Sveriges förhistoria brukar räknas från tiden då de första bosättarna kom till Sverige efter istidens slut tills medeltiden inleddes med kristnande och införandet av stenarkitektur och en ökande skriftlig dokumentation.
Perioder miniatyr|Tätheten hos fornlämningar utgör bara en indikation men kan försiktigt användas för att se den förhistoriska befolkningstätheten. I Uppland, Västmanland och Bohuslän finns flest fornlämningar per ytenhet. Antalet fornlämningar i s.k. fullåkersbygder är lägre för att fornlämningar har odlats bort i stor utsträckning.
Stenåldern Grundvalen för den förhistoriska tidsindelningen är sedan 1800-talet det så kallade treperiodsystemet (stenåldern, bronsåldern och järnåldern). Systemet, som grundade sig på teknologin vid redskapstillverkningen, har blivit grundläggande i rekonstruktionerna av den förhistoriska kronologin.
Andra upplagan av Nordisk Familjebok inleder uppslagsordet Stenåldern, arkeol., den del af den förhistoriska tiden, då människan ännu tillverkade hufvudmassan af skärande redskap och vapen af sten, alltså innan hon ännu lärt sig att använda metallerna. Jämte sten (flinta, diorit, diabas, obsidian, nefrit, jadeit, serpentin m. m.) användes i stor utsträckning ben och trä som material för både verktyg och vapen. Stenåldern indelas vanligen i paleolitisk och neolitisk tid. Den förra motsvarar en del af istiden och dess slutfas.(äldre stavning)
Stenåldern delas i Sverige in i tre delar: Paleolitikum (äldre stenålder), Mesolitikum (mellanstenålder) och Neolitikum (yngre stenålder). I Sverige är fynden av rena kopparföremål så få att man inte räknar med en kopparålder innan bronsåldern tog vid.
En annan uppdelning som förekommer är jägarstenåldern för tiden då människan levde av jakt och fiske, och bondestenåldern, för tiden då jordbruket blev människans huvudinriktning. Försörjningsbasen i samhället är indelningsgrunden men eftersom samhällen baserade på jakt, fiske och insamling levde kvar in i neolitikum är indelningen oklar. Termen äldre stenålder är svensk variant, då paleo betyder äldre och neo betyder yngre. Mesolitikum heter mellanstenålder med en svensk term.
Paleolitikum (ca 12 000 f.Kr.–10 000 f.Kr.) Nedisningarna under pleistocen medförde att inlandsisen rensade landskapet rent från äldre lösa avlagringar och den avsmältande landisen täckte mycket av landskapet i nybildade kvartära sedimentlager av olika djup. Dessa består av både äldre omlagrade sediment som nybildade. Eftersom inlandsisen täckte hela landet finns inga odiskutabla fyndplatser från tidig- eller mellanpaleolitikum i Sverige. Sydvästra Jylland i Danmark var inte täckt av den senaste istiden och man har där gjort fynd av splittrade ben från mellanistiden. I Finland har man i Varggrottan gjort fynd av föremål, som enligt Hans-Peter Schulz skulle vara från mellanistiden. Sveriges förhistoria börjar såvitt känt under Alleröd-interstadialen omkring år 12 000 f.Kr. Då byggde människor tillhörande Brommekulturen renjägarläger vid isens rand i det som idag är Skåne. Människor fortsatte att befolka landet medan isen drog sig tillbaka. Arkeologiska och genetiska data visar att landet först befolkades från sydväst. Några tusen år senare anlände även jämförelsevis mindre grupper från öster, runt om Östersjöns nordsida.
I början på 1900-talet gav den geologiska forskning utförd av Gerard De Geer besked om beräknad tid för landisens avsmältning genom en omfattande undersökning av de varviga leror, som avsattes på havsbottnen, men numera till följd av den starka landhöjning befinner sig på fast land. Hans lärjunge Ragnar Lidén har med samma metod räknat årsvarven i Ångermanälvens sediment från istidens slut till nutiden. Tillsammans ha de båda forskarna funnit att ungefär 13 000 år förflutit sedan den tid, då isranden stod över Skåne, att densamma omkring 3 000 år senare befann sig över mellersta Sverige och efter ytterligare 2 000 år hade nått mellersta Norrland, där den sista landisresten låg över södra Jämtland och norra Ångermanland. Mot fjällryggen uppdämde denna isbarriär en stor insjö. Från tidpunkten, då denna insjös vattenmassor sprängde isryggen och tömde sig, räknar De Geer den postglaciala tiden som då omfattar omkring 8 000 år. Lervarvskronologin överensstämmer mycket väl med moderna C-14 dateringar av skeendet.
Så snart Sverige längst i söder befriats från istäcket, invandrade över den sammanhängande landbrygga, som det nuvarande Danmark då bildade mellan kontinenten och Skåne, en arktisk växt- och djurvärld, bland annat renen. Mellaneuropas renjägare följde efter sitt norrut vikande villebråd till södra Sverige.
En viktig konsekvens av isens tillbakagång var kontinuerlig landhöjning medan jordskorpan återhämtade sig från det istryck som pressat ned den. Sveriges dåtida kustlinje löpte helt annorlunda på grund av den sedan dess skedda olikformiga landhöjningen. Särskilt i mellersta Sverige och Norrland var skillnaden högst betydlig. I Göta älvs dalgång gick en havsvik ända upp till Trollhättan. Mälar- och Hjälmarlandskapen låg till stora delar under havsytan, Uppland så gott som fullständigt. Dalälven var havsvik ända upp till Krylbotrakten. Landhöjningen var till en början mycket snabb, men fortsätter än idag fast långsammare. Det fick konsekvensen att bosättningar som från början låg vid kusten har "sorterats" kronologiskt enligt sitt höjdläge. I till exempel Stockholmsområdet befinner sig därför de äldsta säljägarplatserna på bergstoppar en bit inåt landet. Medan man rör sig nedåt mot havsytan, så finner man gradvis platser som bosattes senare och senare. Noteras bör dock att Svealand inte har några paleolitiska boplatser.
