Vladimir Iljitj Lenin, egentligen , född 22 april (10 april enligt gamla stilen) 1870 i Simbirsk i Kejsardömet Ryssland, död 21 januari 1924 i Gorki (utanför Moskva) i Sovjetunionen (i nuvarande Ryssland), var en rysk (sovjetisk) politiker, revolutionsledare och marxistisk teoretiker. Han var ledare för bolsjevikpartiet och kom efter oktoberrevolutionen att bli ordförande i Folkkommissariernas råd i Ryska SFSR 1917–1924, som tillsammans med tre andra sovjetrepubliker bildade en socialistisk union 1922; Sovjetunionen."Ekonomisk historia – Ryssland och Sovjet" Sidan 373–384ff
Efter sin död blev Lenin föremål för personkult inom Sovjetunionen och senare hela östblocket. Hans teorier ligger till grund för marxism-leninismen, vilket antogs som den officiella politiska ideologin i Sovjetunionen och dess lydstater. Efter slutet på Kalla Kriget fortsätter ett flertal länder, bland annat Folkrepubliken Kina, att se Lenin som en viktig ideologisk inspirationskälla. Förespråkare av leninismen anser att Lenin var en förkämpe för arbetare, kvinnors och etniska minoriteters rättigheter i Ryssland. Kritiker anser att Lenin var en diktator som lade grunden för den sovjetiska enpartidiktaturen.
"Lenin" var ett revolutionärt täcknamn, som han antog i december 1901. Det kan uttydas "mannen från floden Lena""Brott mot mänskligheten under kommunistiska regimer" sidan 7, avsnitt Sovjet i Sibirien, dit han var förvisad under viss tid. En annan uppgift är att det skulle vara en kortform av Jelena, en kvinna Lenin korresponderade med.Stefan Lindgren, "Statlig historieskrivning om Sovjet", Ryska Posten 25 mars 2008
Biografi Uppväxt miniatyr|stående|vänster|Vladimir Iljitj Uljanov, omkr. 1885. Vladimir Iljitj Uljanov (Lenin) föddes i ett välbärgat borgerligt hem i Simbirsk (nuvarande Uljanovsk), som son till folkskoleinspektören Ilja Nikolaevitj Uljanov, som förvärvat ärftlig adelstitel genom att nå statsråds rang, och Maria Aleksandrovna Blank. Lenins farfar var ryss och hans farmor kalmuck. Hans mormor var tysk och morfadern var jude och hette Israel Blank. Dennes mor var av svensk börd.Max Jakobson: Våldets århundrade, s. 66. Stockholm 2001, Atlantis.. Lenin själv döptes i den rysk-ortodoxa kyrkan men blev ateist vid ca 16 års ålder.Stefan Lindgren: Lenin. sida. 15. Stockholm, 1999 Fischer & co.
När Vladimir var barn följde han med sin far ut på landsbygden, där han såg den rådande missväxten och fattigdomen ute i Ryssland. Han avvisade dock sin moders förslag att ägna sig åt jordbruk.
Studier och tidigt politiskt liv Lenin utmärkte sig i skolans högre årskurser och särskilt under sina studier i latin och grekiska. Den intelligentsia som han tillhörde var, i all sin mångfald av tänkare, genomsyrad av tron på revolutionen. En av dess tidigare representanter var Nikolaj Tjernysjevskij vars polemiska roman Vad bör göras? blev en central skrift för radikaler i Ryssland och andra länder. Tjernysjevskij tillbringade 25 år av sitt liv i straffkolonier; han blev en förebild för många ryska radikaler, däribland Lenin, som senare (men innan han själv upplevt revolutionen 1917) skrev att dennes verk förändrat hans liv och att det var hos honom man fick lära sig "hur en revolutionär bör verka, vilka regler han bör följa och vilka medel han bör använda". Lenin uppkallade en av sina egna böcker efter Tjernysjevskijs roman.Jakobson 2001, s. 69f.
En annan av Lenins förebilder var hans äldre bror Aleksandr Uljanov som var medlem i den underjordiska socialistiska organisationen Narodnaja volja. Narodnaja volja stod bakom mordet på tsar Alexander II år 1881. När Narodnaja volja 1887 genomförde ett misslyckat attentat mot den dåvarande tsaren Alexander III arresterades brodern tillsammans med ett par kamrater.
