Den här artikeln behandlar Italiens historia.
Italien har bidragit till att forma den kulturella och samhälleliga utvecklingen i hela medelhavsområdet och har haft stort inflytande över europeisk kultur i övrigt. Betydande kulturer och civilisationer har existerat där sen förhistorisk tid. Greker bosatte sig på den italienska halvöns sydspets under 900- och 800-talet f.Kr. Efter Magna Graecia dominerade etruskerna och icke minst romarna denna del av världen i flera århundraden. Under medeltiden och renässansen var Italien ett kärnområde för europeisk religion, filosofi, vetenskap och konst.
Etruskerna
Etruskerna kom till Italien landvägen över Alperna under 1000-talet f.Kr. och bredde snart ut sig till mellersta Italien. Etruskerna blev aldrig fler än italerna men kom med tiden att härska över dessa, främst med hjälp av sin tekniskt sett överlägsna civilisation.
Romarna
miniatyr|Karta över Italien till kejsar Augustus tid
Italiens äldsta historia dominerades av grekerna och etruskerna. Senare fick etruskerna konkurrens om de centrala och norra delarna av halvön av romare.
Medeltid 476 störtades den siste romerske kejsaren av germanen Odovakar som härskade över Italien fram till 493. Odovakar behöll i stort sett alla romerska seder och kulturella drag. Hans styre avslutades när ostrogoterna, under ledning av Theoderik den store, erövrade Italien. Detta ledde till det gotiska kriget under vilket de östromerska arméerna vann en pyrrhusseger över goterna i Italien. Det gotiska kriget förstörde Italiens infrastruktur och möjliggjorde erövringar av den mer barbariska germanska stammen, langobarderna. Langobarderna etablerade ett kungarike i norra Italien och i tre distrikt i södra delen. Efter den langobardanska invasionen underställdes påvarna (exempelvis St. Gregorius) nominellt det östra kejsardömet. 756 besegrade frankiska styrkor langobarderna och gav påvedömet juridisk auktoritet över större delen av centrala Italien, därmed skapandes kyrkostaten.
800 lät Karl de store kröna sig till kejsare, och norra Italien blev en del av Frankerriket. Södra Italien var delat mellan en rad langobardiska furstendömen, av vilka Benevent var det viktigaste, och Bysantinska riket. På Sicilien satt sig araberna fast på 800-talet. Vid Frankerrikets delning 843 tillföll norra Italien kejsar Lothar I och efter hans död 855 tillföll området, som nu kallades kungariket Italien Ludvig II. Under de följande århundradena fördes en förvirrad kamp om makten i kungariket, tills Otto I 951 kröntes till langobardisk kung och 962 till kejsare. Kungariket Italien kom därefter att för lång tid framöver ingå i Tysk-romerska riket.Svensk uppslagsbok (1933) band 14 s. 149-150.
Södra Italien fortsatte att vara delat mellan Bysantinska riket och langobardiska och andra furstar. Araberna hade under en period kontrollen även av delar av Italienska fastlandet. 1029 tog dock även normanderna kontroll över området. I striden mellan påven och kejsaren under 1070-talet kom normanderna att stödja påven. Tankred av Hautevilles söner kom att utmärka sig: Robert Guiscard fördrev bysantinarna från Italien, Roger I av Sicilien fördrev araberna från Sicilien. Roger II av Sicilien lade även under sig Syditalien och fick 1130 av påven titeln kung av Sicilien. Från den tiden har Syditalien sin egen historia, även om det en tid under Fredrik II ingick i det Tysk-romerska riket. Genom den Sicilianska aftonsången delades 1282 kungariket Sicilien i två delar, Sicilien under den aragoniska kungaätten och på fastlandet kungariket Neapel under ätten Anjou.
Under den tidiga medeltiden växte sig de Italienska städerna allt mäktigare, och från 1000-talet började de tillkämpa sig allt större självständighet så att de även om de formellt (undantaget Venedig) stod under staternas kontroll, i praktiken blev närmast helt självständiga. Från att ha styrts av rådsförsamlingar, började under 1200-talet diktaturer att växa fram i de flesta städerna, och krig med andra stadsstater ledde till att de mäktigare städerna snart lade under sig de svagare. I slutet av medeltiden var Milano under Visconti och Sforza, Mantua under Gonzaga, Ferrara under Este och Florens under Medici de viktigaste. Venedig och Genua kom att gå sina egna vägar.