För de äldsta boplatserna är den dateringsmöjligheten svårare. I Skåne har i stället en landsänkning inträffat, och de äldsta kustboplatserna finns idag under havsytan. Efter västkusten, dit de första människogrupperna tog sig därnäst, har blandade landhöjningar och landsänkningar gjort att några av de äldre boplatserna översvallats och senare överlagrats med senare boplatser som exempel Sandarna.
Den första säkra paleolitiska boplatsen i Sverige, som grävdes ut, var Segebro, strax norr om Malmö. Platsen undersöktes av antikvarien Bengt Salomonsson vid Historiska museet i Lund 1960. Landskapet vid Sege å är flackt. Utgrävningsplatsen var en svag sluttning mellan ån och en mindre förhöjning. Boplatsens mittpunkt var cirka 35 meter väster om åns nuvarande lopp. Bosättningens läge var nära vattendraget som nära följt nuvarande Sege ås lopp. I senglacial tid var platsen ett sandigt näs. Fynd kom från ett sandlager troligen strandsediment. Övre delen av lagret bildades då vattenytan sjönk vid isens tillbakadragande. Vattnet var troligen den senglaciala havsvik som gick ner i nuvarande Öresund. Fynden tolkades ha uppkommit genom aktiviteter av en mindre grupp människor och att fynden avsatts under en kort tidsperiod, kanske bara en enda säsong. Fyndfördelningen av bearbetad flinta är oval, ca 7,0 x 5,0 meter. Bengt Salomonsson tolkade fyndkoncentrationen som en hyddbotten.http://libris.kb.se/bib/8198480 Hyddans botten har i storlek och form paralleller med de senpaleolitiska bosättningarna Deimern 45 i Nordtyskland och Borneck-Mitte i Schleswig-Holstein. Totalt hittades 2 470 flintor tillhörande den senpaleolitiska bosättningen Materialet har direkta likheter med danska material från Brommekulturen. Merparten av avslagen och spånen nyttjades inte och få redskap har retuscherats. Råmaterialet var sydsvensk senonflinta och danienflinta. Brommekulturens flintteknologi ger bilden av en slösaktig råmaterialekonomi.
Boplatsen Segebro 2 är en fyndlokal, omkring 400 meter ostnordost om Segebro 1. Carl-Axel Althin har benämnt den "Malmö, Site No 8" I flintmaterialet från platsen finns en smal spånpilspets, en tångepilspets, en zinkenliknande kärnborr samt en skrapa. På samma plats har amatörarkeologen Sven Persson påträffat flintor av senpaleolitiskt ursprung. Denna fyndsamling har flera stora zinken, samt ett mycket korta och breda tångespetsar. Materialets sammansättning kan dateras till Hamburgkultur. Materialet kombinerar zinken, en gravettespets och en spånskrapa från en tvåpolig kärna. Materialet ger belägg på förekomsten av Hamburgkulturen i Skåne. Senare har fynd av Hamburgkultur också gjorts vid Finjasjön.
Mesolitikum (10 000 f.Kr.–4 000 f.Kr.) Senpaleolitikum övergick i den första fasen av Mesolitikum (mellanstenåldern, tiden mellan äldre och yngre stenålder) omkring år 9 300 f.Kr. Denna tidsålder indelas i Sydskandinavien in i tre perioder: Maglemose-, Kongemose- och Ertebølle-perioderna. Dessa tre namn kommer från danska typboplatser som gett namn åt de olika skedena. Terminologin är inte tillämpbar utanför sydskandinavien och andra förhållanden råder på västkusten och i östra Mellansverige för att inte tala om Norrland.
Befolkningen levde i små grupper av jägare-samlare-fiskare, ofta kallade bands, med en term från socialantropologin. Flinttekniken var baserad på spån från så kallade handtagskärnor som trycktes ut från kärnorna med en tryckstock. De större spånen kunde sedan omformas till knivar, skrapor men också till så kallade mikroliter. Den mikrolitbaserad flintteknologi användes för att göra pilspetsar, under Kongemose var oftast trianglar och trapetsformade så kallade snedpilar medan Ertebölle kännetecknas av rakare tvärpilar. Mikroliterna kunde också göras lancettformade för att fästas på benspetsar som flinteggar. Denna typ av flinteggspjut / fågelpilar var vanligast under äldre tid i Maglemose. I de områden där flinta inte fanns tillgänglig användes bland annat kvarts som har ett sätt att splittras som liknar flintans och eggarna blir skarpa. Kvarts är dock mer svårbearbetat. Kvarts kom till användning så långt söderut som Norra Skåne och Småland.
Bäst kända är mossboplatserna från Maglemose- och Kongemosetid. Det var mindre boplatser belägna vid igenväxande sjöar som var goda miljöer för fiske, jakt och insamling. Mossarna har också lämnat goda bevaringsförhållanden så att trä och ben har bevarats vilket gett fynd av träarbeten som pilbågar och paddlar, skålar osv. Benmaterialet från Maglemose var så stor att kulturen var känd som Benåldern under tidigt nittonhundratal.