Elvis' Christmas Album (även återutgivet som Elvis' Christmas Album (Camden, 1970) och It's Christmas Time (1999)) är ett julalbum av den amerikanske sångaren och musikern Elvis Presley. Det är hans fjärde album och gavs ut av RCA Victor i mono (LOC-1035) som en deluxeutgåva ("deluxe limited edition") den 15 oktober 1957. Låtarna spelades in på Radio Recorders i Hollywood, Kalifornien, i januari och september 1957.
Det var det första av två julalbum som Elvis Presley spelade in – det andra var Elvis Sings the Wonderful World of Christmas från 1971 – och albumet har därefter återutgivits i flera olika versioner. I samband med Camdenutgåvan från 1970 ändrades låtuppsättningen genom att de fyra gospellåtarna från originalalbumet utgick och ersattes med två senare inspelningar, varav endast den ena var en jullåt. Denna låtuppsättning återanvändes även på It's Christmas Time. Albumets låtar har därutöver förekommit på ett stort antal samlingsalbum, ofta tillsammans med julmaterial från Elvis Sings the Wonderful World of Christmas.
Albumet mötte stundtals hård kritik när det utkom. Elvis Presley anklagades för att inte visa de traditionella julpsalmerna tillräcklig respekt och för att genom sina tolkningar skända den etablerade jultraditionen. På vissa radiostationer bojkottades albumet helt eller delvis. Trots detta sålde det bra och toppade Billboards albumlista i USA under fyra veckor; det nådde förstaplatsen även på konkurrerande Cashbox albumlista. I Storbritannien nådde det andraplatsen på UK Albums Chart.
Albumet sålde stadigt under lång tid. Enligt Recording Industry Association of America (RIAA) har Elvis' Christmas Album från 1957 och dess efterföljare Elvis' Christmas Album i Camdenutgåvan från 1970 samt It's Christmas Time från 1999 tillsammans sålt minst 17 miljoner exemplar i USA. Camdenutgåvan från 1970 har sålts i 10 miljoner exemplar och är det första Elvis Presley-albumet som uppnått diamant-certifiering. Elvis' Christmas Album är också det mest sålda julalbumet genom tiderna i USA. Med en försäljning i USA på över 17 miljoner exemplar – och med ytterligare försäljning i resten av världen, även om tillförlitliga siffror saknas – är det fortfarande världens mest sålda julalbum och ett av de mest sålda albumen genom alla tider.
Bakgrund miniatyr|Elvis Presley och The Jordanaires i mars 1957. Från vänster: Neal Matthews (andratenor), Hoyt Hawkins (baryton), Elvis Presley, Gordon Stoker (tenor), Hugh Jarrett (bas). Traditionellt brukade framgångsrika artister spela in julskivor, ofta i form av EP-skivor och allt oftare även som fullängdsalbum. Både skivbolaget RCA och Elvis Presleys manager, Tom Parker, ville därför att också Elvis skulle spela in ett julalbum. Elvis själv var dock mindre entusiastisk men gick med på att spela in ett sådant album, samtidigt som han avsåg att även spela in några andra låtar. Eftersom han inte ville arbeta i RCA:s dåvarande studio i Nashville bokades en session på Radio Recorders i Hollywood den 5–7 september – en session som skulle samordnas med en kort turné i fem städer i nordvästra USA.
De båda låtskrivarna Jerry Leiber och Mike Stoller hade bistått Elvis under inspelningen av låtarna till filmen Jailhouse Rock, och Elvis ville ha med dem även under denna session. Utöver jullåtarna kom han att spela in en ny version av deras "Treat Me Nice" och balladen "Don't", som de hade skrivit till honom i juni. Elvis hade också önskat att den Nashvillebaserade sopranen Millie Kirkham skulle delta i sessionen, sedan han hört hennes körinsatser och imponerats av dem. Hennes sopranstämma fick en framträdande roll på Ivory Joe Hunters "My Wish Came True", som också spelades in vid detta tillfälle.
