Datasaab var först en avdelning inom och senare ett avknoppat företag från Saab som vid skiftet 1950/1960-talet började konstruera datorer som en biprodukt till flygplanstillverkningen. Första steget i denna riktning var undertecknandet av ett avtal i december 1954 med dåvarande Matematikmaskinnämnden (MMN) i Stockholm om tillstånd att bygga en egen kopia i Linköping av BESK, som i färdigt skick 1957 kallades SARA, Saabs automatiska räkneautomat. Detta var en med elektronrör bestyckad digital dator som utförde hållfasthetsberäkningar för Saab 37 Viggen, medan föregångaren Saab 35 Draken brukar nämnas som det sista svenska flygplan som helt konstruerades med räknesticka.
Den helt transistoriserade Datasaab D2, som stod färdig 1960, utgjorde prototypen för Datasaabs fortsatta utveckling. Denna följer två grenar, dels styrdatorer som monterades i Saabs militära flygplan och robotar, dels en produktion av civila stordatorer och minidatorer för den kommersiella marknaden. Stordatorerna kallades för den tunga linjen och minidatorerna för den lätta linjen.
Utvecklingen av civila datorer var relativt framgångsrik under 1950- till 1970-talet, men företaget kunde aldrig riktigt göra intrång på IBM:s marknad. År 1968 hade man 5,6 % av den svenska datormarknaden (jämförelsevis hade IBM 68,5 %, ICL 8,1 % och Bull GE 6,0 %), 1969 hade man 9,3 % och 1970 8,7 %. I slutet av 1960-talet introducerades de första minidatorerna som efterhand försågs med affärsadministrativa program (så kallad back office-funktionalitet) döpta efter nordiska gudar. Datasaab tillverkade och levererade inom ramen för den lätta linjen i början av 1970-talet de första datoriserade bankterminalerna till hela det nordiska sparbanksnätet.
Tekniken var punktvis tekniskt avancerad men företaget saknade förmåga att i längden hävda sig, pengatillförsel kom främst från statliga medel i hundratals miljoner, av försvars- och teknikpolitiska skäl.
Den tunga linjen
Den tunga linjen eller D20-linjen med stordatorer var en förlängning av arbetet på Datasaab D2.
Inspirerade av arbetet med BESK som konstruerats under början av 1950-talet av Erik Stemme började en grupp ingenjörer på Saab i Linköping specialiserade på beräkningar med siffermaskiner och analogiapparater i slutet av 1950-talet och under ledning av Börje Langefors att bygga en kopia av BESK som fick namnet Sara (Saabs automatiska räkneautomat) baserad på elektronrör. Saab tecknade ett kontrakt med Matematikmaskinnämnden om tillgång till ritningar och kunskap rörande BESK och betalade 50.000 kr om året år 1955–1957 för detta. Sara var delvis inspirerad av den danska BESK-kopian DASK, och modifierade instruktionsuppsättningen så att Sara inte var mjukvarukompatibel med BESK. Sara hade ett stort bandminne med namnet Saraband baserat på bandaggregat från Ampex med kontrollogik utvecklad av Saab.
Samtidigt började en annan grupp inom robotavdelningen experimentera med en liten och lätt dator som fick namnet Sank (Saabs automatiska navigeringskalkylator) vilken senare namnändrades till det civila namnet Datasaab D2. Denna var ursprungligen inspirerad av en navigationsdator för Robot 330 men hade modifierats för att ersätta den mänskliga navigatören i efterföljare till attackplanet Saab 32 Lansen, då man nu såg att nyare attackflygplan skulle bli ensitsiga. Sank/D2 hade ett programminne på 6k 20-bitarsord och testkördes första gången i augusti 1960 och var då Sveriges första transistorbaserade dator. Denna tillverkades bara i ett exemplar vilket går att se på Tekniska museet i Stockholm.
D21
Arbetet med den första serieproducerade civila datorn D21 baserades på både Sara och Sank/D2. D21 var en arkitektur med 32k med 24-bitarsord (dvs i dagens måttenheter) och hade 45 olika operationer, dock utan flyttal. En minnesaccess tog 4,8 mikrosekunder. Datorn försågs med kringutrustning såsom magnetband, hålkortsläsare, och hade dessutom en inbyggd A/D och D/A-omvandlare. Den första D21-datorn levererades år 1962 och konkurrerade då med IBMs 1401, 7070 och 7090-datorer, och snart även med IBM System/360. Datorn var ämnad för såväl numerisk analys som ADB.