Aleksander uppmanades under förhör att namnge de attentatsmän som inte hade gripits, i utbyte mot att friges. Om han vägrade skulle han avrättas. Alexander vägrade förråda de övriga i gruppen och blev avrättad. Detta hade en stor påverkan på Vladimir, som senare samma år blev arresterad och relegerad från Kazanuniversitetet, efter att ha deltagit i studentdemonstrationer. Han fortsatte dock med studierna på egen hand. Det var nu som den unge Lenin påbörjade sina studier i marxism. Lenin läste även juridik på distans och fick 1891 ett avgångsdiplom i detta ämne. Under några veckor arbetade han som advokat, en sysselsättning han avskydde, och han kom därefter aldrig att ha något avlönat förvärvsarbete i vanlig mening. År 1893 fick han åter tillstånd att bosätta sig i Sankt Petersburg.
Istället för att satsa på en juridisk karriär blev Lenin alltmer involverad i politisk verksamhet inspirerad av Karl Marx och Friedrich Engels teorier, vilka i sig sågs som samhällsfientliga av den tsaristiska regimen. Han grundade tillsammans med några andra unga marxister Kampförbundet för arbetarklassens befrielse 1895; bland de medverkande märktes den senare mensjeviken Julyj Martov, en blivande partikamrat inom det ryska socialdemokratiska partiet och senare en rival. I april 1895 reste Lenin till Schweiz, Paris och Berlin, där han träffade landsflyktiga ryska marxister, bland andra Georgij Plechanov i Schweiz. Den 7 december 1895, åter i Ryssland, blev han gripen och hölls fången i en isoleringscell av myndigheterna under ett år. I februari 1897 förvisades han till byn Sjusjenskoje i södra Sibirien.
Åren i exil Under sin tid i sibirisk exil gifte han sig 1898 med den socialistiska aktivisten Nadezjda Krupskaja. I april 1899 publicerade han boken Kapitalismens utveckling i Ryssland. Under tiden i exil fortsatte han också sina studier och tillbringade dagarna främst med att läsa eller vandra i naturen kring floden Jenisej.Lindgren 1999, s. 31–35 När han släpptes från fångenskapen år 1900 reste han först till St. Petersburg där han var bannlyst. Han blev dock ertappad av ochranan. När han frigavs kort därefter reste han till Ufa, dit hans fru Krupskaja förvisats, och därefter till Centraleuropa där han fortsatte sitt politiska arbete. Han gav bland annat ut tidningen Iskra, tidskriften Zarja och andra revolutionära skrifter som sedan smugglades in i Ryssland.
Lenin var medlem i Rysslands socialdemokratiska arbetareparti och var en stor beundrare av den marxistiske teoretikern Karl Kautsky och Tysklands socialdemokratiska parti, vilket han ansåg skulle leda den socialistiska revolutionen i Europa. I samband med den andra partikongressen i London 1903 splittrades partiet i två fraktioner; bolsjevikerna som leddes av Lenin och mensjevikerna som leddes av Julij Martov. 1906 valdes Lenin till partiordförande för den bolsjevikiska fraktionen. 1907 flyttade han till Finland av säkerhetsskäl.
Den socialdemokratiska andra internationalen hade beslutat att inga av dess medlemspartier skulle tillåta att ett krig mellan de europeiska staterna skulle bryta ut. När första världskriget bröt ut i augusti 1914 förväntade sig Lenin att den europeiska socialdemokratin skulle motarbeta kriget med strejkvapnet. Därför blev det en stor chock för Lenin när han läste i Vorwärts att större delen av de socialdemokratiska ledamöterna i tyska riksdagen hade röstat för krigskrediter.
Han fortsatte att resa genom Europa och deltog i många socialistiska möten och aktiviteter, däribland Zimmerwaldkonferensen 1915. 1914 flyttade Lenin och Krupskaja till Bern och 1916 tog de sig över till Zürich där de i mars 1917 helt oväntat fick beskedet att revolutionen brutit ut i Petrograd.