I augusti arbetade musikförlaget Hill & Range intensivt med att ordna fram lämpliga jullåtar till sessionen, och när RCA beslutade att albumet även skulle innehålla de fyra religiösa sångerna från EP:n Peace in the Valley, behövde bara åtta ytterligare låtar spelas in. Genom att kombinera julsångerna med de mer sakrala sångerna hoppades man att alla låtarna på albumet skulle uppfattas som jullåtar.
Albumet, inspelningssessionerna och musikerna Det ursprungliga albumet från 1957 bestod av sex sekulära julsånger, två traditionella julsånger och fyra gospelsånger. Gospellåtarna spelades in i Radio Recorders studio 1 i Hollywood, Kalifornien, i januari 1957 och hade redan släppts på EP:n Peace in the Valley den 11 april 1957. Övriga låtar spelades också in i Radio Recorders studio 1, då i september 1957. Albumet ordnades så att de mer sekulära julsångerna återfinns på sidan ett, medan de två traditionella julsångerna och de fyra gospellåtarna från EP:n finns på sidan två.
miniatyr|stående=0.6 De flesta av låtarna på albumet var välkända julsånger, som "White Christmas" och "Silent Night", men två av låtarna var nyskrivna åt Elvis. Den ena, "Santa Bring My Baby Back (to Me)", skrevs av Aaron Schroeder och Claude DeMetrius, den andra, den bluesinspirerade rock'n'roll-låten "Santa Claus Is Back in Town" (som kom att bli albumets öppningsspår), skrevs av Jerry Leiber och Mike Stoller. Detta producent- och låtskrivarteam försåg Elvis med flera av hans största hitlåtar, däribland "Jailhouse Rock" och "Don't".
Septembersessionen ägde rum den 5–7 september och var Elvis Presleys sista studiosession 1957. Den var i första hand avsedd för julalbumet, även om de tidigare nämnda "Treat Me Nice", "My Wish Came True" och "Don't" också spelades in. Elvis ville komma i rätt stämning, så trots att inspelningen skedde i september hade producenten Steve Sholes ordnat så att det i studion fanns en julgran med inslagna presenter under.
Vid båda inspelningstillfällena deltog Elvis själv som kompgitarrist och omgav sig med sitt vanliga band: Scotty Moore på gitarr, Bill Black på ståbas och D. J. Fontana på trummor, uppbackad av sånggruppen The Jordanaires. De två första inspelningsdagarna i januari spelade Gordon Stoker (från The Jordanaires) piano, varefter Dudley Brooks tog över, även i september. Hoyt Hawkins, också från The Jordanaires, spelade orgel på "It Is No Secret". Under inspelningen av jullåtarna i september deltog även Millie Kirkham med sopransång.
Komposition, stil och texter Radio Recorders, januari 1957 miniatyr|stående 0.7|Frankie Laine (1954), som hade en stor hit med "I Believe" 1953.
"I Believe", skriven av Ervin Drake, Irvin Graham, Jimmy Shirl och Al Stillman, var den första låt som spelades in i Radio Recorders Studio 1 i Hollywood på eftermiddagen den 12 januari 1957. Det var en populärreligiös popballad som Frankie Laine hade haft en stor hit med 1953. Elvis hämtade dock inspirationen till sin tolkning främst från sin favoritsångare Roy Hamiltons mer soulbetonade version. Gordon Stoker från sånggruppen The Jordanaires spelade piano under inspelningen. Det är en känslobetonad ballad som Elvis sjunger lågmält och engagerat och som avslutas i ett crescendo.
miniatyr|stående=0.9|Elvis Presley och Ed Sullivan den 26 oktober 1956. Drygt två månader senare framförde Elvis "Peace in the Valley" på The Ed Sullivan Show. "(There'll Be) Peace in the Valley (For Me)", skriven av Thomas A. Dorsey, spelades in nästa dag, den 13 januari. Låten hade blivit en klassiker både inom den svarta och den vita gospeltraditionen. Elvis hade redan den 6 januari, en vecka före studioinspelningen, framfört den live i TV på The Ed Sullivan Show. I studion sjöng han dock också den andra versen och i övrigt gjordes vissa justeringar i arrangemanget. De särskilda stilgrepp som Elvis ofta använde i sin sångteknik, på exempelvis "I Believe", saknas här, och han uppvisar också en större röststyrka än på sina tidigare inspelningar av ballader. Efter nio tagningar färdigställdes en master, och på denna förenas Elvis sång med The Jordanaires stämsång, och framförandet backas upp av Gordon Stokers pianoackompanjemang.