En mängd programvara framtogs till D21: programspråken utgjordes av en makroassembler kallad DAC, samt kompilatorer för Algol i form av den egna hybriden Algol-Genius, COBOL och Fortran. Administrationsprogrammen ADM och Dirigent var operativsystemliknande hjälpprogram. Sorteringsprogrammet Sort/Hopsort kunde sortera och sammanställa dataposter från band. Ett namnlöst programbibliotek kunde utnyttjas av andra program vid behov. På högre nivå fanns simuleringssystemet Prosim (baserad på Algol-Genius), databasprogrammet J5, ett planeringshjälpmedel baserat på PERT, och ett verktyg för numerisk styrning kallat AD-APT.
Totalt tillverkades 41 st D21-anläggningar mellan 1962 och 1968, varav de flesta såldes till svenska myndigheter och en mindre del till privata svenska företag. En anläggning såldes till Norge och 4 st till Tjeckoslovakien.
D22
År 1966 presenterades efterföljaren D22 och 1970 en mindre variant kallad D220. Av dessa system tillverkades och såldes 63 st. En D22 levererades under täckmantel till Statskontoret för folkbokföring, men den verkliga kunden var Försvarets Radioanstalt och användningsområdet var kryptologi, forcering av krypto.
D23 och avvecklingen av den tunga linjen
År 1972 introducerades den sista stordatorn D23 och 1973 en hybrid mellan D22 och D23 kallad D223. Av dessa tillverkades bara något tiotal innan verksamheten överfördes till det nybildade samägda bolaget Saab Univac år 1975.
I slutet av 60-talet gjorde Försvarsmakten en utredning om datakraftsbehovet i det svenska försvaret, och man fann att man behövde två stora datakraftresurser: Bertil för de centrala staberna, och Cecilia för Försvarets materielverk (FMV), militära vädercentralen och övriga funktioner.
Datasaab offererade D22 och år 1971 informerades Datasaab av Försvarets rationaliseringsinstitut att man beslutat att köpa in resurserna från IBM då D22 inte ansågs hålla måttet. Datasaabs försäljningschef Jörgen Larsen anlade då moteld och via lobbying och kontaker och i media lyckades Datasaab stoppa affären och i februari 1972 beslutade regeringen att ge Datasaab en ny chans, och man gjorde en ny offert baserad på D23 som då ännu bara var på planeringsstadiet. IBM offererade IBM System/370. Upphandlingen fick mycket uppmärksamhet i media och kritik från Dataindustriutredningen som var starkt negativ till hur upphandlingen av datorer för det centrala fastighetsregistret (CFR) skett utan upphandling och i alltför nära samarbete med IBM. I juni 1972 skickade man en skrivelse till kungen, vilket även det uppmärksammades i media. År 1973 instruerade regeringen Statskontoret att upphandla datorerna Bertil och Cecilia från Datasaab istället för IBM, samtidigt som IBM fick behålla CFR-affären.
Bertil och Cecilia i form av två stycken D23 levererades till det svenska försvaret år 1974 och kostade cirka 15 miljoner kronor i dåtidens penningvärde. På grund av förseningar i leveransen av D23 fick man först använda mellanmodellen D223. Bertil installerades i Stockholm och Cecilia i tunnel VI i försvarets bergrum i Arboga. Cecilia togs i drift den 10 februari 1975. Cirka 3000 program konverterades från IBM-datorer till D23 och skrevs samtidigt om till COBOL. Cecilia i Arboga kopplades in i flygvapnets driftdatasystem DIDAS, försvarets första egna datornätverk.
Stordatorn Datasaab D23 blev en produkt som mötte omfattande kritik från försvaret. Bertil och Cecilia var dyra och fungerade dåligt och hade för låg kapacitet, och försvaret ville att de skulle avvecklas och ersättas med datorer från Univac. Sigfrid Leijonhufvud avslöjdade i november 1975 att den statliga beställningen av Bertil och Cecilia hade gjorts för att staten i utbyte skulle få kontroll över flygtrafiksystemen i Stansaab. Systemen Bertil och Cecilia migrerades redan år 1978 återigen från D23 till datorn Univac 1100. Detta sammanföll med att den "tunga linjen" med D22 och D23 årsskiftet 1974–1975 fördes vidare till ett gemensamägt nordiskt bolag, Saab Univac. Amerikanska Sperry Univac (nuvarande Unisys) var majoritetsägare och Saab blev minoritetsägare, men hade röstmajoritet i företagets styrelser.