Se även ostrogoter, Republiken Venedig och Republiken Genua
Renässans och modern tid Se även renässansen och Napoleonkrigen Vid medeltidens slut började de europeiska makterna alltmer intressera sig för Italien, samtidigt som grunden för de Italienska städernas rikedom genom upptäckten av Amerika och sjövägen till Indien rycktes undan. Som arvingar till Neapels dynasti var Frankrikes kungar som innehavare av Sicilien intresserade av att utöka sitt inflytande i Italien. Sedan Aragoniens (och senare Spaniens) kungar från 1435 var arvingar till Neapels dynasti kom även de att intressera sig för makten i Italien. De kom att konkurrera med de Tysk-romerska kejsarna. De viktigaste inhemska staterna var Milano, Florens, Venedig och Kyrkostaten. Ligor och allianser gjordes upp, förde krig mot varandra och sprängdes. Resultatet blev att Milano och Neapel tillföll huset Habsburg, från 1556 dess spanska gren. I den stora uppgörelsen om dess besittningar, Spanska tronföljdskriget 1700–1713 överfördes dessa besittningar till Habsburgs österrikiska gren, men under kabinettspolitikens tid nybildades kungariket Neapel 1735 och hertigdömet Parma 1748 under furstar av huset Bourbons spanska gren. Florens, som ombildats till hertigdömet Toscana, tillföll Habsburg, som även behöll Milano. Generellt sett kom Österrike att bli den dominerande makten i norra Italien. Även hertigdömet Modena tillföll genom äktenskapsförbindelser huset Habsburg. Den enda Italienska stat som lyckades bevara sitt oberoende var Savojen, vars grevar inte utan skicklighet deltog i de politiska intrigerna. 1713 förvärvade de Sicilien som kungarike men tvingades byta ut det mot Sardinien, varefter Savojen ombildades till kungariket Sardinien.Svensk uppslagsbok (1933) band 14 s. 150-151.
Franska revolutionskrigen kom att gå hårt åt staterna i Italien. Endast Sardinien och Sicilien behöll sina gamla härskare. Savojen införlivades med Frankrike. På de gamla staternas områden bildades Cispadanska republiken, Cisalpinska republiken, Italienska republiken och Liguriska republiken i norra Italien. Romerska republiken och Parthenopeiska republiken bildades av Kyrkostaten och Neapel, vilka stater dock snart återskapades. De flesta fick republikanska statsskick kopierade efter den franska författningen. Endast Toscana förblev monarki under namnet kungariket Eturien. Under det franska kejsardömet kom stora områden, bland annat Genua, Toscana, Parma och Kyrkostaten att införlivas med Frankrike. Bland annat Milano och Venedig ställdes som kungariket Italien i personalunion med Frankrike. I samband med Napoleons kröning till kejsare 1805 gjordes Eugène de Beauharnais till vicekung över Italien. Några smärre områden i norr gavs som furstendömen åt Napoleons släktingar, i Neapel styrde först Josef Bonaparte och sedan Joakim Murat som kungar.Svensk uppslagsbok (1933) band 14 s. 151.
Efter Napoleon tillföll enligt Wienkongressens beslut i juni 1815 Milano, Mantua och Venetien Österrike, som här upprättade en lydstat, kungariket Lombardiet-Venetien. Viktor Emanuel I av Sardinien återfick sitt kungarike, utvidgat med Genua, storhertig Ferdinand III av Toscana och hertig Frans IV av Modena återinsattes. Piacenza och Guastalla förenades med Parma till ett hertigdöme under Marie Louise av Österrike, medan bounrbonen Ludvig II av Eturien tills vidare erhöll Lucca. Vid Marie Louises död skulle bourbonerna återinsättas i Parma och Lucca sammaslås med Toscana. Kyrkostaten återupprättades ungefär i sin gamla utsträckning. Ferrara norr om Po kom dock till Österrike. Vidare grundades kungariket Bägge Sicilierna under Ferdinand I. Svensk uppslagsbok (1933) band 14 s. 151–152.