Februarirevolutionen Efter att den ryske tsaren Nikolaj II störtats genom februarirevolutionen 1917, önskade Lenin genast återvända till Ryssland för att ta del i ryska revolutionen; bolsjevikernas aktiva roll i februarirevolutionen hade varit försumbar. Lenin fick tillstånd (av Berlin, inte av Petrograd) att resa genom det krigförande Tyskland i ett plomberat tåg, och fortsatte sedan genom det neutrala Sverige. Plomberingen bestod i att två tyska soldater följde med i en egen kupé och vakade över att resenärerna inte kunde kontakta någon på vägen genom landet. Lenin hade själv krävt att han vid ankomsten till hemlandet skulle kunna visa upp detta eftersom han annars skulle kunna uppfattas som tysk agent.
Trots detta råder det inget tvivel om att resan företogs med tyska Utrikesdepartementets och rikskanslerns uttryckliga stöd, och enligt många forskare (till exempel George Katkov och Michael Pearson) och författaren Alexander Solzjenitsyn fick Lenin betydande ekonomiskt stöd av tyskarna under hela år 1917, även efter att hans parti gripit makten. Exakt på vilka vägar detta stöd förmedlades och vilka belopp det handlade om är oklart, även om det är troligt att Jakob Fürstenberg var en nyckelperson i överföringen. En hemlig tysk UD-rapport till kejsar Wilhelm II vintern 1918 talar om "en ständig ström av penningmedel" till revolutionära grupper i Ryssland, och inget annat parti tycks ha mottagit något betydande tyskt stöd.Se Hans Björkegren, Ryska posten : De ryska revolutionärerna i Norden 1906–1917, Stockholm, Bonnier Fakta, 1985, Michael Pearson, Det plomberade tåget, Stockholm 1977 och Alexander Solszjenitsyn, Lenin i Zürich, Stockholm, W&W 1976 Pearson anser dessutom att mycket tyder på att Lenin hade underrättelsekanaler till Berlin och därmed kunde få förvarning om tyska offensiver på östfronten.
Lenin i Sverige miniatyr|Lenin och hans följe i Stockholm. Lenin och hans följe lämnade Tyska kejsardömet med tågfärjelinjen Trelleborg-Sassnitz på torsdag den 12 april 1917 under eftermiddagen. Med på tåget var 32 personer, inkluderande Lenins hustru Nadezjda Krupskaja. De ankom till Trelleborg (inte direkt till Stockholm som ibland hävdas) den 12 april 1917 framåt kvällen. De togs emot av bl.a. Trelleborgs borgmästare, vänstersocialisten och den blivande tidningsmannen Otto Grimlund. Hundra år sedan Lenin åt smörgåsbord på Savoy Tåget fortsatte mot Malmö. Ett smörgåsbord intogs på Hotell Savoy, varefter sällskapet fortsatte med nattåg till Stockholm.
Klockan 09.23 den 13 april anlände Lenin till huvudstaden och togs emot av borgmästare Carl Lindhagen, redaktör Ture Nerman och riksdagsman Fredrik Ström. Sällskapet spatserade raskt över Vasagatan till hotell Regina. Här intogs frukost. Det rapporterades även att Lenin köpt en kostym och skor på varuhuset PUB i Stockholm.Stefan Lindgren Lenin (1999) s. 104. Lenin och hans följe avreste 18.37 samma dag till Torneå i Finland, som då var ryskt.Gustaf V och hans tid 1907–1918, Erik Lindorm 1979 s. 430
Lenins tågresa genom Sverige genomfördes i en tid av djup konflikt mellan olika grupper inom den socialistiska rörelsen, och det socialdemokratiska partiet var på väg att splittras i två. Oenigheten gällde även Lenins besök. Vänsterfraktionen välkomnade Lenin men den socialdemokratiske riksdagsmannen Erik Palmstierna har i sina memoarer berättat att han ringde till sin kollega och partiledare Hjalmar Branting och föreslog att Lenin skulle skjutas eller fängslas. Förslaget avfärdades av Branting.Palmstierna i andra delen av sina memoarer. Här citerat ur Lenin och den nordiska arbetarrörelsen av Gustav Johansson, sid. 51.
Lenins ingripande i ryska revolutionen