Datasaabs programmeringsspråk Algol-Genius implementerades om för Univac 1100 så att Datasaabs kunder som använde detta språk kunde fortsätta att använda det på Univac-datorerna. Algol-Genius-kompilatorn flyttades senare till Unix och det fanns kunder till Datasaab som fortfarande körde Algol-Genius-program på 1990-talet.
Flygdatorerna
Datasaab D2 var framtagen som en prototyp till flygburen dator för Robot 330, inom avdelningen R-system. Konstruktörerna ansåg att man redan i Saab 35 Draken nått gränsen för styrsystem med analog teknik: dessa var besvärliga att underhålla, dyra, och började bli otillförlitliga med den precision som krävdes för moderna stridsflygplan. Under upphandlingen av Saab 37 Viggen bestämdes att Saab skulle få huvudansvaret för hela projektet inklusive konstruktionen av styrsystemen, som tidigare hade utvecklats av Ericsson i Mölndal. Saabs datoringenjörer framlade då idén att tillverka en central dator för hela flygplanet, ursprungligen med namnet Numerisk Siktes-Kalkylator NSK, men fick senare namnet Centralkalkylator 37 (CK37).
CK37 anslöts till det analoga styrsystemet och en rad primära sensorer som pitotrör, gyrokompass, accelerometrar, radarhöjdmätare, navigeringssensorer samt instrumentlandningssystemet (ILS). Utdata från CK37 gick till siktlinjesindikatorn, radarpresentationen, manöverpaneler och vapnen. Mjukvaran uppdaterades och anpassades under loppet av minst 25 år.
När flygplan 37 Viggen modifierades för jakt byggdes en prototyp till ny flygdator kallad D6/37, delvis inspirerad av de civila datorerna från Lätta linjen (se nedan). Denna konstruktion ratades dock av Försvarets materielverk.
Under förarbetet för det senare nedlagda flygplanet Saab 38 (B3LA) ingick Datasaab i Datakonsortiet DK80 tillsammans med Ericsson och Svenska Radioaktiebolaget.
När leveranserna av det nya flygplanet Saab 39 Gripen försenades moderniserades 86 st 37 Viggen med multiprocessorn MPE som utökade CK37:s kapacitet och i huvudsak kontrollerade vapnen. Denna anpassades till CK37:s CEL-buss så att CK37 kunde fortsätta användas utan modifikationer och MPE tillhandahöll bland annat programminne (EPROM) till CK37. Denna kombination av CK37 och MPE användes i de moderniserade flygplan som fick beteckningen AJS37 Viggen fram till år 2005 då de slutligen togs ur drift.
Den lätta linjen
Inspirerat av utvecklingen av den tunga linjen och av utvecklingen av flygdatorerna tog Datasaab år 1969 fram minidatorn D5 i nära samarbete med Facit AB. År 1976 var dessa datorer Datasaabs volymprodukt och cirka 12 000 terminaler hade levererats eller var på väg att tillverkas. D5 tillverkades i varianterna D5/10, D5/20, D5/30 samt D80.
D5
År 1968 skickade Sparbankerna i de nordiska länderna en förfrågan till flera nordiska datorföretag om ett system med projektnamnet Nordisk Spardata med syftet att datorisera och knyta samman alla sparbankernas bankkontor i ett landsomfattande nät med hjälp av datorkommunikation. Idén var att förse alla kontor med en minidator som kunde kommunicera med sparbanksföreningens centrala datorsystem. Till minidatorn skulle på varje kontor anslutas flera kassaterminaler så att alla kassor kunde kommunicera med de centrala systemen. Efter upphandling vann Datasaab med Facit AB som underleverantör upphandlingen den 26 september 1969. Datorn i detta system kallades D5. Det första systemet installerades 1972 och totalt installerades 2500 minidatorer med över 6000 kassaterminaler.