinnor, barn och vissa andra grupper kunde omfattas av skyddet utan att bära den personliga huvudskatten.

Vilka grupper kunde omfattas?

De centrala grupperna i klassisk rätt var judar och kristna, ofta behandlade under kategorin Skriftens folk. Zoroastrier behandlades också som en grupp från vilken jizya kunde tas, även om jurister diskuterade deras ställning i förhållande till Skriftens folk.

Abū Yūsuf nämner judar, kristna, zoroastrier, sabier och samaritaner i anslutning till jizya och ahl al-dhimmah. Al-Nawawī begränsar i sin shāfiʿitiska formulering dhimmah-avtalet till judar, kristna, zoroastrier och grupper som rättsligt jämställs med dem enligt skolans regler.

Ibn Rushd visar att jurister inte var helt eniga om vilka grupper utöver Skriftens folk och zoroastrier som kunde omfattas. Frågan om vilka religioner som kunde få dhimmah var därför inte endast historisk utan också rättsteoretisk. Den berodde på hur jurister tolkade textbevis, analogier och tidig praxis.

Det är därför för förenklat att säga att dhimmi-statusen gällde ”alla icke-muslimer”. I många juridiska formuleringar var den knuten till specifika erkända grupper. Samtidigt är det också för snävt att säga att den endast gällde judar och kristna, eftersom zoroastrier och vissa andra grupper uttryckligen diskuteras i flera klassiska källor.

Ingående av dhimmah-avtalet

Dhimmah-avtalet ingicks enligt klassisk rätt av den muslimska politiska auktoriteten. Al-Nawawī säger att det sluts av imamen eller av imamens ställföreträdare. Avtalet gav icke-muslimer rätt att bo i muslimskt territorium under bestämda villkor. Dessa villkor gällde inte bara betalning av jizya, utan också erkännande av den muslimska statens rättsordning.

I shāfiʿitisk formulering är kärnan i avtalet att den icke-muslimska gruppen får bo i islams område mot att jizya betalas och att gruppen underkastar sig islamisk rättslig dom. Det betyder att dhimmah-avtalet inte var ett avtal mellan två jämbördiga stater, utan en intern status inom ett muslimskt politiskt system.

Dhimmah kunde också beskrivas genom särskilda villkor i freds- eller kapitulationsavtal. Abū Yūsuf återger exempel där kyrkor och synagogor fick stå kvar enligt avtal, men där nybyggnad av kyrkor förbjöds och där de icke-muslimska grupperna åtog sig vissa offentliga begränsningar. Detta visar att avtalsvillkor kunde kopplas till erövring, fredsslut och lokal praxis, men den övergripande principen var att icke-muslimerna fick skyddad men underordnad status.

Skydd för liv och egendom

En central aspekt av dhimmah var skyddet för liv och egendom. Abū Yūsuf uttrycker att dhimmis blod och egendom skyddades genom jizya-betalningen och deras status under den muslimska staten. Detta skydd är en av anledningarna till att dhimmah ofta återges som ”skydd” eller ”garanti”.

Skyddet ska dock inte förstås som jämlik medborgarrätt i modern mening. Det var ett skydd inom ett hierarkiskt system, där muslimer och icke-muslimer hade olika rättslig status. Dhimmis var inte fiender eller fria främmande utlänningar, men de var inte heller politiskt likställda med muslimer.

Abū Yūsufs instruktioner visar samtidigt att skyddet inte var enbart teoretiskt. Han förbjuder att dhimmis slås vid indrivning av jizya, att de ställs i solen eller att kroppsliga påfrestningar läggs på dem. Han föreskriver mild behandling, även om han tillåter att de hålls kvar tills betalning sker. Detta visar att den klassiska rättsliga diskussionen kunde kombinera underordning med administrativa begränsningar mot fysisk misshandel.

Religiös praktik

Dhimmi-statusen kunde ge judar, kristna och andra erkända grupper möjlighet att behålla sin religion och vissa religiösa institutioner. Abū Yūsuf behandlar fall där kyrkor och synagogor inte skulle rivas eftersom de hade ingått i fredsavtal eller fanns inom städer som öppnats med villkor om att sådana byggnader skulle lämnas kvar.

Denna tolerans var dock begränsad. Den innebar inte allmän religionsfrihet i modern mening. I Abū Yūsufs framställning kunde existerande kyrkor och synagogor lämnas kvar enligt avtal, men nybyggnad av kyrkor eller synagogor i muslimska städer förbjöds i den typ av villkor han behandlar.

Religiösa uttryck i offentligheten kunde också begränsas. Abū Yūsuf återger regler om att kors inte skulle visas offentligt i muslimska städer, att svin inte skulle föras ut i muslimska offentliga miljöer och att kyrkklockor inte skulle slås vid tider som störde den muslimska böneutropet. Ibn al-Qayyim diskuterar liknande begränsningar i anslutning till de så kallade umariska villkoren och nämner särskilt frågor om kyrkklockor, kors och offentlig religiös synlighet.Ibn al-Qayyim, Aḥkām Ahl al-Dhimmah, vol. 3, s. 340.

Kyrkor, synagogor och religiösa byggnader

Klassiska jurister skilde ofta mellan äldre religiösa byggnader och nybyggnation. Abū Yūsuf säger att kyrkor och synagogor som lämnats enligt avtal inte skulle rivas, men att dhimmis inte skulle få uppföra nya kyrkor eller synagogor där sådana nybyggnader inte ingick i avtalet.

I hans framställning sägs att städer i Syrien och al-Ḥīrah öppnades med villkor som lät befintliga kyrkor och synagogor stå kvar, men samtidigt förbjöd nybyggnad. Detta visar att den rättsliga statusen kunde bero på hur området hade kommit under muslimsk kontroll och vilka villkor som hade avtalats.

Ibn Qudāmah diskuterar också frågan om byggnader som ahl al-dhimmah uppför eller förnyar, och behandlar den inom ramen för ḥanbalitisk rätt.Ibn Qudāmah, al-Mughnī, vol. 9, s. 356. Ibn al-Qayyim ägnar ett omfattande avsnitt åt kyrkor, synagogor, reparationer, flyttning av byggnader och skillnaden mellan städer grundade av muslimer och städer som övertagits genom avtal eller erövring.Ibn al-Qayyim, Aḥkām Ahl al-Dhimmah, vol. 3, s. 296.

Det går därför inte att tala om en enda enkel regel som alltid gällde överallt. De klassiska diskussionerna skiljer mellan gamla och nya byggnader, mellan olika slags territorium, mellan uttryckliga avtal och allmänna regler samt mellan olika rättsskolors behandlingar.

Offentliga restriktioner