"Take My Hand, Precious Lord" hade i likhet med "Peace in the Valley" också skrivits av Thomas A. Dorsey, och Elvis spelade in den som sista låt den 13 januari 1957. Elvis sjunger denna vemodiga ballad bitvis så tyst att rösten knappt är mer än en viskning, för att sedan sjunga som om han vore på väg att använda alla sina krafter men i sista stund håller dem tillbaka. Framförandet är en direkt motsats till den hårda rock'n'roll-stil som Elvis dittills hade kommit att förknippas med.
"It Is No Secret (What God Can Do)" var en annan förhållandevis ny låt, skriven av Stuart Hamblen, och först inspelad av Red Foley tillsammans med Andrews Sisters. Efter två dagars inspelningar den 12–13 januari på Radio Recorders påbörjades arbetet med soundtracket till filmen Loving You på Paramount Sound Stage. Men den 19 januari återvände Elvis och bandet till Radio Recorders för ytterligare studioinspelningar och för att slutföra Peace in the Valley-EP:n. Inspelningarna inleddes med balladen och psalmen "It Is No Secret", som skulle bli den fjärde och sista låten på EP:n. Detta innebar att alla fyra låtarna kom att präglas av samma stämning och tempo. Det var musik tänkt att appellera till massorna, och inte den typ av sydstatsgospel som Elvis som ung hade hört i kyrkan.
Radio Recorders, september 1957
"Blue Christmas", skriven av Billy Hayes och Jay Johnson, hade ursprungligen spelats in 1948 och genom Ernest Tubbs countryhit från 1949 blivit en klassiker inom countrygenren. Den blev den första låten som spelades in till julskivan på kvällen den 5 september i Radio Recorders Studio 1. Den skulle också bli den mest ihågkomna och populära av Elvis julinspelningar. I Elvis version, som bara består av två av de tre verserna, är låten utformad som ett mer positivt hållet nummer och arrangerad i en mer bluesbetonad stil, där Elvis samverkar med bakgrundssångarna i The Jordanaires och med Millie Kirkham, som sjunger en sopranstämma (ett obligato) genom hela sången.
Kirkham, som vid tiden var gravid i sjätte månaden, kommenterade: "det lät inte klokt … men ju längre det höll på desto roligare blev det". I en intervju i Country Music Hall of Fame år 2012, berättade hon att Elvis Presley inte ville spela in "Blue Christmas", men att han inte kunde låta bli då låten redan var inplanerad. Som Kirkham mindes det ska Elvis då ha sagt till dem alla: "'Okej, låt oss bara få det här överstökat. Gör vad som helst. Ha roligt ... Gör något fånigt." Kirkham valde då att genom hela låten ordlöst sjunga "whoo-ooh-ooh". Efteråt skrattade de allesammans och sade: "Tja, det är då en inspelning som skivbolaget aldrig kommer att släppa".
Elvis återkom till "Blue Christmas" i liveframträdanden framöver, däribland i TV-showen från 1968.
miniatyr|stående 0.8|Bing Crosby (1951) som hade spelat in både "I'll Be Home for Christmas" och "White Christmas".
"White Christmas" skrevs av Irving Berlin för filmen Holiday Inn 1942, och gjordes berömd av Bing Crosby. Trots den tvetydigt vågade texten i "Santa Claus Is Back in Town" var det i första hand Elvis inspelning av "White Christmas" som kom att orsaka kontroverser vid skivutgivningen (se: Kontroverserna kring albumet).
Elvis spelade in den som andra låt den 6 september. Han byggde inte på Bing Crosbys tolkning utan på The Drifters lekfulla, bluesbetonade inspelning från 1954. Hans egen version var dock bara löst baserad på Drifters arrangemang. Elvis anpassade melodin sångmässigt till sin egen stil, gav den en något mer rock'n'roll-betonad prägel och förändrade delvis såväl struktur som bakgrundssång, instrumentering och stämsång. Samtidigt behölls det lekfulla fraseringsmönstret och det allmänt ljusa uttrycket.