Misskötsel var rikena ledde dock snart till folkligt missnöjde i Modena, Kyrkostaten och Bägge Sicilierna. Carbonari kom att få allt starkare fäste, och vid budskapet om utbrottet av Spanska revolutionen 1820 utbröt även uppror i Bägge Sicilierna. Ferdinand I tvingades godkänna en konstiution, och överallt hissades carbonaris fana. Ett nytt uppror på Sicilien syftade till att ge ön ett eget parlament, men slogs ned. Den heliga alliansen beslutade Kongressen i Laibach 1821 att ingripa med österrikiska trupper. Efter att upprorstrupperna besegrats i slaget vid Rieti ned återupprättades en enväldig monarki och summariska avrättningar av oppositionella följde. I mars 1821 utbröt en liknande militärrevolution i Piemonte. Viktor Emanuel I abdikerade, och en konstitution proklamerades. När upproret spreds till Lombardiet, ingrep Österrike. Revolutionen krossades i slaget vid Novara, och österrikiska trupper inkvarterades på Sardinien, där enväldet återinfördes under Karl Felix.Svensk uppslagsbok (1933) band 14 s. 152.
Italiens enande
miniatyr|150px|Karta över Italien före första världskriget Italiens enande (på italienska kallat Risorgimento) 1858-1870 avser bildandet av den moderna italienska staten, utgick från Kungariket Sardinien, baserat kring Piemonte (Turin) och inkluderade redan även Sardinien.
Processen leddes av kung Viktor Emanuel II och premiärminister Camillo di Cavour med Frankrikes kejsare Napoleon III och den nationalistiska Piemonte-politikern Garibaldi som en aktiv part i olika omgångar. Turin var huvudstad initialt, Florens från 1865 och Rom från 1871. 1848 Var ett år av revolutioner i många italienska städer och särskilt i Milano och Venedig men genom Första italienska frihetskriget slog Kejsardömet Österrikes armé till slut ner upproret. Det var en etablerad stark nationalistisk rörelse i Italien. 1858-1850 En allians med Frankrike för att i 1859 års krig mot Österrike och erövrandet av Lombardiet med Milano 1860 Lämnar grevskapet Nissa (fr. Nice, it. Nizza) och resterna av Savojen till Frankrike som en del i uppgörelsen. Den oberoende (revolterande 1729 från Republiken Genua) Korsikanska republiken 1755-1769 som 1769 såldes av Genua till Frankrike och erövrades (men aldrig riktigt utsläckts), var aldrig en del i Italiens enande. 1860 Garibaldi med 1 067 "trogna" – la spedizione dei mille" erövrar kungariket Bägge Sicilierna, det vill säga Neapel (Syditalien) och Sicilien. 1860-1870 Frankrike byter sida och blir Kyrkostaten försvarare mot dess upptagande i Italien (Katolskt politiskt tryck i Frankrike) 1861 Kungariket Italien bildas genom anslutandet av Storhertigdömet Toscana, Hertigdömet Parma och Hertigdömet Modena och Reggio, efter att deras monarker avhysts av folkliga revolutioner. kungariket Bägge Sicilierna och norra delen Kyrkostaten (mot Adriatiska havet) annekteras. (Venedig, Lazio (Rom), Sydtyrolen och Trieste saknas fortfarande) 1866 tog Italien Preussens sida i kriget mot Österrike. Preussen vann detta krig, vilket medförde att Italien erhöll Venedig med hjälp av Napoleon IIIs diplomati 1870 En allians med Preussen/Tyskland mot Frankrike som tvingas lämna Kyrkostaten och Italien erövrar Lazio med Rom som blir ny huvudstad. 1919 Genom första världskriget blir Sydtyrolen och Istrien med Trieste Italienskt 1929 Lämnar Vatikanen till Påven genom Lateranfördraget 1945 Lämnar genom andra världskriget Istrien med Trieste till FN som Fria territoriet Trieste 1954 London Memorandum beslutar att Trieste blir Italienskt men inte resten av Istrien Från slutet av 1800-talet, genom första världskriget och avslutandes efter andra världskriget, besatte Italien som det Italienska imperiet, ett kolonialvälde, som utökade dess styre till Libyen, Eritrea, Somalia, Etiopien, Albanien och Dodekanisos samt en koncession i Tianjin, Kina.
Italien och första världskriget miniatyr|Italienska fronten 1